Vår relation till svensk ullproduktion har förändrats på bara några generationer. Förr var det go to-materialet för våra vardagsplagg, uniformer och textilier. I takt med att konstmaterial utvecklades fick polyester ersätta naturmaterialet, det var billigare och gick snabbare att tillverka. Och idag slängs nästan all svensk ull efter att den klippts av från fåren. Den ull som används i textilindustrin kommer från länder som Australien och Nya Zeeland. Lisa Bergstrand, grundare till A New Sweden Norrfjärden, har som mission att lyfta den svenska ullens status igen, och dessutom visa hur hållbart materialet är ur alla aspekter. Därför har hon tagit fram en svenskproducerad sweatshirt, helt gjord i tunn ulljersey från Jämtlandsfåret. Och då pratar vi inte om mormors stickade tröja som killar och sticks, utan om ullen 2.0. Den här tröjan är len som fleece inuti.

Är ull det ultimata materialet?

– Jo men ungefär. Man behöver inte tvätta det så ofta, det andas, man kan ha det både när det är varmt och när det är kallt. Bomullsfibern drar åt sig vatten, medan ull stöter bort väta vilket gör att man håller sig varm.

Tröjan som nu lanseras är märkets allra första plagg, och den har tagit ett helt år att färdigställa, eftersom att hon var tvungen att skapa en helt egen produktionskedja. Vid första anblick ser den ut som en helt vanlig, grå sweatshirt, en sån som annars brukar vara gjord i bomull. Men den här tröjan är som vi nu vet varmare, andas mer och behöver i princip inte tvättas – dessutom bär den på en historia. En berättelse om att ta hållbarhet på allvar och en uppmuntran till andra i branschen att det faktiskt är möjligt att arbeta med svensk ull.

Lisa växte upp i en liten norrländsk by, nära naturen. Efter att ha utbildat sig inom mönsterkonstruktion på Tillskärarakademien i Stockholm och fått jobb på Polarn & Pyret insåg hon att hon hade råkat stadga sig i förtid.

– Okej, jag är 23 och jag har ett förstahandskontrakt i Stockholm. Det här är tio år för tidigt, jag vill göra mycket mer i mitt liv innan jag har ett fast jobb och en fast lägenhet. Jag ville resa och lära mig nya språk, så därför kollade jag upp olika skolor.

Hon sökte därför till en modeutbildning, Istituto Marangoni, som har skolor i både Milano, Paris och London, och planen var att spendera ett år i varje stad. Utbildningen skedde på respektive språk, och hon fick helt enkelt lära sig språket på plats. Efter att ha spenderat sitt första år i Milano fick hon mersmak för Paris, där hon stannade kvar under resten av utbildningen. Det är tufft att ta sig in i Paris modevärld, men tack vare tidigare praktiker fick hon snart jobb på Céline där hon på nära håll fick se hur Phoebe Philo jobbade. Sedan följde jobb på bland annat Isabel Marant, Givenchy och Saint Laurent.

– Och det var väl när jag var där som jag kände att jag var lite över hela modebranschen. Eftersom att Hedi Slimane var i Los Angeles var vi tvungna att flyga dit för varje möte, och jag kände att det är så mycket slöseri med både föroreningar och med pengar. Jag kände liksom att: hur fungerar det egentligen? Jag började läsa mycket om hållbart mode, om produktion, färgning och kemikalier, och jag började gå distanskurser i global hållbarhet. Jag var också lite less på Paris så jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige, där det finns ett annat hållbarhetstänk. Jag valde att börja jobba på House of Dagmar för ungefär tre år sedan nu.

Till slut, efter många år i branschen, kände hon att det var dags att göra något helt själv. Med A New Sweden vill hon visa processens alla steg öppet, och ha full kontroll över dem. Och hon insåg att för att kunna ha full kontroll över alla led behövde hon skapa en ny, helt egen produktionskedja.

– Jag hade aldrig tänkt att jag skulle starta mitt eget modemärke. Men det är också för att bevisa och upplysa om hur det går till, att det faktiskt är jordens resurser vi använder. Jag ville göra hållbarhet ett steg längre. Jag funderade också över vad hållbarhet egentligen innebär, och då kände jag att det ska tillverkas lokalt, av hållbara material. Först var tanken att arbeta med Lyocell, som kommer från svensk skog och utvinns från cellulosan. Det materialet är väldigt hållbart på många sätt, men även inom den processen används mycket kemikalier. Det jag gjorde efter att jag hade slutat jobba heltid på House of Dagmar var att jag reste runt i Sverige med min syster och träffade olika fårbönder.

– Sen fick jag nys om den här rasen, Jämtlandsfåren, och tänkte att okej, det här kan man ju göra någonting med! När jag fick veta att Jämtlandsullen var så tunn och att man kunde spinna ett så tunt garn tänkte jag först att jag skulle göra en t-shirt, men sedan bestämde jag mig för att göra en sweatshirt. Jag ville göra någonting som är lite annorlunda, men ändå ett klassiskt plagg som aldrig går ur modet. För det är också en del av hållbarhetstänket. Att inte göra en stor kollektion och att inte göra plagg som är för trendiga. Tanken är att göra ett plagg per år, och alltid med nya ullsorter. Nästa projekt är en jacka som ska vara vind- och vattenavvisande.

– För nu har vi gjort allt det som är svårast, att hitta alla fårbönder, alla fabriker, att hitta en tråd som inte är polyester, en label som inte innehåller plast. Sådana saker har tagit lång tid, men nu har jag gjort grovjobbet och skulle kunna göra samma kollektion igen. Sedan kommer jag ju behöva hitta någon i Sverige som kan väva, om jag vill arbeta med vävt tyg.

Trots idoga försök där Lisa har besökt i princip vartenda spinneri i Sverige, har inte hela produktionskedjan kunnat hållas helt svensk. Inget spinneri i Sverige kunde nämligen spinna så tunt garn, så det steget fick göras i Italien. Det är, enligt Lisa, det tunnaste garnet som någonsin har gjorts av svensk ull.

Du har en väldigt transparent process och visar upp alla delar i produktionen. Finns det en risk i det, att till skillnad från märken som inte alls är transparenta, så lämnar du också öppet för folk som vill peta på detaljer?

– Jo, jag vet att det ofta är så att när man försöker göra något bra, då får man klagomål på de detaljer som kanske inte är toppenbra, även fast man har gjort något mycket bättre än de som inte gör någonting alls. Det är ett enda steg i processen jag inte har kunnat kontrollera helt, och det är hur man tvättar ullen. Det kan man göra i Sverige, på Gotland, men eftersom att jag skulle skicka all ull till Italien för att spinna den, så tyckte jag att det var bättre att göra det där. Jag har besökt de som tvättar, och de säger att de inte använder kemiska tvättmetoder. Vi har också fått påpekat att det går åt mycket vatten vid tvätt, men det går att återvinna vattnet. Det rinner en flod i princip rakt igenom tvätteriet, det är smältvatten från bergen, så det finns många tvätterier där just på grund av den stora tillgången till vatten. Nu har jag hittat ett  tvättmedel som görs av vassle, som är en biprodukt från mjölkproduktion. Det här specialframtagna tvättmedlet är helt naturligt och nästa tvätt kommer vara med det tvättmedlet, men jag hittade det för sent.

När jag hör om hela din process tänker jag på barnboken Pelles nya kläder. Den handlar om lilla Pelle som kommit över ull från klippningen av fåren, och man får följa alla steg från ull till en färdig, blå kostym. Däremellan har han fått den kardad, spunnen, vävd och färgad.

– Det är så roligt, för att den där boken hittade min syster hemma i bokhyllan i Jämtland. När jag var där för att hämta ullen visade hon boken för mig, och det stod mitt namn i den. Och ja, så är det ju lite, och det är ju väldigt många steg i processen. Det kan vara svårt att veta för folk, för kläder är så lättillgängligt. Man kan köpa en t-shirt för kanske 50 kronor, och så kan man liksom inte förstå att det är någon som har odlat bomullen, plockat den, alla steg i processen innan det blir en tråd. Och sen ska det också blekas, färgas, klippas ut och sys. Förr i tiden kände man ju till alla steg för att man var ju tvungen att göra det själv och man hade sina egna får.