”Varför har det tagit så långt för modetidningar att distansera sig från Terry Richardson?” frågar The Guardian i en text av Lauren Cochrane. Ja du, det kan man fråga sig! Historien om Uncle Terry och hans bilder, hans mjukporrsestetik, alla rapporter om trakasserier mot modeller under hans plåtningar, allmän sleaziness – inget av detta är nytt.

Men oktober 2017, post Harvey Weinstein, var det nog många som inte så osökt tänkte på Terry och det alla visste om honom. Röster höjdes! Och även om en del märken – som H&M – slutade jobba med Terry för flera år sedan, var det först nu som tunga instanser som Condé Nast tog ställning. Instagramkontot Diet Prada firade Terrys fall men drev samtidigt på för att få Valentino, vars kampanjer plåtas av Terry, att inte förnya kontraktet. Snart gav Valentino med sig, seger utropades än en gång.

Men frågan kvarstår: Varför tog det så lång tid?

Det finns ett enkelt svar på den frågan och det finns ett lite mer komplicerat. Det enkla svaret är att han skyddades av en liten elit av redaktörer och art directors som såg mellan fingrarna, eller helt enkelt inte trodde det var så farligt eftersom de hade träffat Terry och han var så snäll och trevlig.

Kanske skulle dessa enskilda personer varit föremål för kampanjer redan för sju år sedan när Terry först hamnade i skottgluggen på allvar. Eller så är det helt enkelt så att Terry hade för mycket makt och för bra nätverk då och precis som har påpekats med Harvey Weinstein: det är lättare att få folk på fall när de redan har börjat bli akterseglade. Den här gamla eliten håller också på att lämna scenen.

”Mode var ett ställe för libertiner, för transgressivt beteende och ett hyllande av det som kunde chockera en vidare publik.”

Det mer komplicerade svaret är något jag var inne på i en kontroversiell text för Rodeo redan 2010 (finns inte på sajten längre). I texten argumenterade jag för att mode traditionellt sett har haft en amoralisk inställning där estetik går för allt annat. Mode var ett ställe för libertiner, för transgressivt beteende och ett hyllande av det som kunde chockera en vidare publik. Därför fick vi bilder från Guy Bourdin där kvinnor förvandlades till vackra lik, därför fick vi Helmut Newtons värld av amasoner, bondage och sex, därför kunde modebild visa homosexualitet som sofistikering. Det är i denna tradition som modevärlden lanserade heroin chic på 90-talet som om det var det naturligaste i världen, eller tyckte att Kate Moss plåtad med peddovibbar var något som skulle sälja parfym för Calvin Klein.

Under 2000-talet har vi i takt med att modet har demokratiserats och bolagiserats rört oss bort från denna specifika kultur. Dels har modet öppnats upp för människor och plattformar utanför den klick som förr sysslade med mode. Det har gjort att andra åsikter kunnat göra sig gällande, det har gjort att människor som inte tycker estetik trumfar moral får en publik och därigenom makt. Samtidigt har modeindustrin blivit globaliserad, vinstdriven och fått en företagskultur där det estetiska trumfas av det monetära. Vi har gått från estetik > allt, till etik+pengar > estetik.

De första anklagelserna mot Terry Richardson kom i en tid när Carine Roitfeld blev sparkad, eller utmanövrerad från franska Vogue efter ett modereportage där unga flickor vuxensminkats och draperats med glittrande smycken. Tom Fords sexdrivna estetik som varit så framgångsrik på Gucci orsakade för hans eget märke istället ramaskri, och annonserna – plåtade av just Terry Richardson – hängdes ut som kvinnoförnedrande.

Det är också i ljuset av den här förändringen som man måste se affären Terry. Som ett – förvisso missriktat – försvar av det som många människor såg som modets kärna: dess transgressivitet. Vissa kritiker av Terry Richardson vände sig också mot innehållet i bilderna i sig, något som av det gamla gardet uppfattades som krav på censur och en nypuritanism.

Men egentligen var det hela en enkel fråga. För det handlade om sexuella trakasserier inom arbetet och för det har vi tydliga regler och lagar. Kanske var därför modellen Cameron Russells kampanj på Instagram med hashtaggen #MyJobShouldNotIncludeAbuse en viktig komponent i att poletten nu slutligen trillade ner i modevärldens topp. Övergrepp borde inte vara en del av mitt jobb. Om alla kan skriva under på det är det fritt fram att producera modebild med mjukporrsvibb.