Sedan jag 2006 började hänga i London en stor del av min tid har jag märkt en verklig förändring i Sverige. Mina första intryck då var en chock över att Stockholms innerstad var så vit varenda gång jag kom till stan. Jag lade även märke till att medan säkerhetspersonalen på Heathrow var märkbart mixad var den på Arlanda nästan uteslutande vit.

Det är inte så längre. Inte för att man ska dra alltför stora växlar på att tjejen som kollade mitt boardingkort på Arlanda nu i helgen hade hijab, men det tyder ändå på något.

Jag tittade på Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar först nu i veckan eftersom jag inte kunnat se den från England. Ångesten var total när kameran frossade i tristessen i det tidiga åttiotalets Koppom. Jag minns känslan som om den satt i muskelminnet: tystnaden, likriktningen, kulturfattigheten. När människor minns den här tiden som ett bättre Sverige tror jag de minns fel – det var måhända ett land där man inte behövde låsa ytterdörren så noga, men det var också ett land där det udda och det roliga var bannlyst.

Det moderna Sverige som har växt fram sedan krisen på nittiotalet är i mina ögon ett bättre Sverige. Det är mer dynamiskt och tillåtande, man får gifta sig med någon av samma kön, inseminera även om man inte har en man, man kan vara svensk på fler sätt än förr (även om det är typ tre nu, men det är ändå en ökning med 300 procent), pappor är hemma med sina barn och sexism är inte längre okej.

I min värld hänger även mode ihop med detta. 1998 var året då Europride hände och den moderna queervärlden uppstod, men det var också året då tidningen Bibel lanserades och det moderna modesverige föddes. Ett öppnare och mer tillåtande samhälle reflekterades i ett mer varierat och spännande mode. Jag tror det är så överallt.

Ibland tänker jag på att jag aldrig använder ordet lagom längre. Minnesbilder flimrar förbi från skolbespisningen. En fråga om jag vill ha lite eller mycket på tallriken. Svaret, det självklara lagom.

Jag tror inte Sverige är landet lagom längre. Frågan är om det någonsin var det. Lagom betydde inte ens lagom, utan gav en bild av ett land där en mattant intuitivt skulle förstå hur mycket mat på en tallrik som var just lagom. Vi tyckte lika, vi var lika, vi behövde inte anstränga oss för att förstå varandra.

Jag kände mig aldrig hemma i det Sverige, men jag känner mig hemma nu när jag kommer hit. Det känns tryggt att tunnelbanan inte är helt vit längre. Det känns tryggt att redaktionschefen på Nöjesguiden heter Amat Levin och det känns tryggt att min lokala matvaruaffär drivs av män som pratar svenska med brytning. Det känns tryggt för att det känns som om det kan få finnas sådana som jag i det här Sverige: en pojke som valde fel färg på sina skor när han gick i femman (vitt var tydligen en tjejfärg), en homosexuell man som gillar kläder och filosofi och som trots att han är 38 köper t-shirtar från Shaun Samson.

Ta inte detta ifrån mig. Jag vägrar använda ordet lagom igen.