Daniel Björk
visa alla

En omöjlig kärlek

publicerad 03 februari 14:45

Under den senaste tiden har jag blivit närmast besatt av Twin Peaks. Inte på något modemässigt sätt – även om den amerikanska serien från 1990 verkar sammanfatta den här vårens retrotrend på ett närmast kusligt sätt.

Men det är något i den underliga blandning av den starkaste romantik och känsla av undergång som i alla fall för mig känns väldigt nu. När jag tänker tillbaka på serien (jag har faktiskt inte sett den sedan den gick på svensk teve) ser jag ofta James och Donna framför mig. De pratar om kärlek i en värld fylld av mord och ondska samtidigt som Love Theme from Twin Peaks spelar i bakgrunden. Donnas ögon är fyllda av tårar. James har stenansikte.

 

***

Handlar inte samtiden på något sätt om just detta? Om möjligheten eller omöjligheten av kärlek och godhet i en värld där kapitalismen har ätit upp sin nemesis postmodernismen och kommit ut segrande.

Den show om den postmoderna rörelsen som visades på V&A i höstas förutspåddes av Madelaine här på Bon bli en viktig referens för modevärlden framöver. Fast postmodernism var ju ett subversivt angrepp på de stora ideologierna och berättelserna – och att inspireras av postmodernismen för att skapa något nytt känns på många sätt som en motsägelse i sak.

I en text ur Irish Times ställer Fintan O’Toole frågan om vad som kommer efter postmodernism, om nu något gör det.

 

Does culture pick over the bones of those who picked over the corpse of modernism? Or does it find the courage to be uncool, to come down from its mountain of superior disinterest and engage with a crisis that doesn’t feel particularly ironic? Could we be due a new Romantic age of passionate expression and social engagement?

Karaktärerna in David Lynchs filmer är definitivt passionerade. De är ofta personer som försöker fly från cynism och ondska (eller dras till grymheten, ibland är det svårt att göra skillnad). I en scen i Wild at Heart, filmen med Laura Dern och Nicolas Cage som vann Guldpalmen i Cannes 1990, kör Lula/Laura deras bil genom öknen medan hon lyssnar på radion. Men över etern hör hon endast dåliga nyheter om mammor som dödar sina barn, folk som ligger med lik och krokodiler som ska äta döda kroppar i Gangesfloden. Hon stannar bilen och säger: ”Sailor Ripley, you get me some music on that radio this instant! I mean it!” Sailor, alltså Nicolas Cage, vrider på rattarna till deras favoritorkester Powermads hit Slaughterhouse ljuder ur bilradion. Euforiskt kickdansar de så ökendammet ryker innan Lynch tonar in romantiska stråkar och Cage och Dern omfamnar varandra i solnedgången. Det går att tillfälligt besegra ondskan.

Men Lynch är i grunden en postmodern regissör som använder klassiska pomogrepp som pastisch, nostalgi och lek med identitet. Filmerna är postmoderna, men människorna i hans filmer är det inte. De är inte ironiska – saker är på liv och död, bokstavligen. I stället är de oskyldigt storögda och optimistiska, själva antitesen till den postmoderna människan. Ofta uttrycks det med sockersöt amerikansk popmusik från femtio- och sextiotalet, antingen rakt av som I’ve Told Every Little Star i Mulholland Drive (i Linda Scotts version från 1961) eller pastischartat som när Julee Cruise sjunger Rockin’ Back Inside My Heart i Twin Peaks – frågan är om det inte är en ledtråd till varför just den här eran är i allas tankar just nu.

 

***

Femtiotalets optimism uppstod direkt efter en av mänsklighetens mest avskyvärda episoder. Det finns en koppling mellan det sockersöta och omöjligheten av sådan oskuld i en värld som nyss hade upplevt Förintelsen och atombomben. Den dubbelheten märks i de bästa versionerna av femtiotalsnostalgin vi ser i vårens mode. Kanske är det en önskan om att en tro på det goda på något sätt kan stänga ute ondskan eller åtminstone göra den mer uthärdlig. Kanske är det bara en insikt om att tillfälligt stänga ut den är det enda vi kan göra.

Bild: Donna och James i Twin Peaks

visa alla
object(stdClass)#248 (45) { ["ID"]=> int(5944) ["post_author"]=> string(1) "7" ["post_date"]=> string(19) "2012-02-03 14:45:50" ["post_date_gmt"]=> string(19) "2012-02-03 13:45:50" ["post_content"]=> string(5037) "

Under den senaste tiden har jag blivit närmast besatt av Twin Peaks. Inte på något modemässigt sätt – även om den amerikanska serien från 1990 verkar sammanfatta den här vårens retrotrend på ett närmast kusligt sätt.

Men det är något i den underliga blandning av den starkaste romantik och känsla av undergång som i alla fall för mig känns väldigt nu. När jag tänker tillbaka på serien (jag har faktiskt inte sett den sedan den gick på svensk teve) ser jag ofta James och Donna framför mig. De pratar om kärlek i en värld fylld av mord och ondska samtidigt som Love Theme from Twin Peaks spelar i bakgrunden. Donnas ögon är fyllda av tårar. James har stenansikte.

 

***

Handlar inte samtiden på något sätt om just detta? Om möjligheten eller omöjligheten av kärlek och godhet i en värld där kapitalismen har ätit upp sin nemesis postmodernismen och kommit ut segrande.

Den show om den postmoderna rörelsen som visades på V&A i höstas förutspåddes av Madelaine här på Bon bli en viktig referens för modevärlden framöver. Fast postmodernism var ju ett subversivt angrepp på de stora ideologierna och berättelserna – och att inspireras av postmodernismen för att skapa något nytt känns på många sätt som en motsägelse i sak.

I en text ur Irish Times ställer Fintan O’Toole frågan om vad som kommer efter postmodernism, om nu något gör det.

 

Does culture pick over the bones of those who picked over the corpse of modernism? Or does it find the courage to be uncool, to come down from its mountain of superior disinterest and engage with a crisis that doesn’t feel particularly ironic? Could we be due a new Romantic age of passionate expression and social engagement?

Karaktärerna in David Lynchs filmer är definitivt passionerade. De är ofta personer som försöker fly från cynism och ondska (eller dras till grymheten, ibland är det svårt att göra skillnad). I en scen i Wild at Heart, filmen med Laura Dern och Nicolas Cage som vann Guldpalmen i Cannes 1990, kör Lula/Laura deras bil genom öknen medan hon lyssnar på radion. Men över etern hör hon endast dåliga nyheter om mammor som dödar sina barn, folk som ligger med lik och krokodiler som ska äta döda kroppar i Gangesfloden. Hon stannar bilen och säger: ”Sailor Ripley, you get me some music on that radio this instant! I mean it!” Sailor, alltså Nicolas Cage, vrider på rattarna till deras favoritorkester Powermads hit Slaughterhouse ljuder ur bilradion. Euforiskt kickdansar de så ökendammet ryker innan Lynch tonar in romantiska stråkar och Cage och Dern omfamnar varandra i solnedgången. Det går att tillfälligt besegra ondskan.

Men Lynch är i grunden en postmodern regissör som använder klassiska pomogrepp som pastisch, nostalgi och lek med identitet. Filmerna är postmoderna, men människorna i hans filmer är det inte. De är inte ironiska – saker är på liv och död, bokstavligen. I stället är de oskyldigt storögda och optimistiska, själva antitesen till den postmoderna människan. Ofta uttrycks det med sockersöt amerikansk popmusik från femtio- och sextiotalet, antingen rakt av som I’ve Told Every Little Star i Mulholland Drive (i Linda Scotts version från 1961) eller pastischartat som när Julee Cruise sjunger Rockin’ Back Inside My Heart i Twin Peaks – frågan är om det inte är en ledtråd till varför just den här eran är i allas tankar just nu.

 

***

Femtiotalets optimism uppstod direkt efter en av mänsklighetens mest avskyvärda episoder. Det finns en koppling mellan det sockersöta och omöjligheten av sådan oskuld i en värld som nyss hade upplevt Förintelsen och atombomben. Den dubbelheten märks i de bästa versionerna av femtiotalsnostalgin vi ser i vårens mode. Kanske är det en önskan om att en tro på det goda på något sätt kan stänga ute ondskan eller åtminstone göra den mer uthärdlig. Kanske är det bara en insikt om att tillfälligt stänga ut den är det enda vi kan göra.

Bild: Donna och James i Twin Peaks

" ["post_title"]=> string(19) "En omöjlig kärlek" ["post_excerpt"]=> string(175) "Handlar inte samtiden om möjligheten eller omöjligheten av kärlek och godhet i en värld där kapitalismen har ätit upp sin nemesis postmodernismen och kommit ut segrande?" ["post_status"]=> string(7) "publish" ["comment_status"]=> string(6) "closed" ["ping_status"]=> string(6) "closed" ["post_password"]=> string(0) "" ["post_name"]=> string(17) "en-omojlig-karlek" ["to_ping"]=> string(0) "" ["pinged"]=> string(0) "" ["post_modified"]=> string(19) "2012-03-26 11:37:53" ["post_modified_gmt"]=> string(19) "2012-03-26 10:37:53" ["post_content_filtered"]=> string(0) "" ["post_parent"]=> int(0) ["guid"]=> string(21) "http://bon.se/?p=5944" ["menu_order"]=> int(0) ["post_type"]=> string(4) "post" ["post_mime_type"]=> string(0) "" ["comment_count"]=> string(1) "0" ["ancestors"]=> array(0) { } ["filter"]=> string(3) "raw" ["type"]=> string(4) "post" ["post_classes"]=> array(8) { [0]=> string(9) "post-5944" [1]=> string(4) "post" [2]=> string(9) "type-post" [3]=> string(14) "status-publish" [4]=> string(15) "format-standard" [5]=> string(6) "hentry" [6]=> string(11) "category-se" [7]=> string(8) "tag-mode" } ["post_content_raw"]=> string(5015) "

Under den senaste tiden har jag blivit närmast besatt av Twin Peaks. Inte på något modemässigt sätt – även om den amerikanska serien från 1990 verkar sammanfatta den här vårens retrotrend på ett närmast kusligt sätt.

Men det är något i den underliga blandning av den starkaste romantik och känsla av undergång som i alla fall för mig känns väldigt nu. När jag tänker tillbaka på serien (jag har faktiskt inte sett den sedan den gick på svensk teve) ser jag ofta James och Donna framför mig. De pratar om kärlek i en värld fylld av mord och ondska samtidigt som Love Theme from Twin Peaks spelar i bakgrunden. Donnas ögon är fyllda av tårar. James har stenansikte.  

***

Handlar inte samtiden på något sätt om just detta? Om möjligheten eller omöjligheten av kärlek och godhet i en värld där kapitalismen har ätit upp sin nemesis postmodernismen och kommit ut segrande.

Den show om den postmoderna rörelsen som visades på V&A i höstas förutspåddes av Madelaine här på Bon bli en viktig referens för modevärlden framöver. Fast postmodernism var ju ett subversivt angrepp på de stora ideologierna och berättelserna – och att inspireras av postmodernismen för att skapa något nytt känns på många sätt som en motsägelse i sak. I en text ur Irish Times ställer Fintan O’Toole frågan om vad som kommer efter postmodernism, om nu något gör det.  

Does culture pick over the bones of those who picked over the corpse of modernism? Or does it find the courage to be uncool, to come down from its mountain of superior disinterest and engage with a crisis that doesn’t feel particularly ironic? Could we be due a new Romantic age of passionate expression and social engagement?

Karaktärerna in David Lynchs filmer är definitivt passionerade. De är ofta personer som försöker fly från cynism och ondska (eller dras till grymheten, ibland är det svårt att göra skillnad). I en scen i Wild at Heart, filmen med Laura Dern och Nicolas Cage som vann Guldpalmen i Cannes 1990, kör Lula/Laura deras bil genom öknen medan hon lyssnar på radion. Men över etern hör hon endast dåliga nyheter om mammor som dödar sina barn, folk som ligger med lik och krokodiler som ska äta döda kroppar i Gangesfloden. Hon stannar bilen och säger: ”Sailor Ripley, you get me some music on that radio this instant! I mean it!” Sailor, alltså Nicolas Cage, vrider på rattarna till deras favoritorkester Powermads hit Slaughterhouse ljuder ur bilradion. Euforiskt kickdansar de så ökendammet ryker innan Lynch tonar in romantiska stråkar och Cage och Dern omfamnar varandra i solnedgången. Det går att tillfälligt besegra ondskan.

Men Lynch är i grunden en postmodern regissör som använder klassiska pomogrepp som pastisch, nostalgi och lek med identitet. Filmerna är postmoderna, men människorna i hans filmer är det inte. De är inte ironiska – saker är på liv och död, bokstavligen. I stället är de oskyldigt storögda och optimistiska, själva antitesen till den postmoderna människan. Ofta uttrycks det med sockersöt amerikansk popmusik från femtio- och sextiotalet, antingen rakt av som I’ve Told Every Little Star i Mulholland Drive (i Linda Scotts version från 1961) eller pastischartat som när Julee Cruise sjunger Rockin’ Back Inside My Heart i Twin Peaks – frågan är om det inte är en ledtråd till varför just den här eran är i allas tankar just nu.  

***

Femtiotalets optimism uppstod direkt efter en av mänsklighetens mest avskyvärda episoder. Det finns en koppling mellan det sockersöta och omöjligheten av sådan oskuld i en värld som nyss hade upplevt Förintelsen och atombomben. Den dubbelheten märks i de bästa versionerna av femtiotalsnostalgin vi ser i vårens mode. Kanske är det en önskan om att en tro på det goda på något sätt kan stänga ute ondskan eller åtminstone göra den mer uthärdlig. Kanske är det bara en insikt om att tillfälligt stänga ut den är det enda vi kan göra.

Bild: Donna och James i Twin Peaks

" ["fields"]=> object(stdClass)#12 (5) { ["ad_link"]=> string(0) "" ["attachment_link"]=> string(0) "" ["columns"]=> string(1) "1" ["attachment"]=> string(4) "None" ["attachment_id"]=> string(0) "" } ["post_tags"]=> array(1) { [0]=> object(stdClass)#15 (10) { ["term_id"]=> string(1) "5" ["name"]=> string(4) "Mode" ["slug"]=> string(4) "mode" ["term_group"]=> string(1) "0" ["term_taxonomy_id"]=> string(1) "7" ["taxonomy"]=> string(8) "post_tag" ["description"]=> string(0) "" ["parent"]=> string(1) "0" ["count"]=> string(2) "54" ["object_id"]=> string(4) "5944" } } ["post_author_name"]=> string(13) "Daniel Björk" ["is_bildbloggare"]=> string(0) "" ["permalink"]=> string(40) "http://bon.se/2012/02/en-omojlig-karlek/" ["ajaxpermalink"]=> string(53) "#/go=article;link=%2F2012%2F02%2Fen-omojlig-karlek%2F" ["thumb"]=> array(4) { [0]=> string(71) "http://bon.se/live/wp-content/uploads/2012/02/twinpeaks6_05-217x162.jpg" [1]=> int(217) [2]=> int(162) [3]=> bool(true) } ["is_film"]=> bool(false) ["categories"]=> array(1) { [0]=> array(6) { ["name"]=> string(7) "swedish" ["slug"]=> string(2) "se" ["cat_ID"]=> string(1) "3" ["nicename"]=> string(2) "se" ["parent"]=> string(1) "0" ["term_id"]=> string(1) "3" } } ["categories_classes"]=> string(3) "se " ["thumblink"]=> string(53) "#/go=article;link=%2F2012%2F02%2Fen-omojlig-karlek%2F" ["post_nice_date"]=> string(25) "fredag, 3 februari, 2012" ["template"]=> string(7) "default" ["next_post_ajaxpermalink"]=> string(55) "#/go=article;link=%2F2012%2F02%2Fden-forlorade-sonen%2F" ["previous_post_ajaxpermalink"]=> string(52) "#/go=article;link=%2F2012%2F01%2Famy-och-gaultier%2F" ["social"]=> object(stdClass)#309 (1) { ["meta"]=> array(5) { ["title"]=> string(19) "En omöjlig kärlek" ["thumb"]=> string(71) "http://bon.se/live/wp-content/uploads/2012/02/twinpeaks6_05-217x162.jpg" ["url"]=> string(40) "http://bon.se/2012/02/en-omojlig-karlek/" ["description"]=> string(75) "Handlar inte samtiden om möjligheten eller omöjligheten av kärlek och..." ["ajaxpermalink"]=> string(53) "#/go=article;link=%2F2012%2F02%2Fen-omojlig-karlek%2F" } } ["gallery"]=> object(stdClass)#283 (1) { ["attachment_link"]=> string(0) "" } }