Upp till kamp


Vi arbetar mer än någonsin och mår dåligt. Så varför ska vi ens – när maskinerna kan sköta jobbet – bry oss? Emma Veronica Johansson mötte upp sociologen Roland Paulsen för ett samtal om ångest, motstånd och varför Britney Spears Work Bi**ch är ett anthem för det arbetsslavande folket.

 

Fotografi Johan Avedal.
Fotografi Johan Avedal.

Jag ska intervjua Roland Paulsen, doktor i sociologi på Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet och författare, med anledning av hans senaste bok Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen.

När någon säger “Arbetsförmedlingen” tänker jag osökt på Suetonius kejsarbiografier och historien om kejsaren Caligula som utser sin häst till general. Själv har jag bara varit där en gång. Jag hade precis avslutat mina gymnasiestudier och skulle slussas ut i arbetslivet. Jag satt i ett vitt rum med vävtapet, mittemot en av alla dessa uppgivna handläggare som slött knapprade på en lite för gammal dator, som om dessa energilösa knapptryckningar i alla fall skulle få vederbörande att känna att den faktiskt försökte och därigenom legitimerade sin yrkesroll. Om bland annat detta handlar Vi bara lyder.

Det fanns såklart inga jobb till mig. Istället hamnade jag på en heltidspraktik som jag fick ordna själv. Jag skickade en arbetsansökan, men med fotnoten om att jag var gratis – för staten skulle se till att jag hade råd med min hyra på 1400 kronor och lite mat – så länge jag visade kontoutdrag, gick på till synes poänglösa möten och följde en rad regler jag inte längre minns. Jag flyttade snart till Stockholm och gick aldrig mer till Arbetsförmedlingen och känner till dags dato inte en enda människa som fått jobb via dem.

Till en början är jag tveksam till att göra intervjun. Jag vill tacka nej. Jag orkar inte intervjua någon gammal byråkratgubbe och lyssna på hans dravel om Marx, 1968 och varför selfies är narcissistiska. Men jag har inga pengar kvar och jag måste snart flytta igen, jag behöver cash. Så jag tackar ja och sätter på Britney Spears Work B**ch på mitt Spotify Premium.

You want a hot body? You want a Bugatti?
You want a Maserati? You better work bitch
You want a Lamborghini? Sippin’ martinis?
Look hot in a bikini? You better work bitch
You wanna live fancy? Live in a big mansion?
Party in France?
You better work bitch, you better work bitch
You better work bitch, you better work bitch
Now get to work bitch!
Now get to work bitch!

Jag googlar. Roland Paulsen är inte en gubbe, han är i min ålder, har snälla ögon och påminner lite om mitt ex. Förutom doktor och författare är han också samhällsdebattör, lönearbetskritiker och förespråkare för fyra timmars arbetsdag. Han har också tidigare skrivit böckerna Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (Gleerups, 2010) och Empty Labor (Cambridge University Press, 2014).

Man skulle kunna tro att en bok om en svensk myndighet skulle vara knastertorr, men flera gånger skrattar jag högt. Så som man kan göra åt ett urbota dumt system när man har turen att, i alla fall för stunden, stå utanför det.

Vi bestämmer träff på Babylons uteservering i Stockholm. En bar där kulturvänstern inmundigar vintrenden du jour samtidigt som förmodat fattiga konsttudenter unnar sig en Bernard på fat, som de nervöst tar med sig när de går in på toaletten, för att ingen ska stjäla de dyrbara dropparna.

“Det fulaste man kan säga idag är att man inte vill jobba.”

Jag skickar en länk till Work Bi**ch och powerdressar mig själv i en åttiotalsblazer från YSL och tar en rätt så dåligt kopierad Dunhill-portfölj i plast med mig, för att se hur Roland reagerar. Det gör han inte. Han vill hellre prata Manic Street Preachers än om Britney Spears.

–De är ju ändå det mest arbetskritiska bandet – mer än Britney!

Fast Britneys texter lyssnar ju fler människor på. Work Bi**ch är en tidstypisk och ofrivilligt politisk sång för folket, med budskapet att din olycka är enkom din egen. Om du fortfarande är fattig så är det för att du är lat. Både åttiotalisterna och nittiotalisterna har ju köpt myten om att man blir rik av att arbeta.

– Absolut. Om du nu dessutom skulle bli miljonär – även om det så är för att du importerar sweatshirts från Kina och säljer billigt i Sverige – skulle du bli respekterad. Om du skulle vara en revolutionär konstnär som åker in och ut på psyket så finns det ingen som respekterar dig. Jag tror att det är enklare att hoppas på materiell rikedom än att hoppas på ett bättre samhälle, att det faktiskt känns mer reachable. Det fulaste man kan säga idag är att man inte vill jobba. Hos Arbetsförmedlingen tvingas du att – precis som i skolan – sitta och lyssna på föreläsningar om hur du kan bli modig och våga, ta vara på ditt varumärke och ditt liv. Socialen är rätt delaktig i det där och är ofta mycket värre på att ”aktivera” de som får bidrag. Det är också en rätt ny historisk utveckling. Tidigare bibehöll man det vi kallar arbetslinjen genom att hålla ersättningsnivåerna för arbetslösa långt under även de lägsta lönerna på marknaden. Men nu ska arbetslöshet bekämpas genom “aktivering” av arbetslösa.

Vad tror du tanken om att sysslolöshet är problematiskt grundar sig i? Är det så banalt som att man tittat på en människa som har jobb och ba ”du verkar ju må bra” och därmed tror man att lösningen på alla människors problem att de behöver jobb?

– Samtliga politiska partier i Sverige följer linjen att man ska straffa de som inte arbetar. Alltså blir de människorna generellt – och det finns statistik på – mer olyckliga än de som har jobb. Därför ska vi trycka in så många som möjligt i jobb. Det är ett cirkelresonemang: De som inte arbetar är olyckliga, det har vi sett till. Så nu ska vi se till att de får jobb. Det är en så dum filosofi att man kan inte ta den på allvar.

Hur kommer det att folk pallar så himla mycket? Alla har blivit lurade att mobba varandra? Det känns som om arbetstiden skulle höjas till 12 timmar om per dag skulle vi typ bara svälja det.

– Det är en svår fråga. Jag vet inte hur vi pallar.

Jag tror att västvärlden har ett problem med att vi har ett konstant dåligt samvete. Om du så är självmordsbenägen så ska du ha dåligt samvete för du vet att du har det så himla mycket bättre än de flesta andra i världen. Vad som än händer, så finns det någon annan som har det värre och vi är så medvetna om det att vi inte tar våra egna problem på allvar.

– Verkligen. Det är något har som vi uppenbarligen inte rett ut helt och hållet. Vi tror att högre BNP per definition innebär bättre liv. Och även om det finns ett sådant samband gäller det inte i all evighet. Vid en viss BNP-nivå upphör sambandet mellan lycka och tillväxt enligt lyckoforskningen. I Sverige uppnådde vi den nivån på sjuttiotalet. Trots att vi har sådan stor ekonomisk rikedom så mår vi betydligt sämre än befolkningen i många andra länder, som har mycket lägre BNP. Men det är rätt svårt att beskriva. Vi kan inte förklara vad är det som gör att man mår dåligt i vår tid.

Som psykiskt sjuk har du ju heller inte så mycket kredibilitet i det du säger.

– Det har skett en drastisk ökning av användandet av neuroleptika sedan åttiotalet, framförallt bland barn. Ungefär tio procent av svenskarna tar antidepressiva. Då är det ju, som jag ser det, rätt självklart att det är någonting med det här samhället som gör att vi mår dåligt. Borde vi byta kurs eller göra revolution eller vad som helst? I stället så pratar vi om kemiska obalanser, som jag bara tror är symptom på en mycket större struktur.

Ja, det är nog inte det blå färgämnet i godis som gör att nästan hela samhället mår dåligt.

– Det är den sortens förklaringsmodell som ofta dyker upp. Den verkliga anledningen är att det finns stress i samhället, men vad är det för stress? Och det är här det här med arbete kommer in som förklaring.

“Mindfullness och ekologiskt är väl bra, men det lägger ansvaret på individen, istället för på samhället.

En punkt jag tyckte var väldigt intressant i din senaste bok var den om cynisk lydnad. Att ens cynism och idé om att man “ser igenom systemet” egentligen bara gör en mer passiviserad och lydig. Jag kände mig så jävla träffad.

– Jag lyder också. Cynism är när du förnekar allt hopp, och till och med är stolt över det. Man kan till och med vara cynisk kring sin cynism. Det finns ingen gräns. Det är en av vår tids största ideologier.

Men det verkar ändå som att cynismen är på väg ut? Nu handlar det mer att vara bortkopplad. Man sysslar med yoga, äter rawfood, flyger till New York för att köpa en tandborste i ekologisk bambu som räddar miljön och konsumerar sig till ett bättre samhälle.

– Det är sant. Mindfullness och ekologiskt är väl bra, men det lägger ansvaret på individen, istället för på samhället. Jag tror att idén är: “låt oss göra det bästa av situationen” och ”nu ska vi inte hålla på och gräva ned oss”.

Idag känns det som att det bästa man kan göra – åtminstone ur ett svenskt perspektiv – är att utbilda sig. Gå kurs efter kurs och bara lära sig saker och ha ett så rikt socialt liv som möjligt. Eller vad ska man göra?

– Det finns något som kallas kollektivt motstånd. Vi ser såklart inte mycket av det, men det är det enda sättet att förändra. Jag har skrivit en bok som handlar om att maska på jobbet. Av dem jag intervjuade lade mer än hälften av sin arbetstid på privata aktiviteter. Och det är ju en rätt drastisk sak att göra. Man får ju väldigt mycket egentid som man kan ägna åt att surfa och skriva bloggar eller vad man nu vill. Där finns ett motstånd som inte är politiskt definierat. I det skapar man sig ett lite utrymme som individ, men det här är ändå bara ren individualism för att komma undan litegrann. Företag som Google och Apple ger de mest privilegierade anställda total frihet: ”Du behöver inte vara här du kan om som du vill” och arbetsplatsen är en enda stor lekplats.

Är det inte bara en urban myth? Att det är så på de här företagen?

– Nej, jag har sett det. Det hänger i alla fall hängmattor i taket och sådär.

Men finns det något positivt i att den kulturen ändå smittar av på företag?

– Nej, jag tror inte det är positivt. Det är ju fortfarande en disciplin. Sen är ju risken att vi går mer och mer från mätning av arbetstid till prestationsmätning och då spelar det ingen roll om du är sen till jobbet eller inte.

***

De människor som drabbas mest av systemet är ungdomarna på landsbygden. De som står där på skolgården och tycker att livet är skit och börjar hata vänstern. Nynazisterna kommer antagligen ta emot dem med öppna armar medan för att få hänga med de tuffa vänstermänniskorna krävs att du bevisar hur tuff och cool du är och har rätt kläder och vet tillräckligt mycket. Jag kan känna att jag trivs bäst i överklassmiljöer för att de har så extremt stor tolerans för eccentrism. De har ju råd att vara excentriker och knäppgökar.

– Jag har också alltid haft lätt att umgås med överklassen. Den är lite mindre knuten till normer än vad medelklassen är.

Ja, är man överklass kan man ju driva en liten hobbybutik där man säljer prydnadsänder. Det är medelklassen som tagit rollen som uppfostrare och, ja, mobbare.

– Och jag tror många i överklassen är medvetna om att det de gör är på låtsas. Butikerna man kan se på Östermalm… jag bodde tidigare i ett studentrum ovanför en inredningsbutik där det aldrig fanns en enda kund. Det var så uppenbart att det bara var något de hade som hobby. De visste att det var någon form av bluffarbete. Aristokratin har varit arbetskritiker sedan Aristoteles och Platons tid.

Jag tänker att det är naivitet som till viss del snärjt in oss i ett ohållbart system. Det är som en destruktiv kärleksrelation där ena parten hoppas på att den andre ska bättra sig, i stället för att inse att denne saknar känslor och bara gå vidare. Jag läste en text av Paul Mason på Guardian [The end of Capitalism] där han talar om tekniken som en väg till revolution, eftersom automatisering, digitalisering och robotisering har minskat behovet av arbetskraft.  Så jag tänker att vi bara borde tuta och köra, använda oss av tekniken och göra revolution typ i morgon?

– Revolutionen kommer inte ske bakom människans rygg. Först när vi utkräver den befrielse från arbete som teknologin möjliggjort och tar konflikten med det kapital som vill annorlunda kan vi tala om en revolutionär fas. Skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara aldrig varit större än vad den är i dag. Detta är en själslig kris som vi inte är särskilt medvetna om. Vi talar hellre om kriser som har med ekonomi eller naturen att göra, ungefär som att dessa kriser automatiskt kommer att medföra en revolution. Men jag tror att vårt system, tyvärr, tål den här typen av kriser ganska bra.

Vänstern har alltid varit väldigt inriktad på att våld ska vara en naturlig del av en revolution. Det känns ju väldigt omodernt men det känns ju samtidigt som att en revolution behöver lite pizzazz.

– Jag brukar säga till mina studenter: Läs inte Marx, utan försök tänka själva i stället. Det finns många andra som har beskrivit kapitalismen kritiskt på mer konkreta sätt som dessutom inte är 150 år gamla.

Nu kommer ditt hus bli bombat.

– Det är jag van vid. Att bli hatad av båda läger.

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Bon A/W 2015, i butik nu.