Det sägs att skriva en bok är det säkraste sättet att lämna en ofiltrerad version av sin själ till efterkommande. Det är så man berättar för historien hur man ville bli sedd och hur man vill minnas. Man kan tolka och vända på en berättelse i en livstid, men man kan inte ta ifrån en text sitt ursprung.

Silvana Imams bok SILVANA väger två kilo och den är skitfin, som hon själv beskriver den. I den ligger hennes liv tolkat genom bilder, genom text och genom sånger. Sedan hennes debutår 2013 med albumet Rekviem har hon kommit att bli en av samtidens viktigaste artister och hennes låtar influerar en hel generation genom hur hon delar med sig av sig själv. Hon är ett svenskt kulturarv som nu paketerats i en svensk bokskatt.

Det är så här man skriver en bok. Det är så här man skriver historia.

***

Hur skulle du beskriva boken?

– Den är full av bilder och egna låttexter som jag har tolkat på olika sätt. Jag kände att jag ville att människor skulle få se hur vissa av mina låtar blivit till. Jag är en väldigt visuell person och fina miljöer, smycken och platser har alltid varit viktigt för mig. Jag har haft en väldigt tydlig smak sedan jag liten, och den har egentligen inte förändrats sedan jag var sju år gammal.

Eftersom att du är musiker hade man ju annars kanske gissat att du var mer auditivt lagd.

– Ja, men jag tror att just min tydliga smak kan bero på att jag kommer från så många olika kulturer och att jag har så många språk inom mig. Jag har alltid känt mig splittrad, jag har kunnat välja saker i min uppväxt från den arabiska kulturen, men jag känner mig inte hundra procent arab, inte hundra procent litauisk och inte hundra procent svensk. Jag har flutit mellan de här olika världarna, det kanske är därför jag fått en så tydlig bild av vad jag tycker om.

Hur kommer det sig att det blev en bok just nu?

– För att jag älskar text. Att skriva den typen av text som finns i låtar och poesi är ganska enkelt för mig, men jag har svårt att skriva sammanhängande. När jag gick på universitetet hade jag alltid väldigt svårt att skriva uppsatser för att man måste hålla en tanke igenom en hel text. Jag har alltid haft komplex över att jag inte kunnat skriva på det traditionella sättet och därför var det viktigt för mig att testa mig själv. Om det inte är ett språk som folk gillar så får det vara så. Det här är mitt språk, punkt.

Vad var det som gjorde att du till slut kände dig bekväm med att skriva på ditt egna sätt och inte anpassa dig?

– Jag tror att det beror på att jag har lyckats bevisa för mig själv att man kan lyckas. Jag har vetat om att jag har haft en inre kraft, men jag har aldrig trott att den skulle kunna manifesteras som den har gjort under de senaste fyra åren. Jag har alltid känt mig lite konstig, så jag trodde aldrig att folk skulle kunna ta till sig vad jag skapat, men nu har jag fått det bevisat att människor uppskattar när man är ärlig med vem man egentligen är.

Under de här fyra åren har du inte bara släppt två album, du har även varit med i dokumentären Väck mig när ni vaknat, skrivit poesi och verkar generellt vara och peta i väldigt många olika konstnärliga uttryck. Hur kommer du fram till vad och hur du vill säga något?

– Det är det som är grejen, jag har inga fasta tankar på det sättet, jag är en ganska tankspridd person. Samtidigt som jag har stenkoll på min känsla och min inre smak. Sedan låter jag bara universum göra sin grej.

Historiskt har böcker varit ett sätt att sätta sin existens på kartan. Hur känns det att veta att du lämnar spår av dig själv till efterlevande?

– Jag tror egentligen att jorden kommer att gå under för att vi inte behandlar vår planet bättre. Jag tänker att allt ändå kommer att försvinna, och det säger jag i den mest positiva bemärkelsen.

– Men jag pratade nyligen med en vän som berättade att Zlatan förmodligen ska spela med landslaget i VM igen och sa då att han trodde att Zlatan gjorde det för att han tänkte på hur filmen om hans liv skulle bli. Zlatan – Återkomsten. Då slog det mig att det kanske kommer att göras en film om mig också i framtiden och jag kan inte ens ta på den tanken. Jag tycker det känns ofattbart att mina låtar kommer att finnas kvar om trettio år, om jag tänker för mycket på vad jag lämnar efter mig blir det en alldeles för stor mindfuck, känner inte du också det?

Absolut, jag är besatt av tanken på vad jag ska lämna efter mig. Du säger ju också själv att du ”är svenskt kulturarv”. Drivs du av tanken på att lämna ett arv efter dig?

– Jag skulle inte säga att jag drivs av den. Det är så svårt att beskriva det här yrket som artist, det finns så många aspekter av det, viljan att finnas till för andra, narcissismen, drivet att skapa en bra ekonomi för de runt omkring mig. Beroende på vilken dag du frågar mig kommer det svaret att förändras.

Din musik, dokumentären och din bok har gemensamt att de är självporträtterande. Vad är det som är intressant med att vända blicken mot sig själv som du gör?

– Ibland kan jag känna att jag experimenterar med min egen person. Jag testar olika saker för att se hur jag kommer att reagera. När jag sa ja till att bli filmad till dokumentären för tre år sedan trodde jag att först att det bara skulle vara en rolig grej, men jag märkte snabbt att jag inte alls var bekväm med kameror. Jag kände flera gånger att jag inte ville bli filmad mer och det var nära på att inte bli något alls. Det som drev mig att fortsätta var att ta reda på hur jag skulle reagera på att se mig själv så blottad, vad det skulle göra med andras bild av den perfekta Silvana och hur det skulle påverka hur andra sedan ser på sig själva? Jag upplever det som att jag blev utnyttjad för ett gott ändamål. Det menar jag inte på ett altruistiskt sätt, det finns ett narcissistiskt behov hos mig också, med det sagt är det är bra för min självbild att kunna känna att jag gör saker för andra.

Känner du ett ansvar i att ta ställning?

– Ja, jag känner faktiskt ett ansvar. Jag påbörjade min karriär när jag var 25 år, och vid den åldern har man redan börjat hitta vem man är som person. Att vara någon annan än den jag var då hade nog inte gått. Jag tror att det är därför min musik har resonerat med så många, för att den verkligen visar vem jag är. Jag tar den ställning jag gör för att jag verkligen tycker så.

Apropå att lämna arv efter sig föreslog Järfällas kommunstyrelseordförande Claes Thunblad nyligen att man skulle döpa ett torg efter dig. Vad tycker du om det?

– Alltså kör! Jag kommer vara där och klippa bandet. Jag kan köpa min egen sax.