Tjuvkika på Asia Argento
publicerad 15 februari 18:31
Kolla hit alla ni därute med daddy issues, här kommer en teaser-intervju med er gudmor, Asia Argento! I Bon #60 – som finns ute nu – hittar du resten. Där grottar jag ner mig i härliga gorefesten/sjuttiotalsskräckisen Suspiria. Vilket jag så klart använde som ursäkt för att få intervjua Asia.
När Asia var ett år gammal drog hennes pappa (Dario Argento) iväg och spelade in just Suspiria, för att sen aldrig någonsin riktigt komma tillbaka igen. Som en bonus var Asias mamma (Daria Nicolodi) filmens manusförfattare, och hon drog iväg hon med.
Men en av de bästa sakerna med Asia är att hon verkar använda all den där ”Pappa/mamma se mig!”-energin till att skapa härligt subversiva skandaler. Från filmerna hon regisserar till Bruce LaBruce-bilderna i Index och den påstådda affären med Savannah Knoop (hon som var JT Leroy i offentliga sammanhang).
Asia var inte mer än nio år gammal när hon knäckte hon koden. Hon räknade ut att om hon bara blev tillräckligt duktig och omtalad som skådis skulle hennes föräldrar bli tvungna att hänga med (och älska) henne. Och så, efter att hon jobbat med ett gäng kontroversiella regissörer och vunnit flera skådespelarpriser, castade Dario Argento henne till slut. Då var hon 16 år gammal.
Asia är också en av de bästa representanterna för den där sena nittiotalsstilen. Du vet, som en förvuxen Natalie Portman i Leon, med stora skor, avskavt nagellack, tufsigt hår och ambivalent sexualitet. Alltid med naket, öppet ansikte. Alltid som gjord för svartvita, grovkorniga bilder. Som råkar vara exakt den typ av foto som Asia själv älskar. Tänk vad härligt att både den stilen och Asia är tillbaka nu.
Vad har du på dig?
– En pyjamas, mitt favvoplagg. Jag skulle kunna bära pyjamas när som helst, överallt. Jag kan för mitt liv inte förstå varför det inte är mer accepterat. När jag bodde i Los Angeles brukade jag ha på mig pyjamas när jag gick och handlade, och ingen brydde sig. Nu bor jag i Italien, och här är det mycket striktare. Men jag antar att man måste vara Julian Schnabel för att inte behöva bekymra sig om såna saker…
Helt nyligen såg och gillade jag La Terza Madre. Det är den tredje och avslutande filmen i Suspiria-trilogin och du spelar mot din mamma, som är ett spöke. Din pappa regisserade er. Hur var det att jobba med hela familjen?
– Det var första gången jag var på en inspelning med båda mina föräldrar, och det var magiskt. Total harmoni. Det enda som var dåligt var att det tog slut så fort. Jag önskar att vi kunde spela in fler filmer tillsammans. För mig har det alltid känts helt naturligt att jobba med min familj. Lite som maffian – Argento-maffian! Det är en familjegrej liksom.
Häxor spelar en viktig roll i hela Suspiria-trilogin. Genomgående, både i manuset som din mamma skrev och i de övriga filmerna, är häxorna onda. Men de är samtidigt coola och smarta – och har väldigt god smak. Vad tycker du om wicca och magi?
– Jag tror inte på magi. Min mamma är den i familjen som har stora kunskaper inom magi. Jag är en väldigt jordnära person, med båda fötterna på jorden.
Du brukar beskrivas som både stilikon och musa. Hur känner du inför att inspirera andras arbete?
– Konst är en orm som biter sin egen svans, det är en evig cirkel, en Fågel Fenix som återuppstår ur sin egen aska. Jag tror att vi kommit så långt att inget verkligt nytt längre kan skapas, så det är bara helt naturligt att människor hämtar inspiration från det förgångna.
Precis som Suspiria, men ändå på ett helt annat sätt, är The Heart Is Deceitful Above All Things också en väldigt läskig men snygg film.
– När jag gjorde The Heart Is Deceitful Above All Things inspirerades jag väldigt mycket av en bok som heter Raised by Wolves av Jim Goldberg. Jag hade också några böcker om lastbilschaufförer och trucker-hak i USA. Jag ville aldrig göra en moderiktig film, tvärtom faktiskt. Om en film är modern så betyder det att den är daterad, medan jag ville att min film skulle stå utanför tiden.
Vilken typ av foto gillar du?
– Jag älskar råa, avskalade bilder av fotografer som Jim Goldberg, Boris Mikhailov och Juergen Teller. Min farmor, Elda Luxardo, var en fantastisk fotograf som var verksam under fascismen. Hon tog fängslande bilder av vackra stjärnor och atleter med väldigt dramatiskt ljus. Fotografi har alltid fascinerat mig, det har varit en av mina största inspirationskällor som filmskapare, mycket mer än film faktiskt.
Och när du arbetar som skådespelerska, hur viktiga är kläderna då? Som nu, när du spelar Lucy i en nytolkning av Bram Stokers Dracula.
– Tja, det finns inget som tar dig till 1800-talet lika snabbt som en rejäl korsett!
facebook 
tweet 
utskrift 
email