Nästa vår är Japan den stora trenden inom modevärlden. Men landet är inte bara på modevärldens läppar utan i allt större utsträckning en inspirationskälla för unga tjejer (och ibland killar) i Europa. Det ser dock inte riktigt lika sofistikerat ut som hos Prada, Gareth Pugh eller Haider Ackermann.

Den 19-åriga ukrainskan Anastasiya Shpagina, i Japan även känd som Fukkacumi, ser ut som en levande anime-karaktär med jättelika ögon, förstorade tonade linser, färgat hår, knasliten näsa och mun. Hon har skapat en så perfekt efterapning av en japansk seriefigur att det är svårt att tro att hon är på riktigt.

Shpagina använder sig av smink för att skapa sin look och hennes make up-video på Youtube har över fyra miljoner visningar. Hon är föga förvånande poppis i Japan.

När diverse internetsajter nyligen plockade upp storyn kring henne var det under samma former som när vi läser om ”levande Barbie” eller brittiska ”dockan” Venus Palermo som går under namnet Venus Angelic på nätet.

Redan 2010 rapporterade New York Times om den japanska trenden att se ut som en docka. Mori- och Ageha-flickor (direktöversatt ungefär skogs- och riddarfjärilsflickor) gjorde entré på scenen under 2008 och 2009 och det finns så klart hela magasin som riktar sig till den här subkulturen.

Det handlar alltid om unga personer (Venus Angelic är 15 år) och många uttrycker sin oro för deras välbefinnande. Men inte Venus mamma, hon är kontroversiell hon också, som står bakom sin dotter.

Nog är det lätt att sätta på sig sin chockhatt och tänka att det här med att se ut som en docka inte direkt är det mest progressiva som har hänt kvinnligheten. Men det är svårt att inte se det som en sorts protest.

En kvinna som gör sig till en docka har i mångas ögon en air av sexleksak, en uppblåsbar Barbara som män kan göra som de vill med. Men skogsflickorna och många andra ”dockors” mål är, enligt en artikel i New York Times, att utradera sin sexualitet, de vill vara artificiella. De är inte sexiga, de har ingenting med porr att göra och faktiskt så klagar de här tjejerna på att killar mest är ute efter naturliga tjejer (men antagligen inte så naturliga att de inte rakar ben och armhålor kan man tänka sig).

***

Det finns en lärdom om mode här, som ju i mångt och mycket förvränger utseendet på högst artificiella sätt. Våra idéer om vad som är konstgjort och vad som är naturligt är trots allt flytande. Nittiotalets ”naturliga” make up ser kanske inte direkt plastig ut i dag, men knappast heller så som Gud skapade kvinnan. På samma sätt upplevs ofta högst artificiella looks som naturliga just för att de är så vanliga – såväl mascara, läppstift som eyeliner förvränger och förvanskar det naturliga uttrycket.

Anastasiya Shpagina har tagit det här till en nivå som de tidigare levande dockorna inte lyckats med och jag kan inte annat än beundra hennes kreativitet. Mer än någon annan ser hon faktiskt ut som en mangafigur. Frågor om huruvida hon vill vara sexig, om hon vill vara män till lags – allt detta känns platt och ointressant. Det finns en makt i att kunna förvanska sig så, i att göra sig perfekt på ett animesätt, se omänsklig ut. Det kanske inte är hälsosamt om vi gör detta till ett ideal, men i slutändan är det här unga tjejer som gör saker som de själva gillar, och i alla fall inte vad det verkar, för att få uppmärksamhet från killar. Jag har svårt att se att det skulle vara något dåligt.