Saint Laurent Paris vår/sommar 2013

Hur kommer vi minnas visningssäsongen vår/sommar 2013? Jag tror faktiskt inte att det blir vare sig ränderna, den svartvita trenden eller ens Miuccia Pradas magnifika, Japan-inspirerade neo-minimalism som går till historien. Jag tror det blir konflikterna.

Först och främst den mentala boxningsmatchen mellan två manliga, vita, 44 år gamla designer med logotyperna Saint Laurent respektive CD broderade på sidenmorgonrocken: Raf Simons och Hedi Slimane. Kanske får historikerna även med de offentliga klagomålen på hur huset Yves Saint Laurent sköter sina omvärldsrelationer, från till exempel Business of Fashions Ahmed Imran. Och eventuellt även den örfil som en stackars pr-representant fick av Jalouse redaktör Jennifer Eymere före Zac Posens visning. Ingen som skriver kapitlet om hösten 2012 lär heller hoppa över de många attackerna på kritikern Cathy Horyn. (Hedi Slimane twittrade att hon var ”a schoolyard bully” och ”an average writer”, Lady Gaga rappade att ”Cathy Horyn, your style ain’t dick” och Oscar de la Renta gick så långt som till att ta ut en helsidesannons i Women’s Wear Daily för att kalla henne en ”stale 3-day-old hamburger”.)

Man kan tycka att människor i så här dyra kläder borde vara för fina för att föda skvallerpressens hungriga käftar med larviga catfights. Och så kan man invända att mode, förutom när det sänds på TV3, inte är något man kan tävla i. Men jag tycker faktiskt precis tvärtom. Det är hög tid att modet letar sig bort från de senaste årens myspysiga samarbetskultur där alla ska hålla på och stötta varandra och hjälpas åt.

Titta bara på 1900-talets andra halva, det vill säga modehistoriens hittills mest magnifika era. Då förklarade Gianni Versace högt och tydligt att han tyckte Giorgio Armani var dödstråkig, och Armani svarade att han bara såg billigt prål i sin konkurrents överdåd. Halston var inte heller den som drog sig för att förolämpa sina konkurrenter eller kolleger. Och striden mellan Karl Lagerfeld och Yves Saint Laurent varade från mitten av femtiotalet tills YSL blev för sjuk för att arbeta.

Hade de här modeskaparna varit aktiva i dag hade de förmodligen ägnat sin värdefulla tid åt att specialdesigna ett gemensamt penntroll i avslappnat elegant Armani-stil med Versace-mönster och Chrome Hearts-applikationer utifrån ett Studio 54-tema i samarbete med Vero Moda och Världsnaturfonden över Twitter. I stället såg de till att bli riktigt ordentligt avundsjuka och arga på varandra. Och – eftersom även designer är vinnarskallar – skapa heltjävlaoslagbara kollektioner som resultat.

Att pressen vässade pennorna för att ytterligare elda på konflikterna hjälpte säkert också. För modets värde ligger i betraktarens öga. Vilket gör många rädda för att förarga sin betraktare. Alltså lurar alltid försiktigheten och inställsamheten runt hörnet. Bättre då att vi ser på mode som en tävling, eller varför inte ett litet krig. Ilskan och hämndbegäret får ju disciplinen att röra sig framåt. Så bråka på, säger jag!