Anthony Penrose växte upp omgiven av världens största excentriker. Han var pojken som bet Pablo Picasso i örat, och fick besök av Max Ernst och Man Ray. Han visste ingenting om varför de satt i hans vardagsrum eftersom att han inte visste att hans mamma var en av dem. 1977 går Lee Miller bort och Anthonys hustru hittar i samband med hennes död närmare 60 000 gömda bilder från tiden som krigskorrespondent, modefotograf, konstnär och modell.

I sökandet efter den relation som kunde ha varit skriver han biografin The lives of Lee Miller som ska visa sig vara så spektakulär att den hellre ska likna en mytomans redogörelser än en historisk skildring. Han lär känna en mamma som vid 19-års ålder blir upptäckt som modell för Vogue efter att nästan ha blivit påkörd av självaste Condé Nast. En mamma som flyttade till konstnären Man Ray i Paris för att upptäcka den fotografiska tekniken solarisation. En mamma som gav sig ut som den enda kvinnliga krigsfotografen under Andra Världskriget och som sedan återvände hem, traumatiserad och bruten och gömde fotoskatten på vinden. 

22 år efter bortgången ställer Anthony ut fotografierna på Kulturhuset Stadsteatern i utställningen Krig och mode.

– Man hade kunnat tänka sig att se fler krigsbilder i den här utställningen, men vi behöver inte se gevär, bomber och explosioner för att förstå det. Den visar ändå den inverkan kriget har haft på sin omvärld.

Ett av undantagen är dock ett av de mest kända fotografierna på Lee Miller som togs av hennes krigskompis David Sherman i Hitlers badkar. Det togs på kvällen efter att hon närvarat vid fritagningen av koncentrationslägret Dachau. Det är många saker som är anmärkningsvärda med det här fotografiet, inte minst att de båda bokstavligen tvättar bort smutsen från Dachau från ett munstycke som ser ut exakt som gaskamrarna där nazisterna sa åt sina fångar att de skulle få tvätta sig innan de gasade ihjäl dem. Bilden är kanske extra stark eftersom att Sherman själv var jude.

Hur kommer det sig att de hamnade i Hitlers hus till att börja med?

– Därför att de som hade hand om telefonsignalerna just hade tagit över byggnaden och en av dem tipsade Miller och Sherman om att komma dit. Det visade sig senare att Hitler och Eva Braun hade tagit livet av sig en dryg timma innan de här bilderna i deras badkar togs.

Hur kan det här inte ha blivit filmatiserat än?

– Faktiskt så arbetar vi just nu med en filmatisering där Kate Winslet kommer att spela huvudrollen. Det är extra roligt att hon faktiskt är rätt lik Lee.

Hur känns det för dig att se på det här fotografierna från Andra Världskriget när det är din mamma på bilderna?

– Jag ser på Lee Miller och min mamma som två olika personer. Under de första 25 åren av vårt liv tillsammans hade vi det väldigt svårt eftersom att hon led av vad vi nu skulle kalla posttraumatiskt stressyndrom. Jag upplevde henne som en deprimerad alkoholist, men i hennes roll som fotograf så ser jag upp till henne något oerhört. Jag lärde känna Lee genom mitt arbete med hennes bilder. Något som är djupt tillfredsställande för mig är hur andra människor reagerar på hennes fotografier och när unga kvinnor kommer fram till mig och berättar att de har blivit fotografer själva och att de aldrig skulle ha blivit det om det inte vore för henne.

Något som är häpnadsväckande med Lee Miller är sättet hon var kvinna på i en mans värld långt innan den kvinnliga frigörelsen blivit så självklar som den är för oss idag.

– Jag tror att mycket av det kom från hennes pappa som såg till att hon tidigt förstod att hon var lika bra som hennes bröder. Hennes familj brukade skoja om att hon var den typen av barn som artiga barn inte fick leka med eftersom att hon var för vild.

Du kände inte till din mammas bakgrund som fotograf när du växte upp. När blev du medveten om vad hon hade arbetat som?

– Det stämmer. Hon pratade om sin tid med Man Ray och Edward Steichen eller andra hon jobbat med, men hon pratade aldrig om sitt arbete med surrealistiskt fotografi eller om kriget. Hon var otroligt blyg och tyckte inte om att prata om den delen av hennes liv. Hon verkade inte tycka att hon åstadkommit något särskilt. Som tur var så hittade min nu avlidna fru den här fotosamlingen som säger något annat.

Hur var det för dig att hitta fotografierna?

– Först trodde jag att det var någon annans fotografier. Jag insåg att det var hennes när jag hittade Vogue-upplagan med hennes krigsreportage och fick det svart på vitt att det var hennes foton. Det gjorde mig djupt oroad för jag tänkte att ”det här är inte det värdelösa fyllot jag kände”. Sedan började jag skriva biografin och lärde känna den här fantastiska kvinnan som jag aldrig hade känt.

Jag och min far hade ett väldigt emotionellt ögonblick när jag varit i USA för att intervjua min morbror som avslöjade att Lee blivit våldtagen som sjuåring. När jag berättade det för pappa sa han att han önskade att vi hade vetat om det så vi hade kunnat sympatiserat mer med henne. Det kändes som att vi hade förlorat en chans att lära känna hela den här personen. Men jag tror att anledningen att hon inte berättade det för oss hade mer att göra med att hon förminskade sina förehavanden än hon kände skam inför själva minnet.

På ett sätt känns det väldigt typiskt kvinnligt att förminska sina egna åstadkommanden.

– Absolut! Människor ser ju fortfarande henne som en fotnot i Man Rays livshistoria trots att hon var den enda fotografen som reste med infanteriet.

”Lee Miller vägrade fotografera Chanel för att de samarbetade med nazisterna. Hon gjorde aldrig något offentligt uttalande, vi bara noterar att Chanel är ett av de enda modehusen som inte finns representerade i hennes arbete.”

Hon var länge främst varit känd som Man Rays älskare och modell, vilket har förändrats i och med din upptäckt av hennes krigsfotografier efter hennes död 1977. Tror du att hon såg sig själv som en fotnot?

– På ett sätt ja. Hade hon träffat dig till exempel hade hon antagligen varit extremt uppmuntrande och hon hade gjort allt för att du inte skulle låta någon trampa på dig. Hon hade hurrat på dig till hundra procent, men hon hade aldrig gjort det för sig själv.

Lee Miller var en av de första fotograferna att skapa modefotografier som i stor utsträckning återspeglar samhället och aktuella politiska skeenden. Hur ser du på att dagens modefotografi återigen gått tillbaka till en mer medveten och porträtterande form?

– Mode är en återspegling av tiden. Människor i modebranschen tenderar att tro att de skapar stilar själva, men de stjäl egentligen från idéer som de ärvt av nutiden och omrepresenterar dem. När man pratar om just mode i krig så är det ofta ett svar på skeenden.

Ni tar upp den franska läppstiftsrevolutionen där kvinnorna som en protest mot nazismens kvinnosyn bar rött läppstift för att markera att de vägrade kuva sig för rollen de förväntades spela.

– Det är sådana små gester som faktiskt kan få enorma konsekvenser. Winston Churchill var till exempel smart nog att förstå det brittiska psyket så pass väl att han begrep att om vi blev fråntagna konst och kultur så hade det varit ett omedelbart slag mot moralen. Det hade betytt slutet på motståndsrörelsen. Det är som Lee Millers självporträtt under Blitzen där hon modellar framför ett sönderbombat London i sparsamt tillverkade kläder. Varför är den bilden viktig? För att det inte är ett modefotografi, det är ett uttryck för motstånd.

Det som är intressant med mode är att man markerar sitt motstånd på ett väldigt vardagligt sätt genom just sitt utseende.

– Ja, det är ett sätt att bestämma själv vem man vill vara. Det är därför ställningstaganden inom mode är så viktiga, exempelvis som när Lee Miller vägrade fotografera Chanel för att de samarbetade med nazisterna. Hon gjorde aldrig något offentligt uttalande, vi bara noterar att Chanel är ett av de enda modehusen som inte finns representerade i hennes arbete.

Hur tänker du kring att hon fotograferade för just Vogue som inte annars är en tidskrift man sammankopplar med just krigsfotografi?

– Vogue och Lee fick den ene att jobba för den andre. Lee ville fotografera kriget, hon vägrade sitta hemma medan hennes närmsta vänner misste sina liv i Frankrike och hennes vapen var hennes kamera. Vogue gav henne tillträdet hon behövde medan de själva fick en relevans i kriget. Att publicera politiska bilder i en politisk tidskrift blir lite som ett eko i ett tomrum, för att de som ser bilderna på de plattformarna håller ju redan med. Om man är subtil nog att smyga in det här ämnet i något så harmlöst som mode så kommer det att ha en otroligt viktig effekt.

Det blir lite samma effekt som med politisk konst när man bjuder in ämnen i rum de egentligen inte hör hemma i.

– Exakt så. Glöm aldrig att Lee först och främst var en surrealistisk konstnär. Surrealismen handlar bara om protest, först mot dadaismen och sedan mot Första Världskriget. De gjorde allt de kunde för att dra uppmärksamhet till politikernas oduglighet och idioti. Inget förändrades visserligen, men det gav Lee förståelsen för mekanismen bakom hur man utnyttjar fotografi för att verkligen påverka människor.

Jag måste erkänna att en av de stora anledningarna till att jag ville prata med dig om din mamma är att jag läste din biografi om Lee Miller när jag var 15 år och hon har varit en otroligt viktig inspirationskälla för mig personligen som journalist.

– Det här är det bästa jag vet, för det är så här cirkeln sluts. Om 30 till 40 år kommer unga kvinnor bli något som de vill bli för att de har hört talas om dig. Det är det starkaste sättet att uppehålla sökandet efter sanningen.