I modekvarteret Marais kör till och med 3-åringarna cabbat. Han väntade på sin pappa när han skulle korsa gatan, i övrigt var han självgående. 

Rockmockasiner utan morrhår. 

I förra veckan pratade vi ju om icke-konsumtion. För typ fyra år sen genomförde jag några drastiska livsstilsförändringar som innebar att jag var tvungen att sluta shoppa. Under ett år var avgiftningen total. Jag var absolut ingen shopoholic innan, men ändå kändes det lite, lite som jag tänker mig att det är när man slutar dricka och först då inser hur mycket runtomkring en som centrerar kring alkohol. Sedan dess har jag försiktigt börjat närma mig shopping igen. Jag kan njuta av att internethandla någon handgjord pryl av Jana Miller. Hon är djurkommunikatör (jag vet, jag vet) och driver webshopen Bonelust at Gato Ranch där hon säljer smycken gjorda av ben, gamla patronhylsor och annat krafs hon hittar runt sin gård i Florida. Då och då ruinerar jag mig på ett par kängor eller en jacka på 118 Second Läder. Och att köpa band-tischor på konserter ser jag som ett sorts privat konstnärsstöd. I övrigt är jag fortfarande rätt torrlagd*.

Men tro inte för en sekund att jag kan spendera mer än tre dagar i Paris utan att hitta både en gammal fransväst i mocka och ett par svarta, avklippta skinnbyxor med snörning i sidorna (WHUT!?) som jag blir helt antabus-andfådd bara av att titta på. Det som till slut fick mig på fall var när jag hittade de perfekta rockmockasinerna. De är nya, vilket jag ogillar framför allt när det gäller skinngrejer. Men ändå handgjorda – hos den sista inhemska franska skotillverkarna – av gräddigt mjukt kalvskinn. När jag provade dem tvingade mannen i butiken (Odetta) mig att ta ett par 38or. Han plockade demonstrativ fram 39orna, höll dem framför näsan på mig utan att öppna kartongen och ställde sedan undan dem med orden ”Zey arr too big for you.” Inte sen min mamma köpte mina kläder åt mig (vilket är mer nyligen än man egentligen vill erkänna) har någon varit så säker på vilken storlek jag har. Det lustiga är att deras åsikter skiljer sig med nästan tre storlekar (mamma lutade ofta åt 41. Min man använder mina barndomsskor nu för tiden).

Som den tvångsmässiga sulare jag är (jag kan knappt se mina skor i ögonen innan jag skaffat både ny inner- och yttersula) frågade jag slentrianmässigt om jag skulle sula dem med en gång. ”No!” fräste Frasse. Kanske lite senare, först när skorna fått sådana där små böjstreck som dyker upp över tårna efter några veckor. Och i så fall med en väldigt tunn sula. Men absolut inte nu med en gång. Skorna är så platta att en främmande sula skulle göra dem felbalanserade, det skulle i sin tur göra att de slits på fel sätt (aaah, kompentens!).

Så nu tassar jag omkring i det parisiska duggregnet i mina pyttesmå, skinnsulade rockmockasiner.

Bekräftelsen på att jag fattat rätt beslut kom när jag mötte upp en vän som med en gång sa, ”Har du sett Jari Haapalainens skor? De ser ut lite som hans.”

 

*Ok, full disclosure: jag kan leva mitt lyxigt shoppingfria liv delvis tack vare att jag faktiskt får (hur kan man ha sån tur?!) en del vackra kläder av folk.