En helt annan liten pärla till info som bubblat omkring i min värld den senaste tiden är att folk, generellt, fått större bröst. Lite som med älgarna i Kanada – som enligt vissa har blivit enorma som ett resultat av någon sorts darwinistiskt urval – frodas och förökar sig pattfior som aldrig förr. Chefen för bh-undersökningen, Jenny White, bekräftar utvecklingen. Alfabetssystemet vi använder oss av i dag kom till på trettiotalet. På den tiden placerades folk med större bröst än D-kupa på freak shows. Nu har hälften av alla brittiska kvinnor D-kupa eller större.

Detta är tyvärr en utveckling som gått mig fullkomligt förbi. Och förra året, när jag tillbringade vintern i Paris för första gången, gick jag ofattbart nog ner ytterligare en storlek. Jag skyller på att det känns väldigt parisiskisk att dricka vin till lunch (inte med lunch, istället för lunch).

Och som av en slump befann jag mig just då väldigt nära Chantal Thomass egen butik. Chantal är äldre garçonne med kolsvart bob och felfri stil. Inne i den vitlyxiga butiken ledde hon mig från vägg till vägg, nuddade vid dolda paneler och guidade mig sen genom de noggrant sorterade lådorna som ljudlöst sköts ut. Jag fick peka ut ungefär vad jag gillade innan jag blev tillsagd att klä av mig. Chantal försvann ut till sina lådor och kom tillbaka med tre omöjligt skira små saker, fulla av genombruten svart spets och sidenband. Redan vid den första såg jag att Chantal inte var nöjd (att shoppa bh är inte alls som att shoppa kläder, där butiksbiträdet kommer att säga att du ser fantastisk ut även om du drar på dig drop crotch-byxor och midjekort paljettlinne). Chantal rynkade på näsan, stirrade på mina stekta ägg och sa försiktigt men bestämt, ”I zink, for you, push up is better.” Sen återvände hon med den rejälaste, mest ogenomskinliga bh jag sett. Den gav inte bara lite stöd, den var uppbyggd i lager på lager kring avancerade balongliknande, luftfyllda gummiinlägg. Chantal gjorde samma asfyxi-inställningar som jag är van vid hemifrån, och så var jag klar för stan.

Sen ett år tillbaka går jag alltså, för första gången i livet, runt med en mycket fransk klyfta. Den ger ett långt ifrån sanningsenligt intryck om min fysiska kropp, men jag kan inte låta bli att älska det. Och så enkelt klarar en liten svarthårig tant av att bevisa att också våra bröst är kulturellt betingade.