Ja, det är Tom Hanks-filmen The Bachelor Party du anar i väskfodralet.

Min mans, alldeles för höga, reaktion när den här Hugo Boss-röven dök upp på tåget genom Danmark: ”Jag blir fan förbannad”.

I mars förra året lämnade jag ett Paris fyllt av försiktigt blommande magnolia, offentligt baguetteätande (obs, ej en eufemism) och gnistrande, isiga promenader på Père Lachaise, där hysteriska japanskor lämnade kyssmärken på plexiglaset runt Oscar Wildes grav. För att återvända till ett Stockholm med färre dagsljustimmar än Kiruna (scrolla ner till ”Kort om Kiruna” om du inte tror mig). Och först trodde jag att det var jetlag – någon obskyr, europeisk sort. Du vet, den där som gör att allt man tar sig för känns som vattengympa och att hundar i kofta får en att gråta på stan. Men när det offentliga gråtande började spåra ur triggat av allt från pensionärer som höll varandra i handen till folk i tofflor och – av okänd anledning – den där Bo i Nyköping-reklamen tvingades jag inse jag att det var en depression. En klassisk PPSD – post-parisisk stress disorder. Och jag som inte ens gillar magnolia (ser den inte väldigt självgod ut?). Men så där i efterhand verkade till och med mögelträdet på vår parisiska innervägg – det som växte några centimeter varje dag – hopplöst glamoröst och löftesrikt.

En effekt av min PPSD var att jag inte packade upp min väska. Jag hasade omkring i samma tre band-t-shirtar, två par jeans och en enda, svart kashmirtröja dag ut och dag in. Men allt eftersom sommaren närmade sig, odlingssäsongen kom igång, jag höjde min dos av johannesört och yoga samt kom ihåg hur mycket jag saknat alla, lättade dimman.
Då insåg jag också att min apati lärt mig något viktigt om klädkonsumtion. Jag upptäckte att känslan av upprepning, den där onda årskurs-fem-rösten som nyper sig om näsan mot den inbillade svettlukten och ylar ”Meh, HAR du bara en tröja eller!?” när man inte varje dag kommer på en helt ny, stylish outfit: den förlorar sin kraft om man de facto bara HAR en tröja. Eller om man, som i mitt fall, inte ids öppna garderobsdörren. Det är lite som i den där sketchen i Böglobbyn där ett gäng IFK Göteborg-supportrar chantar ”Sverker Åström är HO- homosexuell!” medan Sverker står en bit bort och vinkar och ler. Och eftersom det allra mest miljövänliga plagget alltid är det du inte köper, kändes det som om min resväsk-modell hjälpt till att knäcka någon sorts kod.

Stockholmsvintern är dock fortfarande fullkomligt oacceptabel, så därför samlar jag nu ihop mina tre band-tischor, mina Pia Simensen-jeans och min Loft-kashmirtröja och återvänder till Paris.

Hur det är i modets huvudstad kommer jag nu att berätta mer om exakt här, en gång varannan vecka.