[. . .]

Jonas Åkerlund är, sedan det internationella genombrottet med Madonnas Ray of Light 1998, en av världens mest framgångsrika reklam- och videoregissörer. Med en tredje spelfilm, Small Apartments, på festivalturné och gud vet hur många dokumentärer under produktion är han nu mer än redo att byta reklam mot långfilm.

Bea Åkerlund är tio år yngre. Hon var 25 när de två träffades på en filminspelning och har sedan dess hunnit bli en av världens mest eftertraktade kostymörer. Efter årets amerikanska Super Bowl-final, det mest sedda tv-programmet i världen, då hon till pausunderhållningen klädde ut Madonna till en romersk krigardrottning, är hon förmodligen också en av de mest kända. Under framträdandet då Madonna tillsammans med 500 dansare och akrobater (samtliga stylade av Bea) framförde ett medley rapporterade Twitter ett medel på 8 000 tweets i sekunden. Enligt tidningen Geekosystems uppskattning var de absolut vanligaste tweeten ”omg” och ”!!!”.

Redan innan de två träffades var de tossiga excentriker och selfmade framgångssagor. Tillsammans har galenskapen blommat ut och de har överträffat alla tidigare prestationer. Deras smak är densamma – gothisk glamour och barockt överdåd. De har byggt ett gemensamt liv som från utsidan ser ut en lätt makaber kunstkammer, och delar sin tid mellan två hus (ett i Los Angeles och ett i Stockholm) fyllda av uppstoppade katter och konst, samt ett prydnadsskelett som hänger i ett hörn.

Efter tio år tillsammans utgör de två nu ett populärkulturellt powercouple på Hollywoodnivå. Men till skillnad från stjärnorna de regisserar och klär har Jonas och Bea förblivit gifta så pass länge att äktenskapet inte längre går att annullera.

Ingen av dem vet längre hur mycket de tjänar. De vet bara att så länge de fortsätter jobba fortsätter pengarna att komma. Det är först när de tar en paus som de märker att de lever ett mycket dyrt liv.

– Då är det som om en jävla taxameter tickar igång, säger Jonas.

Men det händer å andra sidan väldigt, väldigt sällan.

Både fans och fiender älskar att läsa in budskap i Jonas och Bea Åkerlunds arbete. Jonas har en bakgrund som trummis i Bathory – han misstänker att kopplingen till black metal-bandet kan uppmuntra kristna konspirationsteoretiker – och i en online-analys har Beas Super Bowl-styling dissekerats och alla accessoarer fått satanistiska kopplingar.

– Men vi är ateister i den här familjen, säger Jonas.

– Då är det ju omöjligt att vara satanist.

Bea säger att hennes inspiration för Super Bowl var den uppenbara: romarriket.

– När jag jobbar med Madonna börjar det alltid med att hon skapar en karaktär som vi utgår från, Kleopatra till exempel.

Bea lånade fritt från Romarriket och översatte det hon gillade till sin egen estetik. Kromen och metallen till exempel.

– Jag ville skapa modestatyer. När Vogue började ville jag att det skulle se ut som ett konstverk.

Hon har kallat uppdraget för ”omänskligt”. Utöver de 500 kostymerna ingick även scenkläder för 100 musiker, 150 gladiatorer och en 200 personer stor kör. Bea undviker att svara på hur mycket stålars hon gjorde av med.

– I slutändan får man bli någon sorts bankir och skyffla pengar fram och tillbaka hela tiden. Det är en sak som folk inte förstår med vårt arbete. Jag får betalt för sju dagar, men i verkligheten har jag lagt tre veckor på ett jobb för att jag vill att det ska bli bra.

Jonas håller med.

– Det är jävligt sällan en budget är likvärdig med vad det kostar. Det irriterar mig när folk skryter om att de gör lågbudgetgrejer. För sanningen är att även om man gjorde något med en låg budget så betyder det bara att ingen fick betalt. Det är inte trovärdigt. Egentligen skulle man säga så här: ”Vi gjorde av med 100 000 dollar, men egentligen kostade det 1,5 miljoner dollar.”

Jonas senaste spelfilm, Small Apartments, måste trots allt räknas som en lågbudgetfilm – fast Jonas kallar den för ”en liten film”. Han är övertygad om att filmen skulle ha förstörts om han anförtrott den till en större studio. Efter att han jobbat under stora studior och tunga producenter – med missnöje som resultat – blev Small Apartments för Jonas beviset på att han själv haft rätt hela tiden. Ju mindre film, desto större integritet.

Boken Small Apartments skrevs för tio år sedan av kanadensaren Chris Millis. Jonas köpte den när den kom ut och förälskade sig omedelbart i huvudpersonen, Franklin Franklin. Han bestämde sig för att göra om novellen till film – stylad av Bea.

– Långfilmer lever kvar. Och när man lägger så mycket kraft på ett projekt som vi gör börjar man vilja att det ska vara lite mer bestående. Att det verkligen talar till en publik, inte bara säljer en produkt.

– Franklin gör så mycket dumma grejer, men i slutet bryr man sig ändå väldigt mycket om honom. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmen handlar om att du bara lever en gång, och att det gäller att ta vara på den tiden.

Allt började 2002, då Jonas långfilmsdebuterade. Spun är en förtjusande Technicolor-version av den socialstyrelsemoraliserande Requiem For a Dream. Gillar du att leta meta-betonade påskägg kan du hålla utkik efter porrfilmen Rectum For a Dream som Rob Halford håller upp i en scen i Spun. På omslaget sticker Jonas huvud ut ur en annan mans rumpa.

Filmens casting känns närmast profetisk – den då i stort sett bortglömde Mickey Rourke spelar huvudrollen, sex år före hans succéartade återkomst med The Wrestler. Bea säger att Jonas alltid vet fem år i förväg vad som kommer att bli coolt. Jonas själv säger att det inte ens var svårt att räkna ut Rourkes comeback.

– Alla vet att man måste ner i skiten i Hollywood innan man blir upplockad igen.

Redan i Spun klär sig Rourke som en bedagad wrestlingstjärna. Anledningen till det stavas B. Akerlund. Bea jobbade under början av nollnolltalet som Rourkes personliga stylist, och när han tog rollen i Spun var hans krav att den för Jonas Åkerlund då okända B. skulle följa med som kostymör.

– Bea låg på en högre nivå än någon jag jobbat med tidigare. Hon är en stylist som även kan tänka karaktär, hon är en kostymör som har koll på modevärlden. Det är närapå unikt. Jag lider fortfarande varje gång jag inte får jobba med henne.

Jonas berättar också att hans fru sedan fyra år tillbaka blir alltmer svårbokad. Han beskriver hur det kan gå till när en av världens mest framgångsrika videoregissörer ska boka en av världens mest framgångsrika kostymörer.

– Jag mejlar min agent och säger ”Kolla om du kan boka Bea”. Sen mailar han till Bea som svarar till sin agent, och så vidare.

Under tiden kan de sitta mitt emot varandra i köket.

De har nu varit ett par i tio år och gifte sig sex år efter Spun-inspelningen. Bea var gravid med tvillingar, och kort efter bröllopet föddes Eddie och Billie.
De fick döpa ett barn var: Jonas döpte Eddie Jonasdotter efter Iron Maidens maskot. Bea har alltid velat döpa en eventuell dotter till Billie-B, men fick nej av Skatteverket. I stället blev det Billie (trots att Jonas tycker att det låter som ett reklamarungenamn) Rock (eftersom Jonas egentligen röstade på Rocky) Junior. I Los Angeles, där myndigheterna är mer släpphänta, leker flickorna med det jämnåriga tvillingparet Metallica och Megadeth.

I Hollywood är de bara en familj bland många, och trots sitt okonventionella liv känner de sig inte som freaks.

– Vi är inte så extrema, vidhåller Jonas.

– De flesta i vår ålder har Ferrari-bilar, lantställen, båtar och Rolex-klockor. Sen råkar vår grej bara vara lite annorlunda.

Bea håller med.

– Vi har uppstoppade katter och skelett i garderoben i stället.

Jonas Åkerlunds fjärde långfilm Small Apartments visas just nu på festivaler runt om i världen.
I december sänds säsongsfinalen av Project Runway med Bea Åkerlund som domare.

Läs hela den 37 000 tecken långa monsterversionen på det här reportaget i nya numret av bon (#62), ute i butiker nu. Köp den här.

Fotografi Eric Broms | LundLund

Mode Bea Åkerlund | bakerlund.com

Make up Linda Gradin| LinkDetails

Hår Hans Nilsson| Noir Stockholm

Fotoassistent Torbjörn Wilson

Modeassistenter Maria Montti och Rogelio Burgos