Den förlorade sonen
publicerad 10 februari 13:41
Miguel Adrover höst/vinter 2001, Fashion Encyclopedia
Det finns vissa designer som påverkar din världsbild. Det finns andra som du inte riktigt förstår storheten med. Det finns sedan dem som du saknar på ett helt annat sätt, för att du skulle vara intresserad av vad de hade att säga just nu. I min värld är Miguel Adrover en som tillhör den senare gruppen.
I dag är han mest känd för två saker. Dels att han stod för kanske den sämsta tajmingen någonsin för en modekollektion när han två dagar innan 11 september 2001 visade en kollektion inspirerad av islam. Dels brukar han nämnas av Proenza Schouler som någon de reagerade mot när de började designa eftersom Adrover först blev känd som en av de mest framstående i den kortlivade customisation-trenden kring millennieskiftet. Vissa kommer även ihåg att han hade en incident med ett får som trillade ner från catwalken.
Adrover la ner sitt företag helt 2005 och flyttade hem till Mallorca. Efter några år dök han upp som kreativ ledare för ett tyskt ekomodeföretag, Hessnatur, som nu också sponsrar hans återkomst till den ”riktiga” modevärlden och New Yorks modevecka.
Varför är jag så nyfiken på honom? Kanske för att han känns som en designer som faktiskt har något att säga, men aldrig säger det på ett uppenbart sätt. Ibland påminner han om en mer streetig version av Hussein Chalayan – båda två kommenterade på sina olika sätt mötet mellan västvärlden och den muslimska världen innan den diskussionen ens hade blivit mainstream.
I en intervju med designern i dagens WWD [kräver prenumeration] berättar han om hur han känner att business-sidan har tagit över helt inom modet och om sin inspiration för höst/vinter-kollektionen och jag blir genast hooked.
”When I was young, I took off to London. I remember the late age of punk, the early age of the New Romantics. I remember Vivienne Westwood, I remember Body Map, and all the social moments that were related to clothes…bands like Bow Wow Wow, or Leigh Bowery. To be avant-garde and modern at that time was to take a risk, almost on your life. Today, it feels like it’s the other way around. Lady Gaga is dressed by a famous designer. The bands have stylists. For a lot of people I know, it’s only corporate, and it’s all based on sales. You can get perfume from Mariah Carey, you can buy clothes from Madonna. That is not exciting for me anymore.”
Eh… ja. Han fortsätter:
”I thought, ‘How can I lose touch with what is going on? How I can not be affected? How can I see clothes in a perspective that I don’t even know the meaning of or what kind of status they represent?’ I have been thinking about a plane flying over the Amazon, carrying luggage that drops down. And I think about the [indigenous people] of the Amazon finding the luggage but not knowing how to use it. I imagine how they put it together.”
När jag läste det där blev jag så glad. Det är nästan som en sorts nystart, ett försök att trycka på resetknappen och jag kan inte tänka mig en mer nödvändig gest för modevärlden just nu. I morgon får vi se om det också resulterar i något spännande rent modemässigt.
facebook 
tweet 
utskrift 
email