I söndags kontaktades jag av Patrik Forshage på Facebook. Nöjesguiden skulle komma ut med ett jubileumsnummer eftersom de fyller 30 år och en av mina artiklar var med i någon form. Han ville veta om det var jag som hade skrivit den eftersom den var osignerad i tidningen.

Denna artikel, som hette Ful på stan, var ett slags streetstyle-reportage där jag dissade människor (och barn) för vad de hade på sig på ett väldigt grovt sätt. Jag tror det var tänkt som humor och jag minns att det verkligen aldrig var en fråga om huruvida människorna var snyggt eller fult klädda – det enda som betydde något var om omdömet blev ”kul”. Tanken var att det skulle vara överdrivet. I dag kan jag konstatera att det gav ordet plumpt en ny innebörd.

Ett par dagar senare skrev Katrin Zytomierska ett blogginlägg som kan sammanfattas så här: ” Varför är det OKEJ att vara FET i Sverige? Det ÄR ju inte okej?!?! Sats har FETA i sin reklam, jag hoppas ALLA slutar träna på Sats.” Sedan hängde hon ut en tjej som var med i reklamen och mobbade henne lite förstrött.

En tanke slog mig. Jag var en gång Katrin Zytomierska. Jag var en person som tog i från tårna för att provocera, någon som hoppade på oskyldiga, någon som kallade folk feta. Skillnaden är att jag var ung. Katrin är inte det längre.

Man växer ju upp. Man förändras. Men tydligen är inte det en universell utveckling.

Skillnaden är också att jag skrev den där artikeln för kanske tio år sedan då det fanns ett slags nyhetens behag i denna chocktaktik. I dag är den bara trött.

I augusti skrev jag kanske motsatsen till Nöjesguiden-artikeln. Det var en artikel i Svenska Dagbladet som gick under arbetsnamnet Alla är vackra – ni kan läsa den här. Jag fick många reaktioner – för att vara jag – på den. Kvinnor först och främst, men även någon man. Det finns en oerhörd styrka i att säga till människor att de duger som de är.

Tänk om Katrin Zytomierska skulle testa den strategin i stället någon gång. Kanske skulle hon upptäcka att minst lika många skulle följa hennes blogg, kanske skulle hon slippa ta på sig rollen som den hårdhudade tjejen som talar klarspråk. Kanske skulle Katrin Zytomierska bidra med något värdefullt – att göra Sverige lite mer respektfullt, lite vänligare och få människor att känna sig nöjdare och bättre. För som det är nu bidrar hon till ett klimat där människor ständigt känner att de inte duger, som om en valk här och där skulle vara hela världen.

Som tur är finns makten till förändring hos någon helt annan än Katrin Zytomierska, nämligen hos dig. Det är väldigt enkelt: om du slutade läsa hennes blogg skulle hon inte tjäna pengar på att ondgöra sig över mulliga tjejer.

För att parafrasera John Lennon: Katrin Zytomierska is over, if you want it.