Första gången jag såg Kate Upton ”do the cat daddy” blev jag oerhört generad. Hennes dans i den minsta bikinin på marknaden var lite för mycket för detta böghjärta. Jag kunde också tänka mig hur en miljard kåta tonårspojkar tittade på den tillsammans om och om igen. Den var porr utan att vara porr – som ju bekant är den mest upphetsande porren.

Snart hamnade Kate på omslaget till Carine Roitfelds CR Fashion Book, plåtat av Bruce Weber, en fotograf som alltid gillat den typen av ”naturliga” kvinnor – tjejer med pattar helt enkelt. När det gäller Carine vet man inte riktigt var man har henne och varför Kate Upton plötsligt var the shit. När hon lämnade franska Vogue förde hon fram den androgyna Saskia de Brauw, och nu visade det sig alltså att hon tyckte det var spännande med äkta kvinnlighet igen.

Kate Upton pryder också omslaget till brittiska Vogues januarinummer. Precis som för CR Fashion Book bygger spänningen på att man gör om Kate till flickig och oskuldsfull – en ung kvinna vars behag nästan verkar vara en överraskning för henne själv. Omedvetet sexig, även bekant som den sexigaste sexigheten.

Men varför är en modell som påminner brittiska Vogue om ”en ung Anna Nicole Smith eller Marilyn Monroe” relevant 2013?

Jag vill minnas att jag någon gång förutspådde att modevärldens svar på plus size inte skulle vara, eh, plus size, utan bombnedslag. Former är ju samma sak som plus size eller hur? Då pratade jag förvisso om Lara Stone och de andra Brigitte Bardot-modellerna, men Kate Upton är ett steg längre ut på den plankan.

Det är så klart inget fel med att vara en sexbomb, det är heller inget fel med att ha stora bröst – det finns faktiskt inget som är fel inom mode om ni frågar mig. Men just intresset för Kate Upton som kommer från modevärlden är annorlunda än det har varit för andra så kallade sexiga modeller. Kate är mer en Pamela Anderson än en Miranda Kerr och borde därför enligt all logik vara persona non grata i modevärlden.

Jag undrar om det inte finns just en koppling mellan de senaste årens diskussion kring plus size och Kate Upton. Modevärlden är bra på att göra trådsmala-modeller-som-ser-sura-ut på ett chict sätt. Men så fort vi dealar med bröst och rumpor är det som om kitschgasen trycks i botten. Det blir nästan alltid antingen burlesque eller camp av det hela. Kanske är det en undermedveten koppling mellan mullighet och excess som ligger till grund för detta. Som om modemaffian inte kan titta på kurvor utan att tänka på sex och människor som äter helt ohämmat. En kvinna med bröst kan inte vara sval och raffinerad. Bröst och mode är lite som pizza och diet.

Nu är inte Kate Upton särskilt sval och raffinerad heller, men bilderna av henne känns som ett slags försök att tygla hennes sexualitet, att göra den modefähig. Ett försök att tämja kurvorna utan att dölja dem (för de är absolut närvarande både på omslaget till CR Fashion Book och Vogue). På så sätt applicerar modevärlden sitt mest grundläggande ideal – kontroll – på en kvinna som står för allt annat än just det. Välkommen till 2013.