För tio år sedan gjorde jag Collection L – en kollektion där jag utgick från en grupp lesbiska och designade kläder som en tolkning av varje person. Flera av de som medverkade i projektet uttryckte en längtan efter att queerpersoner skulle bli mer synliga. Jag delar den längtan.

Sedan dess har flera modehus och modemärken lanserat kampanjer som visar relationer mellan mode, genus och queer. Kollektionerna och koncepten har blivit hyllade och kritiserade, men det visar ändå att vi lever i en tid där det genusöverskridande har fått en mer framträdande roll.

Det är mot bakgrund av detta som SVT Edit visar sin nya serie Tjejer som oss där vi får följa fem transsexuella kvinnor: Heidi Ingensdotter, Ivy Rosenauer, Saga Becker, Vanessa Lopez och Xenia Klein.

I en trailer för serien säger Saga att de berättelser som finns om transpersoner inte är deras egna historier, utan andra människors beskrivningar av dem. Tjejer som oss kan därför ses som ett försök att ändra på det och under sex avsnitt får vi se dem komma till tals. Nu är det de själva som berättar.

Maja Vilka är ni, hur skulle ni beskriva er själva?

Heidi Jag är en helt vanlig människa. En medmänniska.

Vanessa Vi har alla olika bakgrund och erfarenheter, och en del gemensamma såklart.

Ivy Jag växte upp i en liten by på den skånska landsbygden. Det var omöjligt att vara mig själv där. Det var så omöjligt att jag inte ens förstod vem jag var. Sedan flyttade jag till London och hittade mig själv och började experimentera med min könsidentitet och hur jag såg ut och så. I Köpenhamn, där jag bor nu, har jag blivit Ivy. Det har varit en process, och jag har likt många andra transpersoner mått väldigt dåligt i perioder.

Vanessa Jag har gjort så mycket olika saker, men förra året vann jag en stor skönhetstävling [Miss Trans Star International]. Den har blivit jättestor, så jag gör ganska mycket modelljobb. Men jag har också skrivit en självbiografi och en barnbok.

Saga Jag är skådespelare. Efter att jag vann en Guldbagge så har jag också arbetat som skribent och filmare. Och så är jag aktivist. Allt jag gör utgår från ett queeraktivistiskt perspektiv. Men jag vill vara tydlig och poängtera att jag inte är en minoritetsrepresentant, för det går inte att vara det. Vi är alla olika.

Vanessa Vi är alla transaktivister, men det tar sig olika uttryck. Med våra kroppars erfarenhet blir det omöjligt att inte engagera sig i transfrågor. Jag har föreläst mycket om vad kön och identitet egentligen är – hur flytande det kan vara.

Heidi Jag växte upp i Teheran i en väldigt religiös familj. Jag var också religiös. För min familj, och väldigt länge för mig också, var det omöjligt att acceptera att jag inte var kille, eller att jag inte var som en pojke förväntas vara. Som barn trodde de att jag var besatt av satan och demoner. Jag trodde också det. Så de där demonerna skulle drivas ur mig. Det var hemskt. När jag var tonåring satte min pappa mig i fängelse. Brottet var att jag hade varit könsöverskridande. Jag var femton då. Jag fick inte ha kontakt med någon. De satte på mig ögonbindel och utsatte mig för psykisk tortyr. Den perioden i mitt liv är som ett stort svart hål. När jag sen släpptes ur fängelset, ensam i ett industriområde i Teherans utkant, så tog jag skydd i en kyrka. Jag gick aldrig mer hem. Det var omöjligt. Jag fick hjälp och flydde till Turkiet och senare till Sverige. Det är snart åtta år sedan jag kom hit. I serien så skiljer sig min historia från de andras eftersom jag växt upp i Iran och i en strikt religiös kontext, men vi har fortfarande väldigt många erfarenheter gemensamt. Och det är ju inte heller så att jag tänker på min historia varje dag. Jag vaknar på morgonen och lever i nuet som alla andra.

Xenia Jag kan bli så trött på att berätta vem jag är, för det känns som jag förväntas berätta en historia. Att en bara är en sak, en historia. Att hela jag reduceras till en enda berättelse som handlar om att jag är trans. Jag fick frågan i en intervju en gång, att berätta min historia, och jag vägrade svara då. Jag är inte bara en historia utan många. Så för mig blir det viktigt att fråga tillbaka: vilken historia vill du ha?

Xenia: ”Jag är tusen gånger hellre en spektakulär som söker medial uppmärksamhet, som syns och blottas i offentligheten, än en person som anses äcklig.”

Maja Men i den här serien då, som ändå är anledningen till att vi ses och har det här samtalet, vem är du där, hur framställs du då?

Xenia Där är jag konstnären, eller konststudenten. Och personen som har lätt för att prata om ämnen som många andra kanske har svårt att tala om. Till exempel kropp, sex och pengar. Jag har inga som helst problem att diskutera de ämnena, så i serien har jag fått rollen att tala om det.

Maja Tycker ni att serien är bra, ger den en rättvis bild av er?

Xenia Jag var orolig innan. Tänker att det finns så många sätt den skulle kunna bli dålig på. Verkligen, den skulle kunnat bli så dålig. Men den är inte det. Jag tycker den är bra.

Ivy Jag tycker också den är bra. Vi har väntat så länge på att något sådant här ska produceras, att vi ska få en plats. Att någon ska lyssna och se oss. Tv-serien är viktig på så många sätt. Min förhoppning är att den ska få folk att förstå att vi är som alla andra, vi är liksom helt vanliga personer. Jag hoppas att det ska öka folks acceptans, att det ska göra oss mer integrerade i samhället, till exempel möjliggöra för transpersoner att få jobb. Jag hoppas på en förändring.

Vanessa De som har gjort serien har varit noga med att göra rätt. De gick kurser innan för att lära sig mer om transpersoner och transfrågor. Det märks att de var genuint intresserade, de var seriösa och ville att det skulle bli bra.

Maja Vad tycker ni om att transpersoner nu sätts i en kommersiell kontext?

Heidi Om det är en trend, så okej då, låt det vara en trend. Vi har fått med oss så många människor som stödjer oss, att det snarare handlar om att företagen inte kan stå emot längre, de måste visa oss. Vi finns, så de måste se oss. Även om en kan hävda att det borde skett för länge sen så är jag glad över att det nu äntligen händer.

Saga: ”Att vi syns nu är ju också resultatet av en lång kamp, en kamp som förts långt före oss.”

Maja Varför har ni valt att medverka i Tjejer som oss?

Ivy Vi har väntat på det här så länge. Och det händer väldigt mycket nu. Vi får mer uppmärksamhet. Jag säger bara: Äntligen! Det är dags!

Xenia För mig handlar min medverkan om att jag känner att andra ibland uppfattar mig som äcklig, eller att transpersoner generellt kan ses som äckliga. När jag får möjligheten att vara med i sådana här sammanhang, när det jag gör syns och uppmärksammas i en positiv kontext, så gör det mig eventuellt spektakulär, eller till ett freak, jag är medveten om det. Men alternativet, att bli sedd som äcklig är så mycket värre. Jag upplever det som mer stigmatiserande och utfrysande. Att bli sedd som äcklig är min stora skräck. Jag är tusen gånger hellre en spektakulär [person] som söker medial uppmärksamhet, som syns och blottas i offentligheten, än en person som anses äcklig. Såklart tycker jag att inget av dem är bra, men det är svårt, kanske till och med omöjligt, att som transperson inte bli sedd som någondera.

Saga Att vi syns nu är ju också resultatet av en lång kamp, en kamp som förts långt före oss.

Maja Finns det en risk då att den där kampen bara snyltas på, att stora företag hakar på och profilerar sig som nydanande, inkluderande och feministiska samtidigt som de parallellt har en extremt normativ patriarkal agenda?

Saga Jo, så kan det ju vara. Jag tror det finns både saker att vinna och förlora på att det här sker. Jag har själv nyligen medverkat i en reklam för ett stort företag, och det gjorde jag för att det möjliggjorde att det jag sa om transpersoner kunde nå en helt ny målgrupp. Det kom ut i hela världen. Hur ofta ges en sådan möjlighet liksom? Då känner jag att det är viktigare att tacka ja och medverka än att stå utanför.

Maja Vilka har inspirerat er?

Saga En av mina stora förebilder är Anohni som tidigare var med i Anthony and the Johnson. Hon är ärlig och sårbar på ett sätt jag gillar, men jag gillar också att hon valt att använda sin musik och plattform till att lyfta fram andra. Det är en specifik spelning som jag minns som extra stark, där hon lät massa transpersoner komma upp och fylla hela scenen, det var så maffigt. Jag satt hemma framför tv:n och såg det, och jag storbölade. Jag blir så inspirerad av att hon synliggör gemenskapen mellan transsexuella.

Xenia [Akademikern och författaren] Susan Stryker har varit viktig för mig. Hennes texter. Men allra viktigast har alla människor jag mött varit. Egalia, ungdomsgården, har också varit jätteviktig. Och RFSL.

Saga Jag gillar Hari Nef, som är skådespelare och modell. Hur hon blandar jobb med aktivism. Jag har läst många bra intervjuer med henne, och jag tycker att hon tar alla tillfällen att göra något bra, att synliggöra viktiga frågor. Jag känner igen mig själv i mycket av det hon gör.

Maja Vad spelar kläder för roll?

Vanessa I början var det jätteviktigt. Det var så viktigt att bli sedd som kvinna av omgivningen att jag alltid gick klädd i stereotypt superkvinnliga kläder. Jag gör fortfarande det ibland, men inte jämt. Nu kan jag tvärtom känna en lust att klä mig som en man, att leka med det.

Xenia När jag var yngre, i högstadiet och gymnasiet, var kläderna extremt viktiga, för att det fanns kläder jag aldrig fick ha. Vissa kläder var förbjudna. Det var inte att någon uttryckligen sa det åt mig, men jag visste att vissa plagg inte var gjorda för mig.

Ivy Mode har alltid varit ett av mina stora intressen. Mina kläder har vittnat om vilken period jag befunnit mig i och vilka faser jag gått igenom i mitt liv. De har varit ett viktigt uttryck i kommunikationen om vem jag är.

Saga Kläderna vi har på oss på bilderna här i Bon, jag tycker att du Maja har tagit fram plagg som är väldigt mycket oss. Att det finns en queerhet i dem. Det känns som att du förstått.

Heidi När jag kom till Sverige försökte jag länge vara man. Jag gick klädd som man, hade skägg och var riktigt macho. Det tog extrema uttryck. Jag hatade homosexuella, jag hatade och förtryckte kvinnor. Jag var liksom urtypen för ett patriarkalt beteende.

Maja Varför?

Heidi Därför att jag så innerligt försökte att inte bli kvinna. Jag var livrädd för det och gjorde mitt yttersta för att vara arketypen av en machoman. Jag har försökt att tränga undan mitt riktiga jag, jag har verkligen ansträngt mig till det yttersta att leva ”normalt”, så som jag föddes till. Till slut gick det inte längre. Jag kom till en punkt där jag mådde så dåligt att det stod mellan att dö eller att acceptera mig själv för den jag var. Processen att komma dit jag är nu har varit väldigt lång och smärtsam.

Maja Att imitera en stereotyp, eller arketyp, som Heidi vittnar om, har ni andra känt att ni gjort det?

Vanessa Jag har varit med i en skönhetstävling, det kan ju ses som stereotypt, och jag uppfattar ju att det blir rätt hårt kritiserat, vilket upprört mig. Jag ser de här tävlingarna som en konstform. Här möts olika typer av transpersoner över hela världen. Det är våra femton minuter av berömmelse. Vi som är med i de här tävlingarna har liksom drömt om det här hela livet. Många av oss har tvingats in i pojkkläder som barn och med tävlingen förverkligar vi de drömmar vi haft sedan vi var små, och jag tycker att det är så brutalt att kritisera oss så hårt för det.

Ivy: ”Min pojkvän, som är heterosexuell, blir ständigt ifrågasatt av omgivningen. Det är som att han inte anses ‘riktigt heterosexuell’ för att han är tillsammans med mig.”

Maja Vad handlar den kritiken om? Är det en kritik mot att skönhetstävlingen gör att transkvinnor reproducerar bilden av kvinnan som objekt, som så många kämpat för att bli fri ifrån, att det är en kritik som snarare handlar om hur tävlingen är uppbyggd än en kritik av transkvinnor?

Vanessa Jo visst, och jag kan förstå det, men vi har också fört en kamp och den kampen handlar om att få vara dem vi är. Och jag kan känna att acceptansen för oss är rätt låg, även i kretsar som borde vara inkluderande.

Ivy Sedan är det ju inte bara vi som transpersoner som inte accepteras. Min pojkvän, som är heterosexuell, blir ständigt ifrågasatt av omgivningen. Det är som att han inte anses ”riktigt heterosexuell” för att han är tillsammans med mig. Han måste liksom försvara sitt val av flickvän hela tiden. Det är skitjobbigt.

Xenia Jag upplever det som rätt vanligt att jag inte betraktas som tillräckligt mycket tjej för att heterosexuella killar ska bli intresserade, men även i queera sammanhang är det svårt tycker jag. Det är som att jag inte heller är tillräckligt mycket tjej för att lesbiska ska vilja vara ihop med mig. Jag tänker, eller hoppas,  att kanske någon som är bisexuell skulle kunna bli kär i mig. Jag kallar det för ”den bisexuella utopin” för det låter bra, men samtidigt kan bisexuella vara minst lika rigida och låsta vid cis-personer som deras enda potentiella partner som alla andra.

Vanessa: ”Det är inte våra kroppar som behöver en operation, utan samhället.”

Maja Hur känns det när diskussionen om transsexuella handlar om de som ångrar sig?

Vanessa Jag ångrar inte att jag är kvinna, men jag hade, om jag fick välja nu, valt att behålla min snopp. Det känns onödigt att ha gått igenom så många operationer. Det är inte våra kroppar som behöver en operation, utan samhället. I vår tid finns det så mycket homofobi, transfobi, okunskap och brist på empati och detta påverkar självklart vår självbild. I en annan tid, där vi istället tolkats som något gudomligt, hade kanske behovet av operationer inte alls funnits. Det är svårt att få en transperson, inklusive mig själv, att förstå att jag är fin ändå, att jag varit fin även utan alla ingrepp.

Saga Jag tror att allt är flytande. När det gäller kön och sexualitet, eller vad som helst egentligen. Men den här processen som transpersoner förväntas gå igenom är från samhällets sida väldigt binär. Det bygger på en idé om att du är en larv som ska bli en fjäril. Att du ska komma ut på andra sidan som vacker, lycklig och fri. Och så ser det faktiskt inte ut. Den sociala bilden är också viktig, hur vi ses och uppfattas av vår omgivning. Det är inte så konstigt att transpersoner blir objekt, eller drar sig till kontexter där de blir objekt, om en ständigt blivit objektifierad. Hela det där objektifieringsmaskineriet skapar en skev självbild, jag hade själv en väldigt skev självbild när jag kom ut.

Ivy Allas röster ska ju få komma till tals. Jag vill höra fler historier, bredda bilden av oss.

Vanessa Jag är ju också väldigt glad över att jag är transperson. I media blir det lätt ett fokus på kritiken eller det negativa. Jag ser det som en välsignelse att jag fått det här perspektivet. Det är en stor tillgång.

Saga Jag har inte gjort några hormonbehandlingar och inte heller några operationer. Vi måste få en bred bild av att det finns olika identiteter. Vissa är allt, vissa är ingenting, vissa ändrar sig eller hoppar fram och tillbaka. Jag tror vi tvingas in i ett binärt tänkande fast vi kanske inte riktigt vill.

Xenia Det är intressant med cis-samhällets besatthet av de som ångrar operationen, men samtidigt tänker jag att huvudsyftet när det fokuseras på de som ångrat sig inte handlar om ångrarna själva utan att det handlar om att tvinga de som inte ångrar sig att vara tacksamma och tysta. Att antingen så ångrar du dig eller så är du jättetacksam och lycklig. Jag ångrar mig inte, men skulle nog inte kalla mig tacksam. Jag är exempelvis steriliserad mot min vilja, är det något jag ska vara tacksam för? Min vagina och vulva funkar, men samtidigt inte. Jag kan ångra att jag inte satte mig in i operationen innan, men samtidigt skulle det kanske inte ens ha gått att ställa vissa krav. Det är som att det förutsätts att vi eftersträvar en fitta som efterliknar en viss bild av hur en fitta ska se ut, men ollonet är en sådan känslig erogen zon att jag gärna hade haft det som en jättestor klitoris. Det kan jag ångra, att jag inte tog strid för att få en fitta som passar mig och mina behov, men jag ångrar inte operationen i sig. Jag tycker en kan se flera exempel där det kan vara någon som problematiserar sitt val och att samhället då presenterar det som en ångerberättelse, även fast det inte är det.

Heidi Det är ju så väldigt få som ångrar sig också.

Xenia I tv-serien så pratar jag ganska mycket om operationsaspekterna. Jag skriver just nu ett kapitel om neofittor, alltså formade och omformade fittor och vaginoplastik, som kommer vara del i en större bok om fittor som kommer ges ut nästa år. Jag tänker att det som rör transfrågor kan också ha ett allmänt intresse. Den kirurgiska kunskapen kring vaginoplastik, hur en konstruerar en fitta, kan ha enorm betydelse för cis-kvinnor som exempelvis drabbas av cancer. Att det finns så lite forskning om transkvinnor generellt är också kopplat till att det finns så lite forskning om kvinnor i stort, till exempel kring östrogen och dess påverkan på kropp och hälsa. Jag har själv känt mig orolig för hur allt det här påverkar min kropp.

Maja Hur ser framtiden ut?

Xenia Jag hoppas transfrågor och forskning som rör transpersoner kommer prioriteras och kunna användas av större grupper. För mig handlar min bild av framtiden också om varför vi väljer att leva och då menar jag inte bara vi här, vi som transpersoner, utan alla människor som väljer att fortsätta leva. För jag tänker att det är ett val vi gör varje dag, och att det valet inte är självklart. Jag mår bra nu, och väljer livet för att jag tänker att livet nu ger mig mer än vad det tar, men jag har ju inte alltid känt så. Jag funderar inte så mycket på vem jag är, men däremot på vilken roll jag har och vem jag blir. Jag har alltid känt att jag inte riktigt passar in. Jag har aldrig varit riktigt rätt någonstans. Sedan vet jag inte om det handlar om könsdysfori eller om det bara är jag som är så här oavsett.

Ivy Jag tror vi transpersoner kommer att ta en större plats, bli mer synliga.

Heidi Vi kommer inte kunna hållas tillbaka längre.

Saga Jag tror att vi i framtiden kommer att hylla varandra mer. Vi måste det. Alla vi som kämpar. Vi måste samarbeta. Det här är vår kollektiva kamp.