Du vaknar en morgon. Skandinavien finns inte mer, klimatförändringar har gjort stora delar av jorden obeboelig och Förenta Nationerna har förtätats till en liten, liten zon i norra Kanada. Det finns inga gator längre men det finns fina takträdgårdar. Utanför fönstret finns bara en husvägg, men du kan själv välja vilken VR-utsikt du vill ha. Du behöver bara blunda så har du alla sociala flöden bakom ögonlocken, och du får alla mediciner och hormoner du behöver direkt in i din kropp. Du behöver inte lämna lägenheten för att umgås med folk och du får all mat levererad direkt till ditt hem. Du har börjat få svårt att skilja på verkliga livet och den virtuella verkligheten.

Samhället som beskrivs i Allting växer har försökt rensa bort allt som styr människans känslor och mående, och uppstår det ändå ångest och tvivel finns gott om terapi tillgänglig. Huvudpersonen i Kolis fjärde roman, är konstnären Jossi som är gift med journalisten Mads, och historien berättas av ett till en början okänt jag. Vi får följa Jossis grubblerier över existentiella frågor, och hur hon börjar engagera sig i ”Organisationen”, en aktivistgrupp vars samhällsmotstånd drivs av en stark naturromantik, en längtan till hur det var förut. Bon träffade författaren i hennes ateljé i Ropsten för att prata om boken, mänsklighetens framtidsutsikter, teknologins drifter, filosofi och etik.

***

Hur fick du idén till handlingen?

– Jag är själv i grunden ganska oroad över det samtida tillståndet, och det är väl det boken speglar. En framtidsskildring är ju alltid en sorts satir på samtiden och inte så mycket en föreställning om vart man är på väg utan hellre en kommentar till var man faktiskt är.

– Jag tänkte väldigt mycket på människans relation till naturen och på den typen av naturromantik som framställs som en protest mot det rådande tillståndet. Och hur det bara blir ytterligare en fetischering och en kontroll av naturen. Det var så idén om Organisationen föddes, jag ville testa tanken: ”hur långt kan de driva det här?”.

Vad innebär naturromantiken?

– Enligt filosofen [reds. anm.] Theodor Adorno uppstod naturromantiken i takt med att människan började behärska naturen. Och vår bild av naturen förändras hela tiden. Om man ser till exempel i Immanuel Kants estetik, där beskrivs begreppet ”det sublima” som någonting skrämmande och hotande, han pratar om ”det stormande havet” och ”djupa bergsmassiv”, som människan svindlar inombords av skräck av. Men så är det ju inte längre. Folk är inte rädda för haven, för nu har vi ju inte små båtar som kan välta, och vi är inte rädda för bergen. I takt med att vi började behärska det förändrades också själva betydelsen av ”det sublima”, vilket är ganska intressant. Det kom att betyda ”något storslaget skönt, något man kan betrakta med en lugn känsla inombords”. Medan det ursprungligen betydde att känna sig faktiskt hotad.

– Impulsen till naturbehärskning har ju alltid funnits, men om man tar forna tiders stammars regndanser som exempel, så är ju det ett försök att få kontroll över naturen, samtidigt som det är en vädjan. Det är både en underkastelse och ett kontrollförsök på samma gång. Hela den här mystifierande underkastelsen finns inte idag. Så när man försöker återuppliva det – som Organisationen gör i boken – så blir det något fel och manipulativt med det.

I början av boken känns det som att samhället de lever i förvisso verkar instängt, men ändå ganska trevligt. Det är svårt att på en gång se att det är en dystopi.

– Ja, i och med att allt är så bra i samhället, det finns ju vård och yttrandefrihet, så kan man ställa sig frågan varför det är just en framtidsdystopi. Jag tror att det är för att alla har tappat kontakten med någon sorts mening med livet och det är väl ett ganska samtida fenomen. Jag tänker att det hänger samman med den totala sekulariseringen av det här samhället.

”Vi är hjälplöst törstande efter något som känns naturligt på riktigt. Men sökandet efter det rena är ju något som har en del likheter med fascistiska ideologier.”

De artificiella takträdgårdarna, är de en typ av fetischering av naturen?

– Ja, och det börjar bli mer och mer så även i vår stadsmiljö. Har du sett Norra Djurgårdsstaden? Det är fruktansvärt. Särskilt nu i torkan har det varit helt absurt att se hur de har bevattnat alla sina konstgjorda trädgårdar så att det grönskar i miljöstaden Norra Djurgårdsstaden. Sedan går man bara precis utanför så är det döende buskar överallt. De konstgjorda trädgårdarna är till för att få en att glömma den riktiga naturen, och att den håller på att förstöras.

– Naturturism är också en konsumerad naturupplevelse som är väldigt begränsad. Jag kommer ihåg när jag insåg att nästan alla skogar i sverige är ju planterade av skogsindustrin. Vilken chock det var för mitt oskyldiga barnasinne. Att gå ut i skogen är ju inte alls en upplevelse av det naturliga. Det är ju som att gå in i ett växthus.

Tror du att viljan att vara god och rädda världen ibland kommer i vägen för riktiga lösningar

– Ja, det tror jag verkligen. Man måste handla i så många gråzoner när man ska stoppa klimatkrisen, för världen styrs ju av det globala kapitalet, och man måste liksom gräva ner fingrarna i det på något sätt för att förändra hur vi lever. Och då går det ju inte att vara god.

Om man ska tillbaka till det naturliga, då måste man ju definiera vad ”naturligt” egentligen innebär. Finns det inte en risk att det kommer en del konservativa idéer med i det paketet?

– Det är det jag ofta har stört mig på i framtidsdystopier, faktumet att det ofta finns en ond och en god sida. I praktiken är det inte så enkelt. När man tror sig vara väldigt god så är man ofta väldigt världsfrånvänd, opraktisk och kanske lite knäpp. Om man målar upp makten som rakt igenom ond förlorar man möjligheten att faktiskt påverka den på annat sätt än genom förstörelse.

– Vi är hjälplöst törstande efter något som känns naturligt på riktigt. Men sökandet efter det rena är ju något som har en del likheter med fascistiska ideologier.

Ja, det finns en del skeenden i boken som påminner om fascism eller nazism.

– En vän till mig sa att boken påminde om Albert Speers dagbok.

Boken framställer en för mig ganska skrämmande teknologisk utveckling. Finns det inte en chans att tekniken kan ge oss en bättre framtid?

– Jo alltså, jag är ju inte teknikfientlig. Teknologi är ju en utbyggnad av hur vi ser på världen och på oss själva. Så när den är problematisk, då är det ju för att vi är det. Att vi lever i ett hyperkapitalistiskt samhälle präglar all teknik och gör oss till konsumtions- och produktionsslavar under den, men det är ju inte teknikens fel tycker jag. Den är ju bara en utbyggnad av vår föreställning om livet.

– Tekniken vi använder idag är liksom gjord för att stimulera oss till någonting som höjer BNP. Den är inte gjord för att underlätta vårt tänkande.

Det har gått så fort. Vi kan nog inte se än hur mycket tekniken har påverkat oss.

– Nej, det är bara att tänka tillbaka på när vi var små. Att man liksom ringde och bestämde möte, och sedan om någon inte dök upp fanns det inget sätt att kontakta personen. Man bara stod där och väntade, hade kanske en bok med sig om man hade tur. Just det här väntandet är något som har försvunnit. Att bara vänta och tänka är ju så himla viktigt. Jag tror faktiskt det är därför många bränner ut sig, för att vi inte har den där friheten kring vårt head space. Att man inte har ingenting någonsin, utan man har alltid någonting. Som att du skrev till mig att du skulle bli tio minuter försenad. Hade det varit förr i tiden hade jag bara väntat ett tag.

Fanns det någon tanke med att släppa boken så nära valet?

– Nej, verkligen inte, det var en slump. Det är också en slump att den kommer ut efter den här hemska heta sommaren. Men samtidigt, klimatförändringarna har ju inte varit mindre aktuella för några år sedan och de kommer inte bli mindre aktuella om några år heller tyvärr.

”Är det frihet och lycka för oss att alltid själva vara i fullständig kontroll? Jag är inte så säker på det.”

Hur har du gjort din research?

– Jag har testat virtual reality, för att kunna skriva om det på ett trovärdigt vis. Med de medicinska grejerna har jag tagit lite hjälp av min brorsa som är läkare och en kompis som är sjuksköterska, mest bara för att få till terminologin. Och de har sagt att ja, allt är ju kanske möjligt att tänka sig i framtiden, rent teoretiskt. En romans uppgift är inte att ge en faktisk förutsägelse av vad som är teknologiskt möjligt i framtiden, utan bara att man inte bryter illusionen. Att en person som läser och jobbar inom vården inte ska känna ”det här är ju löjligt”.

Trots de medicinska försöken att rensa bort människors känslor, med hjälp av hormontillförsel, kan Jossi inte låta bli att ställa sig frågor som: ”Vad är kärlek, vad är konst, vad är döden?”. Hur kan hon göra det, när hennes känslor är så kontrollerade?

– Det är en väldigt bra fråga. Två läkare som jag frågade om råd om den här hormonstimulans-antidepressiva grejen bråkade faktiskt lite om det. Den ena tyckte att om man kunde ha fullständig kontroll över sin hormonella balans, då skulle man inte uppleva någon ångest eller lidande, medan den andra sa att det skulle man visst. Så jag vet inte om det är möjligt att med medicinska preparat reglera en människa så att själva möjligheten till ångest försvinner. Det är en fruktansvärd tanke tycker jag. Ångest är ju en kontakt med verkligheten.

Mycket av det som sker i din framtidsskildring går att dra paralleller från till vår egen nutid, som detta med hormonerna som går rakt in i kroppen. Idag har vi ju redan p-piller.

– Det var så sjukt. Jag tänkte liksom att hormonerna ska vara helt reglerade, inga chanser till oplanerade graviditeter över huvud taget, sedan insåg jag mitt i den tanken att ”vänta nu, de flesta tar ju redan p-piller”. Det är inte alls någon dystopisk framtid. Jossi kan bara ha en p-stav.

– En väldigt stor procent av alla kvinnor lever med en hormonell kontroll av sina kroppar som de inte är helt insatta i hur det fungerar och vad det gör med kroppen på sikt.

Bland folk jag känner har det uppstått ett ganska stort motstånd mot p-piller. Att många börjat kolla sin cykel i appar istället.

– Man inser att man faktiskt kan känna in sin kropp. Jag tror att många kvinnor har levt i en föreställning att man inte är hormonellt cyklisk, att man är som en man bara att man får mens ibland.

Ja, även utan p-piller blir vi ju styrda av hormoner.

– Är det bästa verkligen ett liv där man inte känner sig styrd av något? Är det frihet och lycka för oss att alltid själva vara i fullständig kontroll? Jag är inte så säker på det. Vi har ju inte valt att leva, vi har ingen kontroll över livet. I någon mening måste vi ju underkasta oss i hur livet ser ut. Men det känns som att den allmänna andan idag bara handlar om att ta kontroll över allting. Till exempel hur man har relationer.

Som alla självhjälpsböcker: ”Låt inte andra människor styra ditt liv”.

– Total individualism.