Filmfestivalen CinemAfrica såg dagens ljus redan för 21 år sedan och har vuxit upp till att bli Skandinaviens största festival för filmkonst från Afrika och den afrikanska diasporan. Syftet, utöver att exponera en svensk publik för filmer och kroppar som sällan tar plats på våra vita dukar, är att försöka ge en mer mångfacetterad bild av den afrikanska kontinenten, dess folk, historia och diaspora. 

Bakom festivalen står festivalchefen Dina Akfhampour och Samuel Girma som är ordförande och koordinator för festivalen, ett självutnämnt dream team.

Vad letar ni efter när ni väljer vilka filmer ni vill visa?

– Förutom kvalitet letar vi efter ämnen som är både aktuella och relevanta för samtiden och för temat vi väljer inför varje års festival. Årets tema är ”Avkolonisering” och utgår från [den postkoloniala teoretikern] Frantz Fanons tankar, och många av våra filmer berör detta på ett eller annat sätt. Flera av de filmer vi visar inte skulle visats i Sverige om det inte vore för CinemAfrica och det ger oss en unik möjlighet att få introducera nya såväl som etablerade regissörer och producenter från den afrikanska kontinenten och diasporan.

Kan ni berätta lite om årets tema, varför det är ett viktigt ämne och hur festivalen utforskar det?

– Årets tema är ett ständigt aktuellt ämne och CinemAfrica har genom åren arbetat med det. Avkolonisering har på senare tid ständigt varit på tapeten men är det en trend eller pågår det någon djupare diskussion? Frantz Fanon är en av 1900-talets allra viktigaste intellektuella och är en förgrundsgestalt i den postkoloniala teorin. Hans psykologiskt insiktsfulla och skoningslöst kolonialkritiska böcker, som Svart hud, vita masker och Jordens fördömda, tillsammans med hans handlingskraft och hans deltagande i Algeriets frihetskamp, inspirerar fortfarande generationer av akademiker och aktivister. Många av de filmer vi visar har ett estetisk perspektiv på motstånd och vänder sig bort från den vita blicken. En av våra gäster, konstnären Onyeka Igwe, utforskar exempelvis filmkonstens koloniala blick genom att låta kvinnorna i kolonisatörernas filmer återta ordet, formen och berättelsen som de en gång berövades.

Samuel och Dinas must-sees

Khartoum offside, regi: Marwa Zein, Zita 4/10 kl. 18.00

– Militärregimen i Sudan har förbjudit kvinnor att spela fotboll, men det skiter ett lag i Khartoum fullständigt i. De spelar matcher mot män, tränar öppet på gatan och på fotbollsplaner, och – än mer ambitiöst – de vill få erkännande som Sudans officiella landslag. De ger sig orädda in i en byråkratisk djungel för att kräva sin rätt.

Premature, regi: Rashaad Ernesto Green, Zita 5/10 kl. 20.00

–  I filmen skildras livet som svart tonåring i New York på ett sällan så melankoliskt, mjukt och vackert som i Rashaad Ernesto Greens finlemmade drama. 

Everything must fall, regi: Rehad Desai, Bio Valentino 6/10 kl. 13.30

–  2015 släppte #RhodesMustFall-rörelsen i Sydafrika lös en global våg av protester mot kolonialismens statyer som svepte över både Europa och Nordamerika. Men på hemmaplan banade den också väg för ännu mer radikal studentrörelse, #FeesMustFall, som kämpade för sänkta universitetsavgifter, gratis högre utbildning och att arbetarna på universitetet skulle få högre löner. 

Fig tree, regi: Alamork Davidian, Bio Valentino 5/10 kl. 18.30 & Skärisbiografen 6/10 kl. 14.15

–  Ett guldkorn och en fantastisk film som sätter en av Etiopiens mörkaste perioder i en ung kvinnas kontext. Med vackert foto och en stark historia påminner den mig om vad militärdiktaturen kostade människor och vad det innebär att försöka gå vidare. Den är ett mästerverk!

Visning av Onyeka Igwes kortfilmer, Bångska våningen 6/10 kl. 17.00

–  Den är inte bara ett måste och GRATIS, efter visningen blir det även ett samtal mellan Onyeka och konstnären Loulou Cherinet om hur filmteknik påverkar den koloniala blicken och hur konstnärer kan gå bortom den.