Du är mannen som har spridit sad faces över hela Stockholm. Berätta om smileyn, hur kom den till att bli ditt signum?

– Jag har alltid gillat smileyn. Den betyder som allt och ingenting på samma gång. För mig är det en symbol för samtiden och jag gillar det ihop med smycken, som ofta förväntas vara tidlösa och klassiska. Man blir ju glad av smileyn och det är typ inte mer än så egentligen.

Varför började du göra smycken?

– Jag har alltid varit fascinerad av smycken. Från början ville jag bara förstå hur man gjorde, rent tekniskt och hantverksmässigt. Jag var lärling i typ fyra år och har gesällbrev i guldsmide. Jag var helt besatt av att bli så bra som möjligt på att tillverka smycken, men när jag var klar med utbildningen och visste hur man gjorde tappade jag lite intresse och slutade. Guldsmedsyrket är inte så kreativt och det finns ganska mycket regler för hur design ska se ut, vad som är fint och vad som fult.

Vad har konsten och det kreativa spelat för roll i ditt liv?

– När jag slutade jobba som guldsmed började jag på konstskola. Innan det hade jag inte direkt varit i kontakt med konst eller tänkt så mycket på det. Men när jag förstod att konst kunde vara massa andra saker än tavlor och skulpturer började jag göra smycken igen fast på ett annat sätt.

Hur ser designprocessen ut för dig?

– Jag jobbar ganska fort och bestämmer inte så mycket innan jag börjar jobba. Jag brukar börja med en basic form och sen lägger jag till saker som jag tycker passar. Jag gör rätt mycket som aldrig blir ett färdigt smycke. Det är lite som skissa eller typ brainstorma. Jag brukar låta modellerna ligga några dagar sen bestämmer jag om det ska göras färdigt eller skippas. Om smycket är en beställning har jag ett möte med personen och pratar om vad som är viktigt för den och sen gör vi något utifrån det.

Hur är det att göra konst av något med så mycket begränsningar?

– Det jag tycker är fett med smycken är att de är personliga, de blir del av ens identitet. Smycken har ju ofta symboliska värden för bäraren, som talismaner. De fungerar ofta som markörer av tid eller speciella tillfällen, som när man ärver sin farfars klackring eller när man gifter sig. Det är ju på ett sätt en begränsning, att det handlar mer om den som ska ha smycket än den som designat det, men det är ju också det finaste att få göra objekt som blir så viktiga för någon. Jag fick precis ett mail från en kvinna som berättade att hennes man var sjuk i cancer, men att det gjorde henne lite gladare att hon hade en smiley på fingret. Det är ju allt, att få göra det.

Du nämnde den traditionella synen på smycken som ett klassiskt och vackert ting, men det är också en symbol för status och klasstillhörighet. Vad är smycken för dig?

– Smycken är absolut en statussymbol, men de är också mycket mer än typ en klackring med adelsvapen. Början av den moderna människan är baserat på ett fynd av fem stycken 100 000 år gamla snäckor som varit ett halsband. Det sägs att det är förmågan att tänka abstrakta tankar och viljan att dekorera våra kroppar som skiljer oss från aporna. Det betyder ju på ett sätt att det är själva bärandet av smycken som gör oss till människor. Jag gillar den tanken jättemycket för det betyder också att smycken är mindre en symbol för status och makt, och mer ett uttryck för mänsklighet och sårbarhet.

Jag läste att du tycker om massproducerade smycken. Hur menar du då?

– Jag gillar egentligen inte masstillverkade smycken i sig, jag gillar estetiken runt dem. Smycken har så högt symbolvärde och förväntas vara speciella och unika. Därför tycker jag att det är kul när de är lite skeva eller ”dåligt” gjorda. En ring från ett marknadsstånd och en ring från Cartier ser ju nästa likadana ut, men har helt olika värden och innebörd vilket jag tycker är intressant.

Du har också sagt att du ser på smycken som memes. Vad har smycken och memes gemensamt?

– Det jag menar är att det finns en allmän överenskommelse om att smycken är någonting värdefullt, eftersom att smycken till exempel är gjorda av en värdefull metall, är blanka och i en liten skala. Det betyder ju inte att alla smycken måste se ut så, men det är stereotypen som jag tycker är intressant. Memes på internet fungerar ju lite på samma sätt, de är roliga för att man känner till historien bakom och har sett olika versioner av samma meme. Dat Boi-memen skulle ju vara sjukt trist om man inte hade sett den i hundra versioner innan. På samma sett fungerar det lite med smycken, att man vet att det är värdefullt för att det har en viss form, vikt och yta.

Brukar du lägga märke till andras smycken? Du vet lite som när en frisör eller make up-artist lägger märke till hur andra stylat sig själva.

– Ja! Jag kommer ihåg folk genom deras smycken. Jag har supersvårt att komma ihåg ansikten, men kommer alltid ihåg smycken.