Juli Zeh

Fotografi David Finck

För ett tag sedan läste jag i Dagens Nyheter om den tyska författaren Juli Zeh, som i sin bok Corpus Delicti från 2010 tecknar en bild av en framtid där medborgarna är tvingade att sköta om sin hälsa. Hon säger att hon skrev Corpus Delicti eftersom ”det i Europa sedan åratal finns en generell trend mot att ’sundhet’, det kroppsliga och biologiska, blir mer och mer viktigt.”

För många år sedan, när jag var yngre, började jag röka som ett slags revolt mot alla idéer om att vara hälsosam. Jag såg hälsotänk som starkt kopplat till fascism och när jag läste att Silvio Berlusconi var ett hälsofreak nickade jag bara instämmande. Cigaretter var ett slags existentiell frihet, ett medvetet förstörande av kroppen.

Jag röker inte längre, och nyligen gick jag med i ett gym igen, det är säkert ett år sedan jag senast var med i ett. Konstigt nog insåg jag snabbt att jag hade saknat det, att gå till gymmet kändes helt plötsligt som något njutbart.

Juli Zeh är rädd för ett samhälle som övervakar invånarnas hälsa – att något som är intimt och privat blir en allmän egendom, en framtid där hälsa ska struktureras och administreras. Mitt yngre jag skulle nog slukat Zehs idéer med hull och hår, men jag är inte så säker längre.

Jag håller med om den grundläggande kritiken – att det direkt blir problematiskt när man ska dela in människor i hälsosamma och ohälsosamma. Det får mig bara att tänka på idéer om ”degenererade” människor som vi inte vill uppliva igen. Men samtidigt finns det ett problem med att säga att hälsa är en privat och personlig angelägenhet. Det är just genom att göra hälsa till något som är individuellt, i stället för att se det som ett samhällsproblem, som man knyter ansvaret till dina och mina anklar i stället för att se det som ett ok vi har gemensamt.

***

DN-artikeln fruktar (eller raljerar över, det är oklart) företag som peppar sina anställda att leva mer hälsosamt. Men om vi vänder på det? Lever vi inte i ett samhälle där vi ständigt uppmanas att vara stillasittande, där våra jobb låser oss till en ohälsosam livsstil? Det är ett samhälle där det är alltmer svårt att ha en obetänksam attityd kring mat eftersom det oftast medför att man äter billig mat som antingen innehåller för mycket kalorier eller bara är allmänt dålig. Överallt finns rulltrappor eller rullband för att vi ska slippa anstränga oss. Det känns som om systemet är riggat emot oss.

Det är i denna miljö som hälsa sedan görs till en individuell fråga, och de som inte är hälsosamma bär således skuld till sin ohälsa. Resultatet blir en hälsovurm där vi ska peppas till att ”ta kontroll”. Vi förväntas inspireras till att äta sunt och idrotta, vilket kräver tidsplanering i en tillvaro där vi redan har svårt att hitta tid till alla tv-serier, böcker, sociala engagemang och inredningsprojekt vi ska syssla med eller konsumera. Att bara vara kräver snart ett exceldokument.

Så tänk i stället om det var tvärtom. Tänk om våra arbeten och liv var strukturerade så att vi rörde på oss på jobbet. (Om det är genom stående arbetsplatser eller rullband under skrivbordet vet jag inte.) Tänk om det var enklare och billigare att äta bra, sund mat än så kallad skräpmat.

Är inte orsaken till att vi pratar mer och mer om hälsa och kropp att vi har skapat en värld som motarbetar oss på alla dessa punkter?

Det är också här jag inte tror på att vi ska prata eller bry oss mindre om hälsa och kropp. För i ett riggat system betyder tystnad inget annat än en röst för status quo.