Rihanna på Berns i Stockholm.
Fotografi Universal music

 

I Bons senaste modesamtal diskuterar panelen Rihanna. Eller egentligen pratar de om vårvisningarna, men Buzzfeeds Amy Odell slår fast att det som visas på catwalken inte har någon inverkan på hur folk klär sig längre – alla vill bara se ut som Rihanna.

Det här går på tvärs med scenen i Djävulen bär Prada, där Meryl Streep förklarar för Anne Hathaway att just den blå färg som hon har på sin tröja först hade visats hos Oscar de la Renta för att sedan dyka upp hos Yves Saint Laurent och sedan kanaliseras via ”Vogue” ner till budgetkedjorna. Tröjan som Anne Hathaways rollfigur inte tror har något att göra med mode är, enligt Meryl, vald åt henne av personerna i det där rummet.

Nog för att Rihanna ofta klär sig i designermärken, men det är troligare att det är kombinationen collegetröja, jeansjacka och keps som kommer kännas tillgänglig för ”vanligt folk” (snarare än en uppdaterad ”bar jacket” från Dior, om än i budgetversion). Rihanna har ett visst försprång här. Kanske är hon nutidens mest inflytelserika modemänniska, men varför?

På många sätt är modet mer komplext än någonsin. I den förhistoriska eran kom det diktat från Paris som berättade att det nu var dags att höja eller sänka kjollängden, och även om det fanns subkulturer med annan klädsmak hade de inte tillgång till media i någon stor utsträckning utan förblev interna angelägenheter. I dag kommer influenserna från alla håll samtidigt.

Ibland undrar jag också om inte modeindustrins inverkan alltid varit överdriven. Det sägs att Yves Saint Laurent gjorde bikerjackan till mode, men med det menar vi då ”lyxmode” eller ”dammode”, för visst var den redan mode i meningen en uppmärksammad klädstil efter att Marlon Brando hade gjort den sexig i Vild ungdom. Marlon var femtiotalets Rihanna.

***

Ta nu en stil som seapunk, som under det senaste året har varit subkulturen att droppa med sina delfiner och nittiotalsestetik. Både Rihanna och Azealia Banks har nyligen tagit estetiken till massorna med dels ett framträdande på Saturday Night Live, dels videon till Banks låt Atlantis. Min assistent här i London säger att studenterna på Central Saint Martins nu har övergivit allt som har med seapunk att göra (till förmån för stora kappor och långkjolar tydligen).

Rihanna killed the seapunk star.

Något säger mig också att det kommer ta ett tag innan Yves Saint Laurent plockar upp sjöpunken.

Faktum är att stora delar av modevärlden verkar mer intresserad av uppdatering av sin egen historia än att inkorporera något nytt. Modekritiker utropade Rafs kollektion för Dior till en succé delvis för hans moderna varianter av märkets klassiker och för att han skapade ”daywear” (som om vi fortfarande levde i en tid där kläder för dagtid var något som kändes fräscht).

Men det finns en uppgift för modet här som ligger utanför Rihannas räckvidd. Det Yves gjorde med bikerjackan och Hedi höll på med under sin tid på Dior Homme – att plocka upp en befintlig stil och skära till den annorlunda så att den blir chic – är en lektion i hur något som var ”indie” eller subkulturellt kan bli verkligt fashionabelt. Genom små förändringar blev det möjligt för haute couture-köpande damer eller 35-åriga reklamare att ta till sig något som de aldrig skulle haft på sig annars.

 

***

 

Rihanna kan förvisso döda sjöpunken för modestudenter i 20-årsåldern och samtidigt föra ut looken till unga tjejer världen över, men hon kan inte göra stilen respektabel för lyxmodets kunder. Till detta behövs det designer som tänker som Hedi Slimane – om han nu mäktar lämna Chateau Marmont och år 2008. Å andra sidan kanske det är först nu som lyxmodets kunder är redo för Rachel Zoes estetik.