En person som alltid har funnits med mig är Rosa Parks. Jag växte upp i Los Angeles och jag var sex år gammal när Rodney King-incidenten skedde där. Jag hade turen att ha fantastiska lärare i skolan och de berättade för oss om medborgarrättsrörelsen, och förklarade varför händelsen med Rodney King skapade upplopp i hela staden och resten av landet. Hela Los Angeles stod praktiskt taget i lågor, efter att något väldigt orättvist hade skett. En jury hade friat de fyra poliser som stod anklagade för att ha använt övervåld mot Rodney King, och folk hade rätt att vara arga. Det kanske var för mycket att få höra för en sexåring, men jag tyckte att det var så mycket mer fascinerande än att lära mig dinosaurie-namn. Jag kunde inte föreställa mig hur det måste kännas att bli dömd och diskriminerad på grund av sin hudfärg, som sexåring trodde jag såklart att alla ansågs lika mycket värda. Jag tror att min uppväxt i USA var viktig för min kunskap om medborgarrättsrörelsen. Jag flyttade till London när jag var åtta år, och där fick vi inte lära oss om sådana ämnen tills vi gick i högstadiet.

Trots att det finns många moderna exempel på det extrema modet i civilkurage och politiskt revolutionerande handlingar, och Rosa Parks inte var den första personen att starta bussprotester i Alabama, har hon alltid varit den jag känt mest samhörighet med. En kvinna som bara säger NEJ till något hon tycker är fel och speciellt att hon gör det med en ickevålds-aktion. Jag har blivit mer medveten om hur dessa protester kommer i vågor, du kan koppla det till så många modiga aktioner, både direkt och indirekt.

Jag besökte nyligen utställningen Soul of a Nation: Art in the Age of Black Power på Tate i London. Jag älskade den så otroligt mycket att jag var tvungen att gå tillbaka dit tre gånger. Det var så vackert att se alla de olika former som protester kan ta sig uttryck i. Att se mängden och de olika medier av provokation och konfrontation under dessa mörka tider, sätten att uttrycka ilska utan att ta till våld, och hur viktigt det faktiskt är att ha någon som Rosa Parks i relation till all ondska i världen. Jag ser det också i Angela Davis tal mot Trump och hans administrations brott mot mänskliga rättigheter på Womans March tidigare i år. Jag ser det i Solanges album förra året, jag ser det i konsten Paola Torrez Nuñes del Prado gör och jag ser det I Rihannas Fenty Beauty-kollektion.

Angela Davis var faktiskt i Stockholm förra året och föreläste på Mejan och det var en av de mest otroliga upplevelser jag haft någonsin. Hon pratade med en sådan klarhet och pondus, och tog ner de här ämnena till vårt vardagliga liv. Jag gick som på moln flera dagar efteråt. Dagen efter, när jag fortfarande gick runt på moln blev jag nästan knockad av en person som plötsligt öppnade sin taxidörr alldeles för snabbt. Det var Angela Davis som öppnade dörren. Jag har aldrig varit så stum av beundran, allt jag kunde göra var att tacka för hennes föreläsning dagen innan, och be henne om ursäkt för att hon nästan knockade mig med dörren.