Peter Pilotto vår/sommar 2013

Om det är någon industri som fascinerar mig lika mycket som mode så är det mat, även om jag kan mycket mindre om den. På många sätt liknar de varandra, ingen undkommer dem – man kan lika lite sluta äta mat som man kan undvika att klä sig.

Men det som förundrar mig mest är hur oerhört komplext systemen kring industrierna är. Nyligen läste jag en artikel The Guardian om hur stormar utanför Peru, tillsammans med ökad efterfrågan på fiskolja samt höga priser på majs, har gjort ansjovis dyrare än någonsin och därigenom höjt priset på bland annat Omega 3-tabletter.

Vi har levt i en era av billig mat och allt mer tyder på att den tiden är över i takt med att vi blir allt fler samtidigt som vi ser ökad konkurrens från biobränslen och vi ändrar våra matvanor – alla vill äta mer kött, vilket innebär att även djuren börjar konkurrera om maten.

Logiskt sett borde även kläder röra sig i en liknande riktning. Allt fler människor vill köpa kläder, allt fler vill köpa nya kläder, bra kläder, i bättre material. Polyester och bomull står för 90 procent av den globala efterfrågan på fibrer och det har skapat en modevärld som är beroende av oljepriset (polyester är oljebaserat) eller konkurrerar om utrymme med andra grödor och är känslig för de väderomsvängningar som den globala uppvärmningen för med sig (bomull).

Men det handlar inte bara om priset på fibrer. Förra året rapporterade The Economist om hur Bruce Rockowitz, VD för Li & Fung – ett bolag som står för fyra procent av Kinas export till USA inom lågteknologiska områden som kläder och vanliga hushållsprodukter – ansåg att den den billiga eran är över. Kinesiska löner stiger och efterfrågan ökar. Tillverkare flyttar förvisso till nya områden som västra Kina, Vietnam, Bangladesh, Malaysia, Indien och Indonesien, men enligt Rockowitz är detta bara en temporär lösning. Inget kan ersätta södra Kina, som har stått bakom den enorma boom av billig arbetskraft och produktion vi har upplevt sedan åttiotalet. The Economist förutspådde i stället att det var inom högteknologiska produkter som vi skulle få se en billighetsboom (vi kommer alla ha väldigt mycket gadgets helt enkelt).

Ur ett miljöperspektiv kanske inte detta är direkt dåligt. I modevärlden pratas det ständigt om hur bra det vore om människor köpte mindre – för miljöns skull. Det finns bara ett problem. Vem kan egentligen dra ner på sin försäljning? Efterfrågan har minskat genom den svaga världsekonomin och särskilt genom eurokrisen. Många företag har därför antingen absorberat de ökade kostnaderna eller som Lacoste, bestämt sig för att satsa på extra billiga produkter som t-shirts. Allt för att vi ska fortsätta köpa kläder.

Men om jag får lov att spekulera här. I en värld där matproduktionen påverkas av så olika faktorer som ett mer extremt klimat och att bönder byter till mer lukrativa grödor som biobränslen eller djurfoder är det inte svårt att också titta på bomull och se att denna gröda också påverkas av samma faktorer. Polyester däremot, är inte beroende av sådant, oljebaserad som denna fiber är. Men i takt med att världens behov av olja ökar, ökar risken för att polyester slutar vara en billig fiber. Eftersom dessa två tillsammans utgör en sådan förkrossande majoritet av världens klädfibrer undrar man lite vad som skulle kunna ersätta dessa?
Jag misstänker att ”inget” är svaret på den frågan.