Marshallhjälpen


Våld, homofobi och misogyni. Men när Eminem återvänder faller tårarna. I en lång kärleksförklaring berättar Kristofer Andersson varför han numera har en särskild rad intatuerad på underarmen.

straighten2

I can’t tell you what it really is
I can only tell you what it feels like.

Love The Way You Lie, Recovery, 2010

Nio år gammal misshandlades Marshall Mathers för första gången. Gärningsmannen var ”skolkamraten” DeAngelo Bailey. Under de fyra kommande månaderna lämnade Bailey aldrig Marshall ifred – en mobbning som kulminerade när DeAngelo knockade honom med ett tungt stycke snö som resulterade i grava skallskador.

I modern Deborah Mathers-Briggs stämningsansökan mot skolan, från året 1982, står att läsa att hennes son misshandlades så grovt att han drabbats av kontinuerlig huvudvärk, plötslig förlust av syn och hörsel och led av ett antisocialt beteende. Enligt samma anmälan utvecklade Marshall också vad som under första världskriget kallades för ”shell shock” – en stressreaktion utlöst av intensiva bombningar och strider som resulterade i soldater oförmögna att föra resonemang, sova, röra sig eller prata.

”He was small, plus he had a big mouth” sa DeAngelo Bailey.

Way before my baby daughter Hailie
I was harassed daily by this fat kid named DeAngelo Bailey.

Brain Damage, The Slim Shady LP, 1998

När jag ska beskriva varför Eminem betytt så mycket för mig är det just detta som jag ständigt har återkommit till: Den inneboende ilskan som följer av upprepad misshandel, känslan av att vilja vara något annat än ett alltför svagt och apart mobboffer.

Med en etniskt blandad bakgrund – Skottland! Tyskland! Schweiz! Polen! Luxemburg! – föddes Marshall Bruce Mathers III den 17 oktober 1972 i St. Joseph, Missouri, som paret Deborah och Marshall Bruce Mathers enda son.

Deborah var nära att avlida under den 73 timmar långa förlossningen.

I en artikel i tidningen Salon från 2000 beskrivs hur modern två år senare flydde från sitt äktenskap tillsammans med sin son på grund av sin mans ”nyckfulla” beteende. ”Nyckfull” betyder här samma sak som vad ”familjetragedi” brukar göra på svenska: Upprepat våld inom familjen.

Fadern har tillbakavisat alla sådana påståenden.

När Marshall Mathers senare försökte att skriva brev till sin pappa kom de alla tillbaka med samma stämpel: ”Return to sender”. De kommande åren flyttade han och hans mamma runt bland Missouris städer. Slutligen bosatte de sig i Warren, Michigan. Men bostäderna skiftade fortfarande med jämna mellanrum. Totalt har Marshall Mathers gått i 20 skolor.

Men mobbningen var konstant:

”I would change schools two, three times a year and that was probably the roughest part. I got beat up in the bathroom, beat up in the hallways, shoved in the lockers, just, for the most part, being the new kid”, sa han 2010 i en intervju med CBS 60 Minutes.

Pretend he just stayed outside all day and played with his friends
Pretend he even had a friend to say was his friend
And it wasn’t time to move, and schools weren’t changing again
He wasn’t socially awkward and just strange as a kid.

Airplanes pt 2, 2010

Innan storbolagsdebuten The Real Slim Shady LP släpps på Interscope försöker Marshall Mathers ta sitt liv med en överdos Tylenol. Hans flickvän Kim har precis lämnat honom och dosen är närmast dödlig.

So long, bitch you did me so wrong
I don’t wanna go on
Living in this world without you.

Kim, The Marshall Mathers LP, 2000

I beskrivningen av Marshall Mathers har journalister, författare och dokumentärfilmare mest koncentrerat sig på relationen till hans mamma och pappa och on-and-off-frun Kim Mathers (de möttes redan 1987, då en barbröstad och 15 år gammal Eminem rappade LL Cool J’s I’m Bad på en bardisk samtidigt som Kim kom in i lokalen).

Inte särskilt förvånande: Många har fått stryk i livet men inte alla har riktat raden ”you selfish bitch, I hope you fuckin’ burn in hell for this shit” mot sin egen mamma, eller brutalt mördat sin exfru i den genuint obehagliga teaterpjäs som är spåret Kim från 2000.

Under en spelning i Detroit den 7 juli samma år framförde han just Kim och våldförde sig på en pappersdocka på scenen, föreställande Kim Mathers, som själv satt i publiken. Efter spelningen skar hon upp sina handleder.

”There has got to be a better place than this”, sa hon när polisen kom.

Smeared makeup as we lay in the wake of destruction
Hush baby, speak softly, tell me I’ll be sorry
That you pushed me into the coffee table last night
so I can push you off me.

Love The Way You Lie pt 2, 2010

Han har aldrig läst böcker – den enda bok han läst från början till slut är talande nog LL Cool J:s biografi I Make My Own Rules – men älskar serier. För en person vars artistskap bygger på just serietidningen som format – en djupt svart och blodig sådan – känns det logiskt.

Men när Marshall Mathers lägger sina alter egon Slim Shady och Eminem åt sidan försvinner serierutorna. Då skriver han bara ut frustrationen över minnet av en misshandlad pojke som aldrig förväntades bli någonting annat än ”socially awkward”. I de raderna kombinerar han kärleken till sitt barn – under Oscarsgalan 2003 när han belönades med en statyett för ledmotivet till filmen 8 Mile stannade han hemma med sin dotter Hailie och såg på tecknat – med vreden över en destruktiv kärleksrelation.

***

Här finns anledningen till varför mitt hjärta fladdrar varje gång jag hör hans röst. Jag har – lite beroende på hur man ska skilja ”bråk”, ”rån” och ”regelrätta överfall” – blivit misshandlad tio gånger. Senast för två år sedan. Jag inbillar mig att jag vet någonting om vad som händer i kroppen hos den som utsatts för upprepat våld. Fortfarande tjatar jag sönder mina vänner om att de ska smsa när de kommer hem om kvällarna.

Fortfarande ser jag mig om över ryggen.

Första gången jag hörde Marshall Mathers rappa tyckte jag mig höra samma röst som jag hört i mitt eget huvud sedan jag var åtta. Jag speglade mig i hans blick, två ögon som aldrig log, och kunde relatera till Stan, det psyksjuka fan som skriver brev till sin idol i låten med samma namn, som motiverar sin fandom med att flickvännen ”don’t know you like I know you, no one does, they don’t know what it was like people like us growin’ up”.

And I did get jumped by all six of you chumps
And Wink did fuck my girl
I’m still standin’ here screamin’ ”fuck the free world”.

Final Battle, 8 Mile OST, 2003

For anyone who’s ever been through shit in their lives
till they sit and they cry at night, wishin’ they’d die
till they throw on a rap record and they sit, and they vibe
We’re nothin’ to you but we’re the fuckin’ shit in they eyes.

Sing For The Moment, The Eminem Show, 2003

Under nittiotalet utvecklade Marshall Mathers ett oöverträffat ordflöde. Tretton år gammal skrev han sitt första rhyme: ”Cause before you can blink, I’ll have a hundred million rhymes and like a ship you will sink!”.

Det var, så att säga, en korrekt observation.

Han lärde sig att rappa genom att skriva ut långa rader där varje stavelse skulle rimma med föregående rad.

Rad ett: Trans-cend-a-lis-tic ten-den-cies.

Rad två: And bend all mystic sentence trees.

I en intervju med Rolling Stones Josh Eells från 2011 ber Eells honom att exemplifiera närmare genom att skriva ett nytt rhyme på liknande vis. Mathers lämnar över ett anteckningsblock nästa dag:

This dude doin’ this interview wants me to spin a few lyrics
while I tie my fuckin’ tennis shoes in the nude
A romantic interlude in a livin’ room
In an inner tube with a dude with a bit of lube
Fuck that, I’m sniffin’ glue, sippin’ gin and juice
And a little bit of paint thinner with my dinner too
You better pay me for my bars like your rent is due
Now hurry up and finish, dude, before I finish you.

 

Varje rad rimmar minst en gång – ofta två eller tre – på ordet ”interview”. När Eells frågar hur lång tid det tog att skriva får han svaret ”runt två minuter”. Det är den stilistiken som ligger som grund för själva kärnan i Marshall Mathers artistskap: Förmågan att – bokstavligt talat – hälla ut all ilska, all denna ”awkwardness” och revanschlusta i hundra miljoner rhymes. Han bär hela alfabetet i sina händer. Om ett ord inte rimmar eller har rätt betydelse bygger han om det från grunden. Ett exempel är Space Bound från 2010:

”Love is ’evol’, spell it backwards, I’ll show ya”.

 

Eller för att låna rapparen The Games ord:

”Stay away from the white dude. He shreads”.

***

Förra veckan hände så två saker: Eminem släppte singeln Rap God. Två dagar senare fyllde han 41. Det här hänger ihop: Rap God är ljudet av en artist som är fångad i sin egen ilska. Tekniskt har han troligen aldrig rappat bättre – 97 ord på femton sekunder! –  men ilskan saknar måltavla. Som om han, isolerad på den 15 000 kvadratmeter stora tomten i ett gated community i Detroit, inte längre vet vem mottagaren är.

DeAngelo Bailey befinner sig mycket långt bort.

Istället spyr han galla över homosexuella i en missriktad jakt på chock. De raderna är mycket svåra att lyssna på, precis som Kim var en gång – med skillnaden att Kim var ett svårt obehagligt och majestätiskt drama. Och med tanke på att Marshall vid flera tillfällen – till synes uppriktigt – bedyrat sin brist på homofobi är Rap God ett bevis på att det sällan är avsändarens sak att avgöra.

Rap God saknar ärende; en bländande uppvisning, över ett utmärkt beat, i ingenting. Det är långt till Recovery, det mycket privata popalbum som blev 2010 års mest sålda, långt till de liveframträdanden som Eminem gjort under de senaste fyra åren. Spelningar som varit de bästa i hans karriär, som hade han komprimerat sorgen över sin förlorade vän Proof med sin nyfunna nykterism och – återigen – minnet av ett destruktivt förhållande som verkar sakna slut.

På Twitter skriver DJ Sleepy att ”Eminem och Dr. Dre har varit glada korpenkillar i ett halvt deccenium”. Men det räcker med att titta på Ems framträdanden från MTV Awards, Grammy-galan 2011 och V Festival – där han framför Love The Way You Lie tillsammans med Rihanna – för att avfärda påståendet. Hans vevande och våldsamma rörelser gör att han liknar en boxare. Jag tittar och speglar mig återigen i blicken, den svarta.

Och det finns en rad på Rap God som jag inte kan värja mig emot. Efter tre minuter sänker Marshall Mathers tonläget, för en sekund försvinner all slentrian. Han börjar närmast morra: ”I got enough rhymes to maybe help some people through tough times”. Jag spelar just den sekunden fram och tillbaka medan tårarna strilar som hos ett barn.

Jag kan inte hjälpa det.

All I see is Slim
fuck all you fair-weather friends
all I need is him.

I Need A Doctor, 2011

Jag vet inte hur jag ska avsluta den här texten. Jag har fortfarande så mycket att säga. Men sent en kväll, av en slump egentligen, ser jag att klockan just har slagit över till Ems födelsedag. Jag skriver en liten pliktskyldig hyllning på Twitter. Sedan sätter jag på Mockingbird från 2004, dedikerad till hans dotter Hailie. Den inleds med en rad som en gång gav mig hjärt- och lungräddning. Slutligen skickar jag, efter månader av överväganden, ett mail till Salong Flyttkartong. I ämnesraden skriver jag ”tatuering?”.

Vilken rad det var?

Straighten up little soldier
stiffen up that upper lip
what you crying about?
You got me.

***