Ränder från Marc Jacobs s/s 13 visning

Det är sant att det finns en stor del av modepressen som skriver om måsten och köplust och trender stup i kvarten. Men om det är något som har hänt med moderapporteringen under de senaste tio åren så är det den ökade fixeringen vid det påtagliga, det mätbara, vid fakta och ekonomi, snarare än estetiska värden. I dag förutsätts modeintresserade veta vad LVMH och PPR är, de antas också vara genuint intresserade av de hovintriger som ligger bakom utnämningar som Raf Simons som Diors sjätte couturier.

Sajter som Business of Fashion bevakar mode med ett öga som befinner sig på samma gång i journalistikens fåra som i branschpressens. Editd, en sajt som först och främst inriktar sig på att leverera analyser av modeveckor, stora trender och social media, signalerar att mode nu är siffror och hårda fakta.

Under de senaste åren har jag samtidigt mer och mer slagits av känslan att även om många tycks anse att modet rör sig snabbare än någonsin, så är det inte modet i sig som förändras, bara produkterna. Trenderna är mer likriktade än tidigare. Rutiga skjortor säljs av alla som befinner sig på casual-avdelningen, boho återkommer varje sommar för att det är en sommarlook, hösten är alltid lite brittisk eller androgyn, sport genomsyrar våren och sommaren. Självklart finns det mikrotrender, men den grundläggande känslan är att modet rör sig långsammare än tidigare. Tajta jeans visar inga tecken på att försvinna, trots att en sådan massiv trend borde göra dem ”ute” när den ebbar ut och trots att märken och modetidningar försökt lansera stora, vida varianter som det nya och moderna alternativet. Ibland känns det i dag som om modet bara är en enda lång ”tajta jeans, skinnjacka, scarf och t-shirt”. Eller cocktailklänning à la Kate Middleton.

Sanningen är ju att det inte finns så mycket nytt att prata om längre inom mode och trender. Det är ingen ”ny kjollängd”. I stället får vi uppdateringar av klassiker. Eller lätt absurda ”nyheter” som att ränder är inne våren 2013, skillnaden den här säsongen är att de är lite bredare! Detta är vad jag kallar en soppa kokad på en spik.

Det har blivit så mycket enklare att ägna tid åt spekulation och skvaller eller hur själva industrin mår. Vem är på väg bort? Vem är ny? Vem är på omslaget på Vogue? Hur går det för Burberry på börsen? Jaha, ska PPR kanske investera i Christopher Kane. Oj, Kate Lanphear ska tydligen till T Magazine nu. Tom Ford tillåter bloggare på sin visning!

På ett sätt är det inte dåligt, eftersom det är kul att folk blir mer insatta i hur modevärlden fungerar och att vem som är designer faktiskt spelar roll för många. Men det är också något underligt när utvecklingen inom media pekar bort från själva modet, bort från kläderna. Vi hamnar dessutom i en situation där mode reduceras till att betraktas, tumblr upp och tumblr ner, och allt mer sällan diskuteras. ”Det här var snyggt.” ”Så vill jag se ut.” Visst är det så att säga relevant, men det är något otillräckligt som analys. Än farligare är att en fattig diskussion om själva kläderna krattar mattan för ett fattigt mode där det inte längre är viktigt att utveckla nya uttryck. Vi måste komma ihåg att Rei Kawakubos devis om att ständigt skapa något nytt är en devis som kommer från en 70-årig kvinna.