Till dig som mår dåligt


Tankar är inte farliga. De kommer inte försvinna i dag. De kommer inte att försvinna i morgon. Men en dag försvinner de.

GostaReiland__StinaPerssonHelleday-6

Fotografi Gösta Reiland

För en tid sedan sa en bekant att jag inte borde skriva om hur jag mår i mina texter. De utger sig trots allt för att handla om mode eller musik (dessutom publiceras de i Bon och inte i Läkarnytt).

“Skriv om något som folk är intresserade av”.

Jag hade kunnat svara genom att skriva en generaliserande text om att de enda som förstår mode är de som i perioder tvingats att strida mot sig själv varje dag. De som behövt rustning för att röra sig i världen.

Men jag har ingen lust att klä ut den här texten till en recension av Erïk Bjerkesjö. För den där meningen provocerade mig. Den skvallrade om att mitt mående var uppe för andras tolkning och bedömning.

Jag har hört det förr. De känslor och kemikalieförändringar – eller sjukdomar – som finns i hjärnan har alltid omringats av lågmälda mumlanden för andra att skaka av sig. De som drabbats tiger också ofta: För att vi är rädda om jobb och relationer. För att vi är rädda för att verka knäppa.

Men depressionens yttersta konsekvens är inte att folk börjar skruva på sig i klassrummet. Den är döden.

Inom loppet av ett och ett halvt år har tre personer i min yttre bekantskapskrets – människor som jag åtminstone kunnat namnen på – tagit sitt liv. En av dem hängde sig på sin födelsedag. Fortfarande är den vanligaste dödsorsaken för unga under 20 mord på sig själva. Oftast sker de utan förvarning. Och vi säger: “Jag visste att hon mådde dåligt, men inte dåligt”.

Alldeles för ofta visste vi. Vi bara valde att se åt ett annat håll. Vi tänkte att det skulle gå över. Vi tänkte att det inte var så farligt och att det inte rörde oss.

Men det går aldrig att veta hur dåligt någon mår. Jag vet inte och du vet inte om bisatsen i någons text om mode är ett rop på hjälp eller bara stilistik. Du och jag vet inte vad ett skämt i förbifarten har att säga. Vi kan inte ens veta vad ett leende på riktigt betyder. Vad vi känner syns inte alltid på utsidan och andras känslor är inte för oss att värdera. Det går inte att ta temperaturen på andras svärta. Den lilla glipa som för en sekund släpper ut mörker hos din vän kan vara en dålig dag. Men det kan också vara ett liv som rinner ut.

***

Jag har aldrig varit där. Men jag skriver som jag skriver för att jag önskade att någon hade gjort det när jag var femton. Att någon som jag brydde mig om och som jag såg upp till hade gett mig en spegel, bara en liten, bara så att jag skulle se att jag inte var ensam och att det faktiskt skulle bli bättre.

“Att vara olycklig när man är ung är livsfarligt – när man är ung och olycklig så är olycklig det enda man är”, skrev Bodil Malmsten en gång. Men att vara olycklig kan alltid vara potentiellt livsfarligt, oavsett ålder.

Jag lever ett lyckligt liv – jag har vänner som oftast står ut med mig och jag vill inte ha ett annat jobb – men jag vet vad olycka är för något. Jag vet vad det betyder när ingen ser. I mitt fall berodde det på att ju olyckligare jag var, desto gladare såg jag ut.

Redan som barn förstod jag att någonting inte stämde. Ändå skulle det ta tjugo år innan jag fick en diagnos. Under de åren kunde jag dricka utan slut, bara för att få tyst på skiten. Jag kunde ha sex med tre olika människor under loppet av några timmar för att få känna mig fräsig och inte som ett freak. Jag försökte tvinga mitt liv till månen men fastnade bland molnen.

Jag har lärt mig att leva med min diagnos. Jag är glad för att jag fick den. Faktiskt vill jag inte vara utan den. Den är vad den är och den har varit till nytta. Den lärde mig skriva (för att kunna uttrycka det jag inte kunde uttrycka). Den gav mig ett kulturellt kapital som aldrig var medfött (för att livet blev lättare med Leona Lewis och Inger Christensen). Och när den har tärt på mina relationer har den lärt mig att säga förlåt.

Viljan att slita sjukdomen i stycken och bevisa att det var jag, ingen annan, som bestämde gjorde att jag satt uppe om nätterna och studerade mina favoritböcker, för att lära mig var kommatecknen skulle sitta. I väntan på att Bon, som jag drömde om att jobba på som artonåring, skulle ringa skrev jag efter melodislingor, för att lära mig hur texten skulle börja sjunga.

***

Till dig som har en vän som är olycklig: Fråga inte varför din kompis mår dåligt. Känslor är som strömavbrott. De kommer utan förvarning. Men vad du kan göra är att vara där, även om du känner dig hjälplös inför din väns olycka, även om få människor är så självupptagna som den som är deprimerad.

Håll en hand. Bry dig när andra ryggar bakåt.

Till dig som är olycklig: Tankar är inte farliga. De kommer inte försvinna i dag. De kommer inte att försvinna i morgon. Men en dag försvinner de. Och tro inte att ditt mående inte är av andras intresse. Tro inte på dem som tycker att du gör bäst i att låsa in det som gör ont. Kom ihåg att du hör till den stenhårda skara människor som också i dag vann slaget om ditt eget huvud. Det är helt okej att vara knäpp. Du är limited edition.

Var aldrig tyst. Sorg detonerar utan sällskap. Och finns det inga vänner att dela den med så sök den hjälp som samhället erbjuder. Det borde du förresten göra ändå. Lyssna på musik. Drapera dig i kläder. Läs Kristina Lugn. Lär dig skriva. Lär dig laga mat. Lär dig handla med aktier. Spring så fort du bara kan. Du kan bli snabbast i världen.

Och när ditt hjärta fastnar bland molnen, kom ihåg att det kommer en dag när ditt huvud blänker bland stjärnorna.