[. . .]

– Ofta är det väldigt snabba möten, det kan vara allt från tio minuter till en halvtimme, och det är en svår situation för de flesta. Många säger att ”Det här är det värsta jag vet. Jag går hellre till tandläkaren” och det kan jag nog hålla med om själv.

– Vissa har nog blivit ledsna på mig eftersom jag är realistisk och plåtar i dagsljus. Jag är inte särskilt insmickrande. Det ligger inte för mig att vara det.

Tycker du att du är en människokännare?

– Nej, det vore för pretentiöst att säga.

Vissa blir ledsna säger du, men brukar inte folk bli nöjda generellt? Vad har du fått för reaktioner?

– Jag får sällan höra några reaktioner. Men när Hasselblad gav mig i uppgift att göra annonser för deras kameror gick det så här: Jag började med Ingemar Stenmark. På reklamaffischen stod det sedan: ”Hans Gedda shot Ingemar Stenmark with Hasselblad.”

– När det sen var Birgit Nilssons tur hade hon satt på sig medaljer och grejer. Men det skulle ju bli ett personligt porträtt, inget officiellt som skulle hänga på någon ambassad. Så jag fick av henne medaljerna. Men då blev hon nog lite stött. Hon godkände i varje fall ingen av bilderna. Sen skickade hon ett brev där det stod: ”Hans Gedda shot Birgit Nilsson with Hasselblad. Birgit Nilsson shot Hans Gedda with a machine gun.” Hon är en av få som klagat.

– Jag tror att många är väldigt nervösa när de kommer in i ateljén. Men när de ser mig tar de mig för en rätt så oskyldig person. Fast det kanske jag inte alltid är. Det är ju en maktposition att vara porträttfotograf. Men jag har en grundsnällhet, har inte haft behovet att klubba ned någon. Om inte någon kommit in i ateljén och varit väldigt stöddig och blåst upp sig.

Har folk blåst upp sig?

– Ja, mot slutet. Vissa ur den nya generationen, som kanske bara var kända från tv, kunde komma in och bete sig. De visste inte vem jag var. Det gjorde ju också beslutet att sluta väldigt lätt. Det var inte kul längre. Det blev en slutpunkt med Mandela kände jag. Sen började det bli ointressant.

Det var 1990 som du plåtade Nelson Mandela och tog det första porträttet på honom efter frigivningen. Det var 20 år sedan. Menar du att det bara har varit skräp sedan 1990?

– Nej, men jag kände att det var maximalt att träffa Mandela. Adrenalinet forsade, det var magiskt att se honom komma in i rummet. Jag trodde nästan att jag drömde, det var så att jag fick nypa mig i skinnet. Det har jag inte upplevt sen dess.

– Mandela var den första person som jag har bett att få fotografera, förutom mina tjejer. Det var meningen att 40 pressfotografer skulle stå bakom en lina och plåta samtidigt. Men det kunde jag inte göra, så jag ringde till Sten Andersson, den dåvarande utrikesministern. Han visste naturligtvis vem jag var eftersom jag hade varit Palmes fotograf, och sa direkt att jag bara skulle komma ned på UD med fonden.

– När vi var klara med riggandet kom två av Mandelas killar in och sa att han var nervös och helst ville slippa fotograferas. Men då pekade Sten Andersson på mig och sa att jag hade varit Palmes fotograf. ”Aha”, sa de. ”Då ska vi prata med Mandela igen.” Och sen var det inget problem längre. Men jag lovade Sten Andersson att inte göra som alla andra fotografer och ta hur många rullar som helst. Det skulle bara bli en rulle. Den sista bilden jag tog blev den berömda bilden, den med den knutna näven i pannan. Så det var dramatiskt.

Hur kom det sig att han höll näven i pannan?

– Den knutna näven är ju ANC:s frihetsgest. Vanligtvis gör man det tecknet vid axeln. Men att göra bilder handlar ofta om att förtäta. Jag såg en bild i DN som visade när Mandela steg ur planet på Arlanda och där såg det ut som att han gjorde frihetsgesten i pannan. Fast det var bara på grund av skuggorna, egentligen gjorde han den vid axeln. Jag tänkte i alla fall att det var en bra idé, men visste inte om jag skulle våga fråga honom. För visst var det lite kontroversiellt.

– Men när jag frågade skrattade han bara och tyckte att jag var galen. Vi hade en nästan barnslig kontakt, skrattade åt varandra. Han var osäker, jag var osäker. Men om jag hade behövt åka hem därifrån utan att ha en bra bild… Ja, jag hade en krok i ateljén. Hade hängt mig där direkt i så fall.

Du har plåtat politiker, rockstjärnor, författare, musiker och kungligheter. Cornelis Vreeswijk, Geraldine Chaplin, Jane Birkin, Monica Zetterlund och Carl XVI Gustaf för att nämna några. Men du har även tagit rena reklambilder. Hur kommer det sig?

– Jag har alltid varit tvungen att jobba kommersiellt. Dels för att de tjejer som jag har haft inte har tjänat särskilt mycket pengar. Men även för att jag hade en dyr ateljé på Götgatan. Men det har varit lite ofint att kallas för reklamfotograf.

– Mina egna porträtt publicerades oftast bara i någon tidning, sen åkte de ned i lådorna. Så det blev till slut så att jag var mer känd för att fotografera yoghurtgubbar.

Just det, de där yoghurtbilderna för Arla. De gamla gubbarna och gummorna som enligt reklamen har blivit så gamla för att de ätit så mycket yoghurt.

– Vi skulle plåta för Arla och åkte till Georgien. Svårigheten där var att vi var förföljda av KGB. Första dagen hade jag fotograferat en affisch med röda, ryska bokstäver. Det hade regnat och blev väldigt snyggt. Det var alltså en bild som inte tillhörde jobbet. Men en civilklädd man kom fram och frågade vad jag fotograferade. Jag försökte förklara, men det gick inte så bra. Han kunde inte riktig engelska heller. Men så sa han: ”Ni västerlänningar är bara ute efter att fotografera skiten vi har här.”

– Inte hade jag tänkt på att det stod en rivningskåk i bakgrunden. Efter det satt de i receptionen varje morgon, gömda bakom tidningar som i dåliga deckare. Så fort vi kom upp på morgnarna och skulle ut och jobba var de på oss. Vi fick inte lämna hotellet. Det gick inte att få något vettigt gjort alls.

– Till sist ordnade de i alla fall fram några gamla gubbar. De tog oss till ett litet hus där de försökte supa oss fulla. Det gick runt stora horn med sprit som alla skulle dricka ur. Tom Hedqvist [formgivare och numera rektor på Beckmans] som också var med på resan knuffade till mig och sa: ”Häll ut det där i blomkrukan och stick ut på bakgården och försök plåta vad som helst.” Jag gjorde som han sa och lyckades snabbt få några av gubbarna på bild, innan de gick in och käkade. Efteråt hade det inte gått, då var de fulla som svin.

[. . .]

Du kan läsa hela intervjun i Bons sommarnummer, ute nu.