Att porträttera en person brukar innebära självmedvetenhet hos subjektet. Känslan av att vara sedd, bevakad, uppmärksammad eller utsatt skapar olika personliga uttryck hos de som avbildas. Heji Shins subjekt i Babies har en annan position – de är en slags hybrid mellan egen individ och delad kropp, en blandning av självständigt medvetande och total omedvetenhet.

Heji Shin, baserad i Berlin och New York, är en fotograf och konstnär som ofta arbetar med ett slags smäktande realism. Hon plockar in sina konstnärliga teman även i mer kommersiella uppdrag. Möjligtvis är hon mest känd för sin kampanj för Eckhaus Lattas vår/sommar 2017-kollektion, där hon fotograferade faktiska kärlekspar när de hade sex halvt iklädda märkets lågmälda men fantasifulla plagg. I slutet på 2016 hade Shin, för andra gången, en soloutställning på Real Fine Arts i New York med både foto och skulptur, och hon har utöver det visat själv på Galerie Bernhard i Zürich och Anna Catharina Gebbers i Berlin samt varit med i en rad grupputställningar.

”Fotade före ögonen har öppnats registreras de av den digitala världen, innan de ens hunnit uppfatta sjukhussalen de föds in i, eller sig själva; barn av sin tid innan de har börjat formas av den.”

Mega Foundation visar just nu Heji Shins fotoserie Babies, konstnärens första soloutställning i Stockholm. Maria Elena Guerra Aredal som driver galleriet huserar numer på Södermalm i art spacet Tegel som delas med Asrin Haidari. Utställningen består av porträtt, tagna i det precisa ögonblicket då ett barns huvud äntrar världen under ett födelseförlopp. Bakgrunderna är dunkla och oskarpa – bäbisarna med sina mjuka, alienartade huvuden utgör protagonisterna med en förnimmelse av kropp och ibland sjukhuspersonal som kuliss. Fotade före ögonen har öppnats registreras de av den digitala världen, innan de ens hunnit uppfatta sjukhussalen de föds in i, eller sig själva; barn av sin tid innan de har börjat formas av den. De blodiga, snoriga bilderna är ofrivilligt poetiska i sitt entydiga, okonstlade sätt att porträttera det traumatiska ögonblicket som är att bli egen i världen.

Barnafödsel som fenomen är så otroligt komplext – både fysiskt och diskursen kring det. Men att bilderna är så rättframma skapar ett lugn. Reproduktionens historia går inte att undvika när man behandlar barnafödsel som tema – men som betraktare går det inte heller att missa det makabert vackra, suggestiva, förgängliga, sci-fi-osande ögonblicket när två individer separeras och möts igen, för första gången.