Inne i ArkDes (Sveriges nationella centrum för arkitektur och design) utställningsrum Boxen hörs fragmentariska stycken spelade på orgel. Musiken tillhör The Silence av den New York-baserade konstnären Amie Siegel. 

Siegel är inte trogen ett medium, istället är det idéerna som leder henne till den metod som presenterar verket bäst. I det här fallet råkar det vara film, men den rumsliga uppbyggnaden är också en del av verket. The Silence har två sidor som presenteras alternerande. På den ena väggen visas Markuskyrkan i Björkhagen i Stockholm och på den motsatta väggen Sankt Petri kyrka i Klippan, båda ritade av Sigurd Lewerentz. Filmerna följer samma struktur. Först etableras den omgivande platsen, därefter kyrkornas exteriörer och sedan kyrkornas inre. Bilderna gör det tydligt att kyrkorna är platser av mönster och repetition, men också av detaljer som både förenar och särskiljer dem från varandra. En av dessa detaljer är det unika, håliga mönster som lämnats i kyrkornas tegelväggar. Med hjälp av panorerande skott – ett grepp karaktäristiskt för konstnären – läser kameran väggarna som om de vore noter och som spelas av kyrkornas organister. Innan jag fick se verket tyckte jag att det lät aningen krystat att göra musik av väggmönster, men när jag sitter där kommer jag på mig själv med att tänka att det känns lika delar självklart som genialiskt att låta kyrkan sätta ton på sig själv. 

– För mig var det tydligt att det fanns en antydan till rytm och att Lewerentz måste ha brytt sig väldigt mycket om musik eftersom han designat dessa två väldigt ovanliga orglar. I och med att musiken kändes så närvarande tyckte jag det skulle vara intressant att skapa ett verk som gav närvaro åt något frånvarande i arkitekturen. Jag ville utforska vad platser som dessa har att säga. Det var redan skrivet i väggarna, jag gav det bara närvaro och liv.

The Silence beställdes av ArkDes med önskan att skapa en samtida reflektion på institutionens utställning Sigurd Lewerentz: dödens och livets arkitekt som pågår parallellt. Men när Siegel fick förfrågan var det inte en självklarhet att hon skulle hitta något som intresserade henne.

– Det här är ett ovanligt projekt för mig. Att de kontaktar mig med “vi är intresserade av Lewerentz, det kanske du också är?” [hon skakar på huvudet], och även om jag är det så har jag ingen idé att jobba med. Men eftersom jag fick komma och titta helt kravlöst och sedan hittade något som intresserade mig och som de älskade så löste det sig jättebra.

Verkets namn har hon hämtat från Ingmar Bergmans film Tystnaden (1963), den sista filmen i en trilogi om Guds tystnad. Bergmans ambition med den filmen var att bygga upp den efter musikaliska regler snarare än dramaturgiska. 

– Tystnaden är snarare en film om ljud än om Guds tystnad. Jag tyckte det var intressant med den svenska kopplingen och att göra ett verk med koppling till kyrkor som handlade om ljud samtidigt som det var kopplat till idéer om avsaknad.

Ljud har förmågan att omdirigera bilden helt.

Att verket tar plats i två kyrkor har ingen upphöjt mening, men oavsett om du tror på något högre eller inte så är kyrkor laddade med kontraster, av liv och död.

– [Kyrkor] är bara arkitektur för mig, men de är unika i det att de försöker ge frånvaro närvaro. Det är något de delar med musik. Det är inte något vi ser, det är inte något uppenbart.

The Silence är bara ett av Siegels flera verk i ledet som skrapar på ytan för att utforska de lager som finns därunder. I sin praktik skapar hon ofta ett ramverk där hennes konst sedan får verka fritt – oavsett om slutresultatet är en målning, film eller skulptur. Med The Silence samarbetade hon med kompositören Jeff Murcko för att omvandla kyrkoväggarna till spelbar musik, men sedan är det väggarna som formulerar noterna själva.

– Jag ser mina verk som performers i sig själva. De frambringar saker som annars finns på en dold, undermedveten eller omedveten nivå. Så är det även med [The Silence]. Jag brukar säga att ett verk uppträder som det beteendesystem som verket beskriver, oavsett vad det systemet är.

– Ett performance-relaterat verk jag gjorde för Guggenheim Bilbao heter Winter (2013). Det är en 30-minuters film, men hela utställningslokalen är uppbyggd som om det vore en studio för ljudproduktion. Det finns en station för ljudeffekter, det finns ett voice over-bås, mixerbord, ett hörn där klassisk musik kan spelas – flera sätt för ljud att adderas live. Det första du inser när du kommer in är att musiken spelas live. Det andra du inser är att musiken ändras varje gång filmen loopas. Sammanlagt gjordes fyra soundtracks till samma film, men vid varje nytt soundtrack ändras filmens betydelse. Ljud har förmågan att omdirigera bilden helt. 

Däremot tror hon inte att det går åt båda hållen. Film som medium är fast.

– Film föddes ur teater. Teater omtolkar samma pjäs hela tiden, varje kväll den spelas och varje gång en ny teater sätter upp den pjäsen. Film har inte den kvaliteten. Den fixerar pjäsen. Men jag är intresserad av hur film kan bli som noter du kan återuppträda på olika sätt.