Philip Warkander När jag var ung trodde jag att jag skulle arbeta med litteratur, men när jag sedan läste litteraturvetenskap insåg jag successivt att litteratur var ett personligt intresse för mig, inte ett möjligt arbetsområde. Därför valde jag att istället rikta in mig på mode, i och med att mode också handlar om kombinationen av kommunikation och estetik. Hur såg era vägar in i branschen ut? Vilka händelser var särskilt viktiga?

Agnes Grefberg Braunerhielm Jag sökte mig till mode första gången när jag började använda kläder som ett verktyg för att smälta in. Ironiskt nog. I skolan var jag den utstötta djurrättsaktivisten och till slut blev jag trött på att ha noll vänner. Hela mitt liv började kretsa kring kläder och att knäcka koden för vilka outfits som signalerade rätt saker, det ”något” som gjorde en accepterad. Ska sägas att min skola var oerhört snobbig och alla elever rika. Dyra märken spelade en stor roll. I desperation började jag köpa Vogue – jag tänkte att det enda sättet in måste ju vara att bli den med bäst koll på kläder och mode? Därifrån eskalerade missbruket, Vogue ledde till i-D och snart förstod jag att jeans inte alls var coolt. Då hade jag redan slutat skolan. Så ett intresse för ”riktigt mode” och inte bara shopping fick jag i 20-årsåldern. Men en viktig milstolpe i hur min ”modebakgrund” startade som ung finns nog ändå i det där Juicy couture-träsket, när jag upptäckte Paris Hilton och John Gallianos Dior. Jag älskade den stilen.

Vad som skulle komma att leda till yrket som moderedaktör var när jag praktiserade på modemagasinet Rodeo 2007, när jag var 20 år gammal. Då var Rodeo en modetidning som gavs ut varje månad och delades ut gratis på olika ställen i Stockholms innerstad och lite spritt i landet. Rodeo skrev om mode på ett initierat och smart sätt, på metanivå. Jag förstod absolut ingenting av vad som stod i tidningen. Noll. Vilket var pinsamt eftersom jag praktiserade där. Jag beundrade modejobben, som var konceptuella och inte kommersiella som alla andra svenska modetidningar förutom Bon. I både Bon och Rodeo kunde du se plagg som ingen annan svensk tidning hade med, och du kunde läsa om designer som du aldrig annars skulle träffat på. Detta var pre-internet!

Och ja, internet. Det är anledningen till att jag existerar. Rodeo hade ingen webb vid den här tiden. Ingen på redaktionen var intresserad av nätet, eller hade tid. Så när Rodeos webb startades upp blev jag den som fick börja skriva modenotiser. Jag hade precis upptäckt att man kunde googla ALLT – nej ingen gjorde detta då – så jag tror att jag genom obskyra googlingar hittade ganska mycket kul modenyheter som ingen annan skrev om i Sverige. Google-skillsen utvecklades förresten ännu tidigare – jag var ju tvungen att göra det varje gång jag skulle läsa Rodeo för att förstå vad de över huvud taget skrev om.

Jag fick mer ansvar för Rodeos webb och hoppade av journalistlinjen. Kanske inte en så upplyst idé, men efter mycket hårt jobb fick jag äntligen en egen modeblogg på Rodeo, runt 2008. Jag gjorde tvärtom mot alla dagens outfit-bloggar och skrev långa texter och la aldrig upp bilder på mig själv. Jag hade turen att internet fortfarande var en bebis, det fanns inte så mycket på internet att läsa om mode på svenska.

Jag började åka på modeveckan i Paris – jag kunde bo hos min faster. Jag har nog gått på tusen modevisningar sedan dess, under tio år. Kan det stämma? Det känns så i alla fall. Jag minns bäst den lilla tid jag hann uppleva innan streetstyle och modebloggar och livestream fanns, och jag kunde åka till modeveckan i Paris och ta på mig en bra klänning och bara valsa in på vilken visning som helst. Få förunnat, men jag kom undan med det. Minns särskilt en herrmodevisning för YSL av Stefano Pilati sommaren 2007, det var den första stora visning jag såg och det var nog första gången jag fattade vad en modevisning innebar. Jag skrev en recension som var helt lyrisk, kollar man idag på kollektionen så ser det ut som ingenting. Men jag ville inget hellre än att jobba med exakt det som jag kände när jag såg den visningen.

Jag klamrade mig fast vid Rodeo genom alla dess olika faser, från gratistidning till konkurs till lyxprodukt till DN:s söndagsbilaga till en tidning som var mer som en kompis snarare än ett modeorakel. Och Rodeo Wave, som var som en omvänd tidning: den publicerades på nätet först, och trycktes sedan ett år därefter.

Alison Cosson Jag växte upp i en ort på australiensiska landsbygden med ungefär 3000 invånare, och som de flesta barn som tillbringar barndomen med att fantisera om den dag då de ska lämna, blev jag alltmer intresserad av den typen av kultur som jag trodde kunde hjälpa mig därifrån. För mig var det särskilt mode som lockade. 2007 började jag läsa modedesign vid RMIT i Melbourne. Att bli antagen kändes som en dröm men redan från och med andra året började det kännas mer och mer som bullshit. Under mitt tredje år reste jag runt världen, på jakt efter svar, och under mitt fjärde och sista år gjorde jag en pyjamas-kollektion som mina lärare inte tyckte så värst mycket om. De kunde inte se någon kommersiell potential i kollektionen, kanske för att exklusiva nattkläder ännu inte blivit en trend i Australien vid den här tiden.

Efter examen visste jag att jag inte ville arbeta som designer, men jag hade en förkärlek för kläder och jag var nyfiken på att förstå industrin. Först flyttade jag till Stockholm och sedan till London där jag arbetade på diverse företag. Trots att de utifrån ofta kunde framstå som intressanta och stimulerande, upplevde jag dem, när jag väl befann mig på insidan, som rätt så innehållslösa. Det var inte förrän jag flyttade till Göteborg och började sy på min fritid, fyra år efter examen, som jag förstod att det var mitt intresse för att göra kläder som en gång i tiden hade lett mig till mode. Det var då jag bestämde mig för att starta Frol.

Philip Frol är en intressant aktör inom samtidsmodet, inte minst på grund av sättet du förhåller dig till mer filosofiska frågor om konsumtion och modets roll i våra liv. Kan du, Alison, utveckla vad akronymen ”Frol” står? Vad är din uppfattning om läget för samtidsmodet, i Sverige och internationellt?

Alison Frol står för Fashion ruined our lives. När jag började tänkte jag mycket på vem inom modebranschen som faktiskt tjänade något på mode. Det var inte tillverkarna, det var inte de stressade människorna på huvudkontoret, det verkade inte vara konsumenterna och det var verkligen inte miljön. Namnet Frol är sammanfattningen av min slutsats: att mode inte längre är något som gagnar ”folket”.

Jag har länge tänkt på parallellerna mellan kläder och mat – båda är livsnödvändiga. Längst upp i hierarkin har du high fashion och fine dining, som skapar ett slags internaliserad stress, och som i kombination med en ytlig form av glamour överskuggar produkternas faktiska användningsområden. Sedan har du företag som H&M och McDonalds, vars affärsidé är att skära ned på produktionskostnader för att få en så billig produkt som möjlig. Men, det finns också en annan dimension, bortom de här två ytterligheterna, nämligen småskaliga rörelser.

Inom matindustrin finns det idag ett växande intresse för vin som tillverkas av småskaliga vinproducenter och för enkel mat producerad av mindre bondgårdar. Och den rörelsen utvecklas med hjälp av engagerade människor som sprider kunskap genom bloggar, böcker, tidningar, tv-program och olika typer av events. Men, vad är motsvarigheten inom modebranschen? Kanske skulle det vara ett företag som tillverkar stickade ulltröjor. Men, skillnaden är att inom mode saknas stöd och känslan av att vara del av en rörelse. Jag tror att detta beror på att mode är så fokuserat på high fashion. Till och med små, oberoende modemagasin är fixerade vid high fashion.

Jag tror att för att ett genuint och långsiktigt intresse för hantverk ska slå genom inom mode krävs det att människor slutar vara så intresserade av modevisningar och den typen av värdegrund som LVMH och Richemont står för. Och istället väljer att köpa produkter från mindre företag som inte bara bryr sig om hur och var en produkt är tillverkad, utan som också tänker på omsorg om de människor som varit med att skapa plagget, från början till slut.

Philip Agnes, under flera år fyllde Rodeo en viktig funktion inom svensk modebevakning. I efterhand, hur ser du på det arbete ni gjorde? Vad tycker du om svensk modejournalistik idag? Hur ser din spaning ut gällande svenskspråkig modejournalistiks framtid?

Agnes Den frågan gör lite ont i mig. Jag vill tro att Rodeo har haft betydelse på något sätt, och när jag tänker på alla som jobbade med Rodeo så tror jag det, för de har tagit med sig vad de gjorde där vidare. Det Rodeo gjorde var att hitta det angelägna i vad det än nu var som skedde just då med mode, musik och populärkultur. När Stampen raderade allt innehåll på Rodeo.net försvann tio år av dokumentation och recensioner från Stockholms modevecka, bara en sån sak. Tjugo modeveckor som följdes noggrant, fotades, skrevs om och togs på allvar. Rodeo fanns ändå i 13 år och är ett samtidsdokument i sig. Jag skulle kunna pladdra i evigheter om vad jag tror Rodeo stod för, men det kanske räcker med att säga Rodeo hade en känsla för mode och vad som var angeläget just i denna sekund, och bena ut varför det var angeläget.

När det kommer till svenskspråkig modejournalistiks framtid vet jag inte var jag ska börja egentligen. Allting är ju så globalt och bla bla, jag tror inte att en enda modeskapare-to-be som just nu utbildar sig i Sverige är ett dugg intresserad av fysiska platser. Men att finnas lokalt är ändå viktigt, att knyta samman och skapa sammanhang för det som sker inom populärkultur. Jag har så mycket annat att ägna mig åt nu, men av det lilla jag ser så pågår det så mycket spännande saker i Sverige på konst-, musik- och modescenen och jag på riktigt gråter för att jag inte längre kan rycka den gudomliga fotografen Märta Thisner i ärmen och fota allt för Rodeo Wave.

Relevanta plattformar är de som tar mode på allvar och dokumenterar mode samtidigt som de är mode – Bon och Nuda och Amaze är alla former av oberoende plattformar. Ser även Humana som något unikt – tänk vad de skulle kunna bli om de satsade ännu mer på bild och på redaktionellt material. Insert ännu en uppsats här men sammanfattat önskar jag se plattformar som flätar samman musikscenen med modescenen och konstscenen, eller i alla fall drar linjer och streck mellan dem, de hör ju ihop.

Philip Agnes, du såg nyligen utställningen Margiela – Åren med Hermès på Artipelag, som ju handlar mycket om Margiela inte bara som modedesigner utan också om just mode som ett slags hantverk. Vad säger den om modet idag, ur ett vidare perspektiv?

Agnes Jag älskar utställningen. Det är så fint att se två olika aspekter på vad mode är bredvid varandra, ur samma hjärna. Tyvärr även två aspekter som jag tror att vi inte ser så mycket inom västerländskt high fashion längre: det som är superkonceptuellt och det som är bara härligt att bära. Martin Margiela ägnade åratal åt att få till en perfekt V-ringning och en perfekt axelsöm, är det tid och prioriteter som finns längre? Hermès-garderoben gav plagg som är perfekt skurna och skapade för att kombineras på otroligt många sätt. En modeälskares dröm. Margiela-kollektionerna var fulla med humor och meta-referenser till mode. Ibland känns det som att Margiela river den fjärde väggen inom mode, det fungerar som ett slags gladlynt memento mori som påminner om att mode bara är på lek och vi har uppfunnit alla de här koderna själva. Varför inte göra en kollektion med uppförstorade Barbie-kläder? En modevisning med tre meter höga marionettdockor? Plagg som är platta som en ihopvikt plastpåse innan de kommer på en kropp? Margiela är så lekfullt medan Hermès är erotiskt. ”Mode för kvinnan själv och inte för omgivningen”, som det står i utställningsboken. 

Philip I en tidigare intervju med Bon sade du, Alison, att du, efter att ha tillbringat tid i Florens, blev fascinerad av de små, specialiserade verkstäder som finns där, i och med att de arbetade traditionellt. När jag lyssnade på Victoria Silvstedts sommarprat nyligen pratade hon om skillnaden mellan att vara anställd och att arbeta för sig själv. Kan det vara så att det också är en viktig del i att uppleva sitt arbete som meningsfullt – inte bara att arbeta med det man är bra på och långsamt växa fram mellan ens händer, utan också att arbeta självständigt utan ägare/chef, att själv bestämma sina arbetstider och grad av arbetsinsats?

Alison Ja, jag tror att det är helt nödvändigt att du upplever att ditt arbete är meningsfullt, och att du också behöver en känsla av frihet i hur du väljer att disponera din tid. Jag gick litet för långt i min idealistiska övertygelse, och arbetade helt ensam i flera år. Till slut förlorar du förmågan att kommunicera med andra människor utanför dina egna tankar!

Men i början av det här året började jag arbeta för ett större företag, och upplevde istället det rakt motsatta, då jag ofta arbetade utifrån meningslösa rutiner, utan möjlighet att förbättra situationen eftersom det riskerade att leda till att något faktiskt blev gjort. Jag sade upp mig. Man lär sig!

Philip Idag ser vi en paradoxal utveckling, där det massproducerade slit-och-släng-modet fortsätter växa internationellt, men parallellt ser vi också en nyanserad konsumtionskritik, som går hand i hand med ett starkt intresse för det småskaliga och hantverksmässiga. Internationellt är New York-baserade Bode det stora namnet, i Sverige har vi aktörer som Frol och Atelier Saman Amel. Vad är era tankar kring kopplingen mellan samtidsmode och hantverk?

Agnes Det småskaliga och hantverksmässiga blir absolut bara mer och mer eftertraktat, annars skulle inte H&M starta kedjan Arket som jag tror försöker lansera just hantverk och småskalighet som sin profil, parallellt med att de säljer vanligt massproducerat mode. Idag vill vi känna att vi köper något som gynnar en expertis, ett hantverk som annars kommer gå förlorat, och det är ju bra. Många småskaliga industrier har säkert räddats på grund av det. Och hantverket behövs för framtiden, när allt mode måste gå över till återvunna material, annars utplånar ju modeindustrin planeten och därmed sig själva.

Alison: Om du skulle ta ett steg tillbaka och betrakta modebranschen, kan du ärligt säga att du är stolt över hur det ser ut idag?

 Alison När jag först började med Frol kunde jag inte använda orden ”hantverk” och ”kläder” i samma mening utan att låta som någon som tillverkade 50-talsklänningar. Idag är det snarare ett positivt laddat ord eftersom vi förknippar det med den typ av bildspråk som företag som Bode gjort populärt, genom att använda sig av traditionella hantverksschabloner på ett attraktivt sätt. Men, jag tror att frågan som vi behöver ställa oss nu är inte om hantverk är en trend utan om hantverk kan representera ett sätt att arbeta som går djupare än det vi ser när vi tittar på ett modefoto. Det handlar om förmåga, engagemang och omsorg. Mitt mål med Frol var att introducera ett sätt att integrera hantverk i den samtida modeindustrin. Inte genom att använda ett manér som kan se ut som hantverk, utan i själva sättet som kläder blir till. Med Frol har kunden samma upplevelse som när du går till frisörsalongen – du bokar en tid, går till salongen, förklarar dina önskemål och sedan realiserar en professionell person dina tankar och idéer. Det handlar om att få skaparen och användaren av plagg att mötas i ett och samma rum. Målet är att plagget skapas med grund i professionell kompetens, och att den sedan kommer att användas av någon som kommer att vårda den.

Philip Vad är samtidsmodets största utmaning idag? I en tid av ökad globalisering, miljöhot och överdriven fokus på konsumtion, är mode ens relevant som kulturuttryck längre?

Alison Om du skulle ta ett steg tillbaka och betrakta modebranschen, kan du ärligt säga att du är stolt över hur det ser ut idag? De senaste 100 åren har inneburit en snabb samhällsutveckling och mode har varit en central i detta. Men idag är det inte längre utveckling vi ser, utan mode är snarare en del av nöjesindustrin. Nya kläder kan absolut ge dig en känsla av flärd, men att fortsätta producera i den här takten, säsong efter säsong, trots att vi vet vilka miljökonsekvenser det har, borde vara illegalt.

Som människor kommer vi alltid att behöva kläder, mat och boende, och därför kommer det alltid att finnas möjlighet att tjäna pengar i dessa sektorer. Jag tror att första steget till förändring borde vara att utveckla nya affärsmodeller, som Elizabeth Suzann. Jag önskar att H&M skulle använda sina pengar och sin makt för att finansiera liknande rörelser här. Det skulle vara något att vara stolt över.

Agnes Det kommer alltid vara ett viktigt kulturuttryck. En modebild behöver inte ens innehålla ett klädesplagg. Utmaningen är kanske det där med att allt material som tyg, tråd, knappar, färg och så vidare måste hamna i en stängd loop. Vi kan inte producera kläder från nya material längre. Men det är de stora modehusen och kedjornas problem. De små och kreativa modeskaparna är just kreativa, de hindras inte av sådant. Egentligen ser jag det största problemet med mode idag att det inte finns något större fokus just på de modeskapare som är nya, små, smarta, kreativa, har något att säga. De som kanske inte säljer något, men gör fina saker. Allt har blivit ”business of fashion”.  En annan sak är hur kopplingen till modehistorien har blivit skev, mode existerar idag som en feed eller ett kartotek med bilder helt frikopplade från sammanhang, bildminnen utan förankring i tid och rum. Det behöver inte vara dåligt i och för sig. Kanske är det resultatet av känslan av att “allt redan är gjort”.

Philip I en New York Times-artikel nyligen refererades det till en rapport som sammanfattade att 50 000 tjänster inom italiensk lyxindustri snart kommer att vara lediga i och med att de nuvarande arbetarna går i pension. Men, det är svårt att hitta ersättare för den här typen av specialiserat hantverk eftersom yngre generationer valt att utbilda sig till annat. Nu har bland annat Fendi startat en skola för att utveckla kompetensen hos unga. Vad tror ni om detta?

Alison Jag tror att det alltid kommer att finnas människor som är intresserade av att arbeta på det här sättet, men det är helt enkelt inte ett självklart val längre, eftersom vi hela tiden får så många budskap om vad som kännetecknar ”ett bra jobb” och hur ”framgång” ska se ut.  Men, jag tror också att vi kommer att se ett ökande ointresse för kontorsjobb. Långt från alla är lämpade för att gå i skolan i 20 år för att därefter sitta på kontor resten av livet. Det finns något självklart och tillfredsställande i att arbeta med sina händer som e-postande och ifyllandet av formulär inte kan mäta sig med.

 Agnes Hoppas verkligen på att Fendi och Chanel och alla i samma liga förstår att de utplånar sig själva om de inte ser till att kunskapen förs vidare till nästa generation. Och jag tror att det kan finnas en nästa generation där ute som är intresserad av den kunskapen, om inte att utbilda sig i den så att köpa den. Men jag är cyniker, så mest ser jag hur lanseringen av utbildningar och skolor för att ge modehusen något att sälja blir ett perfekt läge för marknadsföring.

Philip Om du inte arbetat med mode, vad hade du gjort istället?

Agnes Vad gör man idag när man jobbar med mode? Alltså var går gränsen för när det man gör är mode och inte? Jag vet inte. Men jag har ju definitivt gjort det tidigare. Men för att svara på frågan: jag började journalisthögskolan som 21-åring men hoppade av, så jag antar att jag skulle varit journalist? Jag älskar ju att skriva jättelångt och djupt om ett specifikt ämne. Men bara förra året sökte jag till KTH. Jag önskar att jag var ingenjör. Jag tror att det är underbart att kunna se världen ur ett vetenskapligt perspektiv.

 Alison Nu när jag fyllt 29 har jag nått en punkt när jag insett att det är dags att lämna modevärlden. Jag vill arbeta med mina händer, men jag vill också att mina händer ska arbeta närmre naturen, vår historia och det vardagliga. Så jag håller nu på att omskola mig till murare, medan Frol kommer att fortsätta som en sidoverksamhet.