Ben Gorham har känt Virgil Abloh sedan 2010. Virgil, som på den tiden jobbade bakom Kanye West, råkade hamna på en vernissage på Hotell Skeppsholmen (där jag också osannolikt befann mig) och Bens PR-kvinna såg till att Virgil kom till den då nya Byredo-butiken nästa dag. Sedan det besöket har Virgil och Ben hållit kontakten och från och till pratat om att göra något tillsammans. Nu är den dagen här och det är svårt att tänka sig en bättre tidpunkt, eftersom hajpen kring Virgils märke Off-White just nu är så hård att det utspelade sig upploppsscener utanför showen här under Paris modevecka.

Tillsammans har Ben och Virgil skapat Elevator Music, ett koncept, en plattform och kanske någonstans ett märke i sig – detta vet nog inte ens upphovsmakarna själva. Men det som är säkert är att Elevator Music just nu är en parfym, några t-shirtar, ett par jeans och en jeansjacka samt några väskmodeller. Tänk på det som ett möte mellan två tydliga estetiker, två skarpa hjärnor och två uppfinningsrika själar. Tillsammans har de skapat en tanke om en ny sorts produkter för en ny generation.

– Det handlade mycket om mänsklig perception och hur lite information vi behöver för att uppfatta något, säger Ben. Elevator Music är en referens till nån genre av musik som på 80- och 90-talet hade ett liv, men som handlade om bakgrundsmusik. Så att kunna skapa produkter och även doft och väskor och jeans med det förhållningssättet, att det ska ske som en bakgrund, det var lite annorlunda mot vad vi vanligtvis gör, både Virgil och jag. Här blir egentligen bäraren värdet, och inte produkten i sig.

Rent konkret får vi väskor där det lyxiga skinnet är vänt inåt och band med texten ”Intended for passive listening”, t-shirtar utan skrikiga tryck utan enbart ord som ”Up” och ”Down” samt användande av prickmönster tagna ur Carsten Höllers verk Punktefilm från 1998, en film där ett dansande par enbart beskrivs med vita prickar på en svart bakgrund.

”Det är en parfym som egentligen inte har något värde utan en människa.”

I pressreleasen säger du att du och Virgil har en gemensam grundsyn i att saker måste ha relevans. Vad betyder det?

– Både Virgil inom mode och Byredo inom beauty/accessoar, vi lever i branscher som är stora med många stora aktörer, men de har också ett snävt ramverk och konservativ syn på frågan om relevans och vad det betyder. Och jag tror att när man saknar bakgrund inom respektive segment så har man möjligheten att omdefiniera det här lite som man vill. För Virgils del tror jag det handlar mycket om en dialog med människor. För Byredo har det handlat mycket om en tillgänglighet och tron på att det subjektiva vinner. Och där har vi mötts någonstans. I två branscher där vi har kommit ganska långt. Jag brukar inte säga det, men vi har kommit ganska långt.

Parfymen är tänkt som att den ska ligga mer som en bakgrund, på vilket sätt?

– Det är en parfym som egentligen inte har något värde utan en människa. De tidigare ganska ”självstående” verken har varit idéer i sig. Här är idén integration, den handlar om människa och kommunikation på ett annat sätt.

Som jag förstår är Elevator Music ett öppet format och kan tas vidare.

– Ja, det är något fint med det. Det var någon journalist igår som sa, ”But it said limited edition”. Virgil sa då ganska fiffigt, ”This is the first drop”. Det är fint att lämna det öppet.

Vad tror du folk kommer se i produkterna och dras till?

– Förutom att Virgil är med? (Skratt)

Förutom att det är två välkända, respekterade varumärken.

– Förhoppningen är att ett plus ett blir tre. Jag tror att vi har hämtat något från de här två världarna som kommer från oss och dem men ändå är något unikt och förmodligen är något som innefattar mer värden på grund av det. Det är väl tanken att man tillsammans ska göra något bättre.

Ni tror på att det är dags att personen ska komma fram istället för produkten, varför då?

– Vi lever i en tid där produkt och uttryck tar mycket plats. Samtidigt är det utbytbart på något sätt som aldrig förr, genom det visuella bombardemanget framförallt. […] Och jag tror folk är redo för att människan får ta den här platsen, kontra uttrycket eller produkten. Det var en del av relevansen i det här projektet. Och det är ett beteende som man ser bland unga människor, som är lite annorlunda från min generation.

På vilket sätt är de annorlunda?

– I min generation har de här objekten definierat oss på många sätt. Kanske i våra egna ögon bara, men det har varit deras funktion. Nu tror jag individen vill uttrycka sig istället – och de här objekten hamnar som en bakgrund till det.