Om mode som redskap

Miuccia Prada gillar inte när folk klär sig sexigt för att snärja män.

I en artikel om Miuccia Prada återger modejournalisten Robin Givhan Pradas syn på mode: ”’I think probably people confuse fashion with being beautiful or being sexy or attractive,’ Prada says. ’Very often people use it as a [tool], not as pleasure.’”

På många sätt är det ett underligt uttalande för om det är något som mode ofta beskylls för så är det att det bara handlar om ytlig hedonism. I stället säger Prada att det är detta som är det viktiga med mode, inte allt det andra – makten, statusen, hur kläder kan förvandla dig från ful ankunge till svan.

Alla som vill ta mode på allvar säger att mode är politiskt, att det säger saker om samtiden. Modekritikern Tim Blanks menar till exempel att modets ”primala kraft” är missförstådd.

Och så kommer Prada och pratar om njutning.

Egentligen är det så självklart. Alla vet att mode som idé är enkelt. Ja, det handlar om njutning, det naturliga behaget i att göra sig fin, att smycka sig – hur man nu tolkar det är en annan fråga.

Men mode har blivit komplicerat och allt annat än lustfyllt för människor. I stället för en grön betesäng har vi ett minfält av inne/ute-listor och kroppskomplex.

Av den anledningen behöver vi modeskapare som Miuccia Prada, som säger ”I always say sexy dressing is fantastic if it’s a choice … If you want to go out naked, I like it. But if you do it because you want to get a rich husband, no, I hate it.”

Nu tror jag det är svårt att avgöra vad man egentligen vill. När man klär sig sexigt, gör man det för sig själv eller för att man vill bli sedd som sexig (och i slutändan kanske dra till sig blickarna från en rik man)? Ens skäl och motivationer är inte alltid så tydliga och har knappast vattentäta skott. De kan också förändras med tiden. En person som naturligt dras till att klä sig sexigt kanske med tiden upptäcker det uttryck hon utövar och snart förändras hennes bakomliggande skäl.

När man tänker närmare på Pradas uttalande så börjar man också ställa sig frågan om hon inte bara säger något simplistiskt på ett komplicerat sätt. För i slutändan verkar hon inte säga mer än att man ska klä sig som man känner för. Men är inte det att också reducera mode till något mindre än det är? Prada vill behandla mode som andra konstformer och jag håller med om det, men samtidigt är mode som system mer komplext än till exempel konst, ett system som kanske i grunden handlar om njutning, men som även rör vid ämnen som klass, etnicitet, kön, sexualitet, makt, pengar, estetik, idéer om nutiden, framtiden och dåtiden. Det är också ett system som existerar i allas liv, mer eller mindre närvarande.

Det är sant att idealet är att mode inte ska användas som medel, men det är kanske lite väl enkelt att säga när man själv kommer från en position där man alltid har varit priviligierad. Däremot kan man hålla med om att det faktum att kvinnor fortfarande i dag, 2012, kan använda mode för att snärja rika män säger något djupt deprimerande om jämställdheten. Och om vi tolkar Prada på det sättet så kan jag inte annat att säga att, nä, då hatar jag det också.