Sigrid Hjertén brukar beskrivas som en konstnär som målade vad hon såg. Vardagsmiljöer, Kornhamnstorg ur ett helt eget hissnande perspektiv från den lilla vindsvåningen i Gamla Stan eller sonen Ivan slentrianlekande med en liten modellbåt. Men trots att det är de här små scenerna hon verkar ha velat förmedla och lämna efter sig, överskuggas ofta hennes konstnärskap av andra delar av hennes privata liv och öde. Och jag ska (nästan) strunta helt i dem här.

Just nu pågår en utställning med Sigrid Hjerténs målningar på Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm, en kokpunkt för tidiga 1900-talets konst och arkitektur. Prins Eugen var själv verksam konstnär och samtida med Hjertén, efter att hans motvilliga kungaföräldrar tillät en arvprins att ha ett sådant excentriskt yrke. Mer än så var han konstsamlare. I slottsdelen i muséet finns byster av Carl Eldh (som bland annat gjort en avbildning av Sigrid) och tavlor av Anders Zorn, Carl Larsson, Leander Engström (som Sigrid har porträtterat) och prinsen själv. När jag gick i lågstadiet fick vi åka till cosplay-osande platser och lära oss om kanske vikinga- eller medeltiden. Detta är en myndig vardagsmotsvarighet till det, där man genom portarna till huset på Djurgården, ritat av Ferdinand Boberg, får kliva rakt in i 1900-talssocietetens kulturcentrum.

Men tillbaka till Sigrid. Hennes temporära utställning är mer än allt det andra som Waldemarsudde har att erbjuda. Tips: om du har möjlighet att besöka, släng ett snabbt öga på första och sista rummet i utställningen, men stanna och mys länge i det stora, mittersta. Där visas framför allt verk från runt 1914 till slutet på 20-talet och i alla stadsmiljöer är lyftkranarna lila, röken som bolmar rosa och de porträtterade ansiktena har knäppa inslag av pasteller. En av de finaste avbildningarna är ett stilistiskt självporträtt där Sigrid ser längtande ut, hon målar och Ivan, här med lockigt, rosa hår, leker i bakgrunden. De andra porträtten på sonen är också härliga, han har en liten svart page och stora nyfikna ögon. Sigrid fick ibland kritik på sin egen tid, Görel Cavalli-Björkman citerar i biografin om konstnären en recensent i Dagens Nyheter, för att hennes barnkaraktärer inte var tillräckligt levande utan mer docklika, men det levande finns ju i fantasin.

Det var för sina senare verk som hon fick verklig upprättelse, under 30-talet slog hon igenom ordentligt. Då med dovare färger och andra penseltekniker, och ännu mer fokus på stilleben, landskap och miljö. Hela utställningen på Waldemarsudde är accentuerad av några få verk av hennes make Isaac Grünewald, men deras enda värde här är att förstärka Sigrid Hjerténs öga för färg och form, vilket också verkar ha varit uppfattningen ofta under tiden de bägge levde och ställde ut tillsammans.

Just nu råder Sigrid-feber i Sverige, om du vill läsa mer om både hennes konst och öde är Görel Cavalli-Björkmans biografi Kvinna i avantgardet: Sigrid Hjertén. Liv och verk extremt matig och pratar om förtryck, antisemitism och psykisk ohälsa på ett respektfullt sätt, utan att ta från konstens isolerade betydelse. Genom biografin är korrespondens mellan makarna Grünewald-Hjertén inbakad, och den ger en (ibland lite för) intim inblick i ett stormigt äktenskap. Dessutom är den ljusrosa och fin. Tyvärr kostar både utställningen (dock gratis för alla under 18) och boken, men som tur är levererar även public service. På svt play finns en 28 minuter lång inblick i hennes konstnärskap presenterad av illustratören Liselotte Watkins. Sigrid Hjertén var under sina tidiga 20 konstelev hos Henri Matisse i Paris och var starkt influerad av hans färganvändning under hela sin karriär. I Moderna Muséets samling finns en liten avskild vrå med hans sena textilkollage, om man är nyfiken på Hjerténs gamla lärare, som enligt olika röster var mycket betagen av hennes måleri.

Matisse hjärta Hjertén. Jag hjärta Hjertén. Alla hjärta Hjertén.