Blå timmen kommer bäst till sin rätt i städer och förorter, där man aldrig är riktigt beredd. Stjärnhimlen till exempel syns mycket bättre på obebyggda platser utan ljusföroreningar, men det går aldrig upp mot att se några av grannplaneterna tillsammans med ett plan på väg ner mot Bromma flygplats. Eller ett besök på Ikea en onsdagseftermiddag i november, tristessen som kan omge ett besök. Men så går man över parkeringen och den badar i blått, det är blå timmen, och inget är så knäckande vackert i blå timmen som just en parkering vid Ikea eller Elgiganten.

Den första att tappa det här temat på flaska var Guerlain med L’Heure Bleue, en parisisk blå timme från de sista åren av la belle époque – halvmåne över hustaken, långa skuggor, cylinderhattar och knattrande spatserkäppar. Jacques Guerlain mörklade kompositionen med ionone, en suddigt violdoftande kemikalie som gav rätt färgassociationer. Men frågan är om jag inte hittat den fulländade skymningsdoften i en flanker till Cartiers Déclaration –  L’Essence de Déclaration från 2001. Den är lika underbar som originalet, och så har någon skruvat på dimmern. Flaskan visar för ovanlighetens skull exakt vad man kan vänta sig av innehållet: den vanliga Déclaration när solen just gått ett par grader under horisonten. Det är som om kardemumman och citrusen skymtar bakom tonat glas. Och den är grumlig, som den urbana skymningen alltid är, till skillnad från gryningen då partiklar och avgaser spätts ut i atmosfären.

Allt som krävdes för en fulländad flanker var att behålla kärnan intakt, dämpa belysningen och sätta på en ballad med Suede.