Chevalier d’Orsay-annons från 1918. Wikimedia commons.

När jag började intressera mig för parfym och läste i böcker och på nätet om sånt jag gillade eller kanske borde gilla, såg jag snart ett mönster. Min smak verkade, delvis i alla fall, knytas samman med ett pärlband av dandyreferenser. ”Too dandified” visade sig vara ett pålitligt betyg om man var ute efter komplexa, animaliska kompositioner med ett tvåligt drag, inte sällan pudriga och med Guerlains Jicky som förebild. Många var från förra sekelskiftet och alldeles för gamla för att kännas daterade. De hade en total brist på självdistans på ett sätt man sällan ser i moderna parfymer. Men de verkade ändå smälta in i samtiden och bara utstråla god smak, så där som en lägenhet från samma period kan göra om ingen hunnit hacka sönder innanmätet och forsla ut det i en Big Bag. Den är bra som den är, en madrass, en stol och en vattenkokare är möbler nog.

Chevalier d’Orsay brukar räknas till dessa dofter, och är den jag skulle rekommendera som dandyintroduktion. Den lanserades 1911 och kom i en ny version för ett par år sedan. Jag har aldrig testat originalet men hittade nyutgåvan tillsammans med en rad andra eminenta dofter från d’Orsay på parfymeriet Insanto i Birger Jarlspassagen. Nyutgåvan innehåller allt man kan begära – en bukett av läder, kryddor, frukter och blommor, men med måtta, den är lite återhållsam och tillplattad. Inget krås, inget överflödigt puder, bara en tidlös, könlös, diskret klass.

Och apropå klass, om du ändå har vägarna förbi Insanto, missa inte parfymhuset Xerjoffs serie Shooting Stars. De guldpråliga flaskorna är märkta med årgång, ligger på 4 320 kronor per 100 ml inklusive gift box och levereras med vad som påstås vara en bit meteorit. Närmare än så kommer man inte badrummet hos sultanen av Brunei.