Venus de Milo, Louvren.

I måndags skrev den amerikanska skådespelerskan Ashley Judd en artikel där hon ifrågasatte hur media började anklaga henne för att ha plastikopererat sig eftersom hon tydligen hade ett ”puffy face” när hon var med i en tv-show.

Reaktionerna var enorma. Alla hade ett ”puffy face moment”. Men det som var spännande var också hur udda det var att läsa ord som ”patriarchy” i en amerikansk kontext.

Ashley Judds poäng var att vi alla är med och upprätthåller ett klimat där kvinnor ständigt ska kommenteras. Hon erkände själv att även hon tänker i de här banorna då och då. Det är inte heller något som slår enbart mot någon vars ansikte är svullet (Ashley hade tagit medicin efter en tids sjukdom), även positiv uppmärksamhet kan upplevas som begränsande, något som kom fram i två texter nyligen.

Den ena av dem, en text i Daily Mail av en kvinna vid namn Samantha Brick, blev en näthit och världen samsades om att håna kvinnan som tyckte att man (alltså kvinnor) inte skulle hata henne för att hon var snygg. Vad som inte diskuterades var att hon såg fram emot att bli äldre eftersom hon då skulle slippa allt hat hon fick utstå, för att hon då skulle vara mindre attraktiv kan man tänka.

Den andra texten skrevs av en amerikansk journalist som berättade om hur det har känts att vara på båda sidor av skönhetsgränsen. Både som snygg och som ful. Men gemensamt var hur okända människor (mest män när hon var ung och ”snygg” och mest kvinnor när hon var äldre och ”ful”) kommenterade hennes utseende mer än hennes arbete. Hur man som enskild individ löser den ekvationen övergår mitt förstånd.

 

***

En vän till mig började för några år sedan ta testosteronsprutor eftersom han hade ett underskott på det manliga könshormonet. Han berättade om att han upplevde en förändring i sitt självförtroende när han hade tagit sprutan: Ena dagen stod han framför spegeln och kände sig ful, nästa dag tänkte han att han ändå såg bra ut och brydde sig inte. Ni får ursäkta min vän, men han tyckte att han ena dagen resonerade som en kvinna, andra dagen som en man.

Oavsett om min kompis upplevelser säger något om att våra hormoner kan vara delaktiga i hur kvinnors kroppar nagelfars eller inte pekar de på en viktig ingrediens i diskussionen: att ha eller inte ha självförtroende. Eller om man vänder på det: att inte vara så självkritisk.

Guardians Eva Wiseman hamnar på ett liknande ställe i en emaildiskussion med Susie Orbach, mest känd för sin bok Fat is a Feminist Issue. Susie säger: ”Most women enjoy whatever we mean by beauty and they enjoy it in others. They don’t crave beauty as such; what they do desire is to feel easy with their bodies and their looks.” Många av reaktionerna – de positiva på Ashley Judds utbrott och de negativa kring Samantha Brick (där de flesta reaktioner handlade om att hon inte alls var så snygg som hon trodde hon var) – känns också som om de kretsar kring Judds och Bricks upplevda självförtroende. Att de hamnar på olika sidor av hånet eller hyllandet har nog mer att göra med de roller de tycks spela: Judd som offret som slår tillbaka, Brick som översittaren. Men frågan är om det inte är just längtan efter att också besitta Bricks och Judds känsla av att må bra i sina kroppar som är kärnan i uppståndelsen. Att Brick inte ser ut som Cindy Crawford (som oförklarligt nog brukar hyllas för att hon en gång sa att inte ens hon var snygg när hon vaknade på morgonen) bara förstärkte bilden av att hennes självförtroende är osannolikt stort. Operation ta ner på jorden inleddes därför på Twitter inom några minuter efter att artikeln hade publicerats.

 

***

Stora delar av modeindustrin, och särskilt skönhetsindustrin, drar nytta av detta underskott på självkänsla för att sälja sina produkter. Det är fullkomligt normalt i en markadsekonomi, men det finns helt klart ett case att göra för att dämpa de negativa effekterna av hur vissa delar av branschen tycks göra allt för att underminera tjejer och hur de ser på sina kroppar.

Personligen tror jag dock inte att lösningen är att skapa bilder utan retuschering och använda sig av fler mulliga modeller. Om det skulle ha varit så enkel hade vi redan testat det. Och ett företag som Dove har visat att det är fullt möjligt att använda sig av ett slags ”riktiga kvinnor”-perspektiv men ändå hålla fast vid målet: perfekt hy.

I stället skulle jag vilja peka på att i stort sett ingen som jobbar med mode är ute efter att minska folks självförtroende. Den starka kvinnan är ju en av modets stora klichéer och det kan man ironisera över, men sanningen är att alla vill göra kläder som hjälper snarare än stjälper – från Alexander McQueen som ville klä kvinnor så att de hade ett skydd till Versaces ”visa upp sin kropp utan att skämmas”-mode eller Phoebe Philos ”mamma och businesskvinna”-kläder. Och när mode fungerar som bäst (som det ska skulle jag vilja säga) så uppfyller det just det där: man känner sig snyggare och mer tillfreds i sin kropp. Ända tills någon okänd människa kommer och ska ta ner en på jorden igen förstås.