Jag minns när jag lurade Londons paparazzis att jag var Pete Burns. Det är tio år sedan nu, men känns som mycket längre sedan. Det var en annan era, då staden ännu hade ett farligt glittrande nattliv där vad som helst kunde hända. Smartphones och sociala medier var ännu inte uppfunna vilket gjorde att det som hände om natten fortfarande var hemligt. Det var underground, ofta bokstavligen. Den kvällen jag låtsades vara Pete befann vi oss under jorden, i en smutsig liten källarlokal som hette The Ghetto och var centrum för Sohos alternativa queerscen. Där huserade klubbkollektiv som Nag Nag Nag och The Cock, vars namn kortfattat beskrev vad de flesta letade efter. Men inte bara. Det var även punkigt och arty. Här kunde man se Siouxsie Sioux från Siouxsie and the Banshees och Björk mitt bland halvt utslagna transor fulla på billig Red Stripe eller rentboys höga på E. Det var så det var. Vi trodde det skulle vara för evigt, men så fel vi hade.

”Pete var den gamla skolans freak som man inte vågar jävlas med.”

Ibland brukade man se Pete Burns på The Ghetto. Plötsligt stod han där, kedjerökande, mystisk, blek och mycket kortare än vad man föreställde sig. Alltid i peruk, alltid unik. Det gick inte att sätta honom i något fack. Han hade en transsexuell porrstjärnas ansikte med en tatuerad hårdrockares kropp. Plastikopererad till tusen, med en mörk androgyn star quality som gothkidsen som svärmade runt honom bara kunde drömma om. Han ingav respekt. Pete var den gamla skolans freak som man inte vågar jävlas med. Outsidern som blivit stenhård. Att vara flamboyant i en tuff brittisk stadsmiljö kräver än idag ballar av stål. Det handlar om överlevnad – kom åt dem innan de kommer åt dig. ”I ain’t no fairy” sade Pete om sig själv. Det stämde. Man var på sin vakt. En gång sprang jag fram till honom och sade att jag älskade honom. Han stirrade bara på mig med isig blick. Man fick liksom en känsla av att han mer än gärna skulle slå in skallen på en. Det gick ju många rykten. Att han brutit sig in hos en granne och målat eldstaden blå, smetat in sig själv i färg och väntat naken tills polisen kom. Eller den där gången han skulle ha grävt upp hela Sinead O’Connors trädgård. Det sades att han drogat en stor svart dörrvakt som vaknat upp och funnit Pete stirrandes på honom med en ros i munnen. Oavsett om allt man hörde var sant eller påhittat så var det ett faktum att Pete minst sagt var mytomspunnen. Vilket inte var så illa för en avdankad popstjärna från 80-talet. För det var ju trots allt det han fortfarande var vid den här tiden. Vi tar det från början.

***

Pete Burns växte upp i Liverpool i norra England med en engelsk pappa och en judisk mamma som flytt från Nazityskland. Barndomen präglades av moderns depressioner, pillermissbruk och självmordsförsök. De första fem åren av sitt liv pratade Pete bara tyska, vilket ledde till att han blev omringad av barnen i området som skrek: ”Heil Hitler!” Pete var annorlunda. Han envisades med att gå till förskolan klädd som indian, med fjädrar i håret, påhejad av mamman. Som fjortonåring med rödfärgat hår, rakade ögonbryn och ett gigantisk örhänge blev han kallad till rektorn för en sträng tillsägelse. ”Fuck this”, sade Pete och gick aldrig mer tillbaka. 

Pete blev en central figur på Liverpools punkscen, uppmärksammad för sina extrema looks och fruktad för sin giftiga tunga. Han var stjärna redan innan han blivit känd. I en annan epok hade han knappast varit popstjärnematerial, men detta var en era som frambringade en hel kanon av queera brittiska megastjärnor som Boy George, Pet Shop Boys, George Michael, Frankie Goes To Hollywood, Marc Almond med flera. Den konstiga utbölingen från Liverpool stod näst på tur, även om det inte var någon askungesaga. “Ingen jävla fe kom ner i min skorsten och tog mig till balen”, sade Pete. ”Jag fixade in mig på gästlistan och gjorde min egen jävla klänning för att komma in.”

Pete och hans band Dead Or Alive var ett rockigt undergroundband när de 1985 släppte You Spin Me Round (Like a Record) som inte lät som något de tidigare gjort. Pete hade hört den legendariska dragikonen Divines singel You Think You’re a Man vars hi NRG-sound kom från det tidiga 80-talets gayscen. Pete ville att den nya låten skulle ha just det soundet, men skivbolaget vägrade och han fick betala producenterna – ett gäng okända nykomlingar som hette Stock Aitken Waterman – ur egen ficka. Singeln som ingen trott på kom att bli en monsterhit som sålde miljoner och gjorde producenterna bakom den till 80-talets största hitfabrik med ett stall som innefattade Bananarama, Kylie Minogue, Jason Donovan och en hel armé av tuggummipopstjärnor. Så gott som alla Stock Aitken Watermans kommande låtar lät som variationer på You Spin Me Round (Like a Record). hi NRG-soundet från de mörka gayklubbarna i London kom att höras i varenda tonårings Freestyle och blev soundtracket till en hel era. Pete blev stjärna. Med piratlapp för ögat, en enorm hårman och Kleopatra-sminkning dundrade han in på världens topplistor och vrålade ”I want your looooooooove”. Och kärlek fick han. Det var inne att vara könsöverskridande. För generationen som vuxit upp med glamrock, David Bowie och Freddie Mercury var det naturligt att de manliga popstjärnorna var lika sminkade som de kvinnliga, om inte mer. Pete som såg ut som allt annat än en karlakarl och förvirrade alla lite extra med sitt äktenskap med Lynne Corlett som han träffat när de båda jobbade som frisörer. 

Det snurrade vidare. Pete flyttade till Notting Hill och levde ett galet popstjärneliv, mitt bland 80-talets brittiska movers and shakers. Han var bästis med Morrissey men de blev senare bittra fiender över en pälsrock han köpt i Japan (Morrissey som var militant vegetarian hotade att sparka in Petes fönsterrutor). ”Han har snott min look”, sade Pete om den andra stora androgyna tonårsidolen, Boy George, som inte var sen med att bitcha tillbaka i pressen. På toppen av deras karriär blev Dead Or Alive erbjudna att vara förband till Madonna, men Pete var tvungen att tacka nej eftersom hans älskade mamma just blivit diagnostiserad med lungcancer. Tempot saktade ner. Dead Or Alive fortsatte att släppa plattor som lät som nya versioner av You Spin Me Around utan att uppnå samma framgångar. Till slut gick det bara att köpa deras album i Japan där de fortfarande hade fanatiska fans och Pete dyrkades som en Mangaikon. I resten av världen hade androgynitet slutat vara trendigt. När 80-tal gick mot 90-tal var det stendött med sexuell tvetydighet. Kanske på grund av aidskrisen. Allt var inte längre ett stort könsöverskridande party utan pendeln svängde tillbaka och heteronormativiteten återtog popkulturen som nu handlade om grunge och rap och keeping it real. Det var inte riktigt det man associerade med Pete Burns. 1989 dog hans mamma och Pete gick in i en mörk depression. Han försvann från rampljuset. Mer än ett decennium senare skulle han dyka upp igen – oigenkännlig. 

”Han såg ut som en karikatyr av Cher – men lät som en hamnarbetare från Liverpool.”

Under åren som gått hade han börjat hata sin stora hitlåt, sade att den blivit ett fängelse. Han letade efter något nytt. Precis efter listettan opererade han sig för första gången. Han hade blivit skallad under punktiden i Liverpool och som resultat fått en sned näsa. Det var det första han fixade till. Sedan rullade det på. Han lyfte, fixade till och förändrade. Pumpade läpparna samtidigt som han han pumpade musklerna på gymmet. Resultatet blev en helt egen look, som drev både det feminina och manliga till sin spets. Han såg ut som en karikatyr av Cher – men lät som en hamnarbetare från Liverpool. ”Jag har gjort mig själv till vad jag vill vara”, förklarade han, “även om det inte är allas cup of tea”.

Det var inte bara Pete som förändrats, utan som alltid hade popkulturens pendel återigen svängt, och under det nya millenniets tidiga år av 80-tals-revival, electroclash och en klubbscen där kidsen återigen gjorde extrema looks, fanns en självklar plats för Pete Burns. Det var i den vevan jag brukade se honom ute i natten. Han hade typ blivit Londons Amanda Lepore, en legend för klubbkids. Han uppträdde med Scissor Sisters, gjorde en låt med Pet Shop Boys. You Spin Me Round släpptes i ny electroversion. Pete var på väg tillbaka, om än fortfarande inte i den stora massans medvetande. Det skulle komma – men först gick allt åt helvete. 

År 2002 genomgick han en förödande operation i ett desperat försök att få ännu fylligare läppar. Det gick snett och hans läppar infekterades och svällde upp tills det fanns risk att de skulle behöva amputeras. Mer än 18 månader av korrigerande operationer senare blev Pete så vanställd att han inte ens kunde äta, utan fick inta föda genom ett sugrör. Oförmögen att arbeta eller ens lämna hemmet, tvingades han att sälja det älskade huset i Notting Hill. Men det stora slaget var att han även fick sälja rättigheterna till hela sin musikkatalog, inklusive låten som förändrat hans liv. Även om han må ha tröttnat på den vid det här laget så fanns nu ingen återvändo. Hur många gånger den än skulle spelas i framtiden skulle han inte få ett öre. Nu var han bostadslös, pank och härjad av misslyckade operationer. ”Jag ville begå självmord”, sade han senare. Men Pete Burns skulle komma tillbaka, och det sista kapitlet i hans liv skulle bli en oväntad revansch, på bästa sändningstid. 

Med sitt flippade utseende, rappa käft och galna rykte var Pete en dröm för reality tv-producenter. I flera år hade han viftat bort erbjudanden med förklaringen: ”Jag har en karriär. Jag gör inte reality”, men nu kunde han inte att tacka nej. Under vintern 2006 packade han sina peruker och flyttade in i Storbritanniens största realityprogram, Celebrity Big Brother. Från stunden han anlände attackerade han sina intet ont anande sambos med en blandning av fnösktorr humor, brains och mördande wit och den brittiska publiken kunde inte slita sig från teven. Pete blev den stora snackisen och när han kom ut ur Big Brother-huset var han stjärna igen. Han var med i skvallerpressen nästan dagligen och skrev sina memoarer, fantastiska Freak Unique. Hans nyvunna kändisskap ledde till en uppsjö av reality tv-framträdanden, där programidén byggde på det bisarra i att se Pete i vardagssituationer, som att byta blöjor i Wifeswap eller låta nya äkta maken Michael Simpson laga all mat medan han filade naglarna i brittiska Halv Åtta Hos Mig. Han blev en sorts rent-a-freak samtidigt som han etablerade sig som en en älskvärd brittisk excentriker. Från att ha varit en avdankad 80-talsstjärna återföddes Pete som det allra sista någon väntat sig – en folkkär tv-kändis. 

***

Nu har vi kommit fram till scenen jag beskrev i början, när jag lurade Londons paparazzis att jag var Pete Burns. Det var precis efter att han fått denna nystart, och pressen följde fascinerat hans liv som en car crash waiting to happen. Och krashade gjorde det. Kvällen i fråga var vi på The Ghetto och det var sent och halvtomt i lokalen. Pete och maken Michael var där och hade hamnat i något sorts svartsjukedrama. Ingen visste riktigt vad som hänt, men det hade blivit bråk. Det var snack om att Pete höll på att bli arresterad för misshandel. Utanför väntade hungriga paparazzis. Jag och mina kompisar var unga, fulla och fåniga och inte sena med att ta tillfället i akt. Med en kompis på vardera sidan om mig och jackan ovanpå huvudet, så att hela mitt ansikte doldes, skyndande vi ut ur lokalen, så där som misstänkta brottslingar gör när de vill skydda sin identitet. Kamerorna smattrade och förvirringen var total. I några sekunder trodde de kanske att jag var Pete. Kanske nöjde de sig med det, och lät Pete vara ifred för en stund. Vem vet. Vi sprang runt hörnet och skrattade och tänkte inte mer på det. Men oavsett om han lyckades komma från kamerorna den kvällen, så kom han inte ifrån polisen. Pete åkte in i finkan – men släpptes mot borgen som betalades av ett fan. All galenskap följdes av ett tv-team som filmade ett nytt reality tv-program om Pete. Det snurrade vidare.

De sista åren av hans liv blev tyvärr inte ett okomplicerat kapitel, trots att han och maken Michael försonades och fortsatte sitt symbiotiska förhållande från och till, av och på. Kaoset och pengaproblemen fortsatte. Komplikationerna efter operationerna likaså, och nya ingrepp gjorde hans utseende allt mer extremt. Han liknade sig själv vid Frankenstein. Men trots att han haft flera episoder av psykiska problem, förkunnade han att plastikoperationer för honom var ”sanity, not vanity”. Mot slutet började han likna Jocelyn Wildenstein, den ökända societetsdamen vars besatthet av plastikoperationer lett till smeknamnet Cat Woman.  Hans sista offentliga framträdande var bara några veckor före sin död, i dokumentären Celebrity Botched Up Bodies, där han berättade att han gjort mer än 300 ingrepp och sade: ”Jag hoppas att när jag som 80-åring dör och kommer till himlen så kommer Gud inte känna igen mig”. På en punkt fick han rätt. Han var helt oigenkännbar när han den 23:e oktober dog i en hjärtattack. Men han blev bara 57 år. 

Pete dog som han levde, på tidningarnas framsidor. Han efterlämnade inget annat än skulder, och hans gamla rival Boy George har åtagit sig att betala begravningen. Storbritannien sörjer ännu en förlust av en sann brittisk excentriker, som likt Oscar Wilde inte fick det lyckliga slut han förtjänade.

Men London har förändrats sedan den där kvällen jag låtsades vara Pete. Hela stan har städats upp, gentrifierats och blivit en lekplats för fastighetsmäklare. Halva Soho har rivits, inklusive hela kvarteret där The Ghetto låg. Nu är allt bara minnen av en svunnen tid av nattsvart trashglamour, nyskapande nattliv och briljant kreativitet. Fast jag är inte säker på att Pete skulle hålla med. Jag kan nästan höra hans nasala Liverpool-stämma fullständigt fnysa: ”That’s fucking sentimental rubbish.”

Idag är begrepp som ”gender fluid” och ”gender queer” trendiga och skvallrar om en allt tydligare vilja att definiera oss, våra identiteter och sexualiteter. Petes liv handlade om motsatsen. Han såg ut som både man och kvinna, och vid sin död lämnade han sina två närmaste – exfrun Lynne och maken Michael. Som han tidigare förklarade:

”Folk frågar alltid om jag är gay, bi, trans eller vad? Glöm allt det där. Det måste finnas en helt ny terminologi som inte blivit uppfunnen än. Jag är bara Pete.”