I Stockholm pågår just nu två modeutställningar, den ena blickar bakåt, den andra framåt.

Boro – nödens konst på Östasiatiska museet uppmärksammar Boro som betyder något i stil med ”trastextilier” och som man direkt upplever som en naturlig del av modernt mode från japanska modeskapare men som är en stil med över hundra år på nacken. Kläderna är lappade och lagade, en teknik som utvecklades i norra Japan för en tillvaro där textilier var värdefulla och det var viktigt att ta om hand om även små bitar.

Som en kommentar till modernt slit-och-släng-mode är det naturligtvis intressant, men man undkommer inte heller att det hantverksmässiga är så starkt närvarande i kläderna och boroplagg är oftast indigofärgade vilket ger dem en vacker blå ton. I dagens samhälle är det få som värderar sina plagg så högt att de fortsätter laga dem om och om igen – och dessutom gör det till något synligt.

På Prins Eugens Waldemarsudde handlar det istället om framtiden, med utställningen Future Nordic Fashion. Den är uppbyggd kring de kollektioner som har valts ut i samband med Designers’ Nest, en ideell, icke vinstdrivande plattform som har som syfte att stötta unga nordiska designers och som är mest känd för att den varje år anordnar en tävling i samband med Copenhagen Fashion Week.

Future Nordic Fashion visar en generation modeskapare som använder kläder för att kommentera samtiden och kulturen omkring dem. Det är mode som använder modets uttryck för att både ifrågasätta vad mode är och kan vara och saker som könsnormer och kulturell imperialism. För den som tänker på mode som ett lättfärdigt stycke kan utställningen komma att bli något av en chock – från Marie Sloth Rousings rullgardinskläder till Kristian Davids hybridkostymer som mixar Pierre Cardin med keffiyeh, huvudscarfen från Mellanöstern som är starkt associerad med den palestinska kampen, för att ta ett par exempel.

Båda utställningarna känns som säsongsmåsten för modeintresserade.