Konsten att klä sig genom att rulla ur sängen
publicerad 07 februari 19:37
Kärnan i Patti Smiths extremt snygga stil finns i att hon alltid ser ut som om bara tagit på sig det som låg nedanför sängen på morgonen. Att sakerna som låg slängda där bara råkade vara perfekt slitna kängor, en skrynklig men lyxig vit herrskjorta med avklippta manschetter och jeans som liksom bara smälter ihop med de beniga höfterna.
Men det finns två mycket talande scener i filmen Dream of Life som bevisar att det i själva verket är dyrt att se så billig ut (ha, oväntat att samma stilcitat funkar på både Dolly och Patti!).
I det första strosar Patti förbi kameran på väg in genom en dörr, men innan hon försvinner vänder hon sig om och grinar mot kameran med sina mäktiga hästgaddar, pekar nonchalant på sina kängor, byxor och skjorta och säger, i kronologisk ordning, ”Prada, Prada, Comme Des Garçons!”. Sen stängs dörren bakom henne.
I det andra klippet är Patti i Australien och har fått slut på rena kläder. Hennes son piper ut och handlar lite åt henne. Några tröjor, lite strumpor och underkläder. Såna grejer. När han räcker över den gigantiska, förseglade Prada-påsen till Patti har han även med sig en lång lista på instruktioner. De handlar om hur hon ska bära påsen genom tullen när hon lämnar Australien för att inte göra sig skyldig till något i stil med valutasmuggling. Jag vet inte hur Australiens regler ser ut, men i Sverige går gränsen vid 10 000 euro i ”kontanter, värdepapper eller dylikt”…
Därför är jag både glad och ledsen att härmed förklara Patti Smiths stilmyt lika död som den om auteuren (det finns ett begåvat team bakom VARJE fantastisk film) och den om de smickrande drop crotch-byxorna (de existerar inte).
Kvinnan är begåvad. Inget i hennes stil är en rulla ur sängen-slump.
Vill du veta hur man ser ut om man på riktigt rullar ur sängen och tar på sig det som ligger där? Gå på en Patti Smith-konsert. Och kolla in gitarrteknikern, scenteknikern och/eller roddaren. Eftersom jag hatar folk som stämmer på scenen älskar jag folk som har med sig gitarrtekniker. Och det hade Patti när hon spelade på Konserthuset hösten 2011.
Under konserten röjde hon på det där vackra sättet som bara hon kan. Spottade på golvet. Trasslade in sig i micksladden. Kastade med håret och sparkade omkull saker. För mer ös räckte ett ögonkast till Lenny Kaye och när hon ville spela gitarr så luft-riffade hon bara lite rakt ut i rymden.
Den som gjorde att allt det här funkade – att omkullsparkade mickstativ restes och att gitarren plockades fram – var samma man utan kalsonger och med mjukisbyxor på halv stång som gör samma sak för alla artister som gillar att sparka omkull mickstativ och byta gitarr ofta.
Det är alltid mjukisbyxor, de är alltid på halv stång och han måste alltid böja sig ner och plocka upp saker från golvet på ett sätt som ger publiken en vidunderlig utsikt över Mumindalen. Och han verkar alltid lika fruktansvärt obekväm med att behöva vara på scenen.
Därför är mitt förslag att vi inför en helt ny yrkesgrupp på konserter, för att minska glipan mellan de som har och inte har (bland annat underkläder). Roddare och gitarrtekniker får hänga bakom scenen, och den som pilar ut för att fixa det praktiska får vara någon annan. En showman eller -kvinna. Någon som gillar att synas och är go att kolla på. En Bez-typ. Eller någon som den här bh-bruden som Thor fixade. Som en sekreterare fast på scen. Någon som kan ta hand om allt det där pillet som talangen inte vill hålla på med, för att det skulle störa, men som ändå inte helt pajar illusionen av att jag är på en konsert där något coolt och inspirerande händer.
Låt den där stackars gitarrmannen i narkotikajeans bli kvar bakom scenen. Det är både han och vi värda.
facebook 
tweet 
utskrift 
email