Osynliga Teatern är tillbaka med Slutet. En dokumentär och interaktiv föreställning om livets slutskede. I gamla Arkitekturhögskolan i Stockholm ges besökarna varsin urna och ett par hörlurar. Sedan blir de guidade genom lokalen av en skådespelartrupp som påminner om de grekiska dramernas körer. Skådespelarna gestaltar olika personer som berättar om sina upplevelser av döden – skötare, läkare, krematorier och människor som oss. Människor som en dag ska dö.

***

Saga Jag har tack och lov sluppit hantera döden i mitt liv, men de senaste åren har jag varit i närmare kontakt med döden än någonsin tidigare och har därför insett att jag har ett problem med den – jag är rädd för döden. Jag har lyckats ringa in det till att det handlar om två saker: jag förstår inte konceptet “att dö” och jag accepterar inte döden som fenomen. När jag läste om Slutet väcktes därför mina förhoppningar om att förstå och komma lite närmare döden. Jag var rädd, men verkligen taggad. Vad är din relation till döden?

Justina Jag har varit i ganska mycket kontakt med döden sedan jag var väldigt liten, så jag skulle nästan säga att jag är lite avtrubbad när det kommer till det här ämnet. Om man kan säga så utan att vara allt för respektlös. Och då menar jag inte att döden inte påverkar mig, utan endast att den inte skrämmer mig eller känns främmande. Med det sagt har jag också vuxit upp religiöst, och jag tror att det har gett mig ett annat perspektiv på döden som ger den en mening även om jag inte håller med om premisserna idag. Jag är ju avsevärt mycket mer rädd för främmande fysisk kontakt. Interaktiv teater skrämmer mig mer än döden.

Men nu handlade ju den här föreställningen om att förstå döden och det gör jag absolut inte. Kan du beskriva vad vi gick igenom?

Saga Allt började med att vi fick på oss hörlurar och en svart urna som vi skulle hålla i. Sedan fick vi gå in i ett rum som hade rader av stolar längs med långsidorna, så man satt mittemot varandra. I mitten låg torkade blommor. Settingen liknade en begravning, i alla fall något slags religiös ritual. Folk kom in en och en, med en ganska lång paus emellan. Det tog lång tid, och jag satt och tänkte att vi satt i Dödens väntrum. Vi visste ju inte alls vart vi skulle vidare sen, så jag satt och funderade över olika scenarier.

I lurarna hördes dessutom en mansröst som pratade om att han nyss fått sin dödsdom, och i bakgrunden var det elektronisk musik. Jag tycker att det brusade väldigt mycket, tror du att det var meningen? Jag blir nog ganska lätt distraherad, och sådana små saker kan tyvärr få mig helt ur känslan.

Justina Just angående ljudet tror jag att tanken var det burkiga och tysta soundet skulle skapa en känsla av tomhet. Hörlurarna vi bar gjorde ju dessutom att vi isolerades från varandra.

Jag tycker att det är fascinerande att så mycket konst väljer att porträttera döden genom just tomhet och ensamhet. Då tänker jag exempelvis på konstnären David Ostrowski som porträtterar döden genom blanka canvasar eller fotografen Örjan Henriksson som gjorde detsamma när han åkte till Auschwitz och fotograferade tomma väggar. Det säger någonting om hur svårt vi har att greppa döden som koncept.

Justina Men jag tror även att det är ett väldigt västerländskt synsätt. Hinduistiska dödsgudar är ju exempelvis ofta de mest utsmyckade, medan många stammar i Ghana bygger otroligt överpyntade ”fantasikistor” eller i antika egyptiska dödsritualer där man målar sina mumifierade släktingar väldigt expressivt. Där handlar mycket kring döden om att just förbereda för livet efter – och det görs som en kollektiv handling. Min hobbyteori är att våra porträtteringar skiljer sig så mycket åt just för att vi inte lever i en kultur med samma närhet till religion. När livet är ett kretslopp eller döden en språngbräda till ett efterliv krymper gränslandet mellan liv och död avsevärt.

Saga Jag måste erkänna att jag faktiskt tyckte att det var jobbigt att sitta och vänta. Man är så ovan vid det, och jag saknade känslan av kontroll, vad skulle hända sedan? Vi fick gå vidare in i en föreläsningssal, där tre svartklädda skådisar läste upp monologer som de hörde direkt i sina egna hörlurar. Sedan beskrev de allt det praktiska kring döden och själva dödsögonblicket.

Sedan delades vi upp i tre olika grupper. Skådespelaren som höll i vår grupp visade upp ett långt bildspel med bilder ur sitt liv, och berättade om sig själv på ett väldigt krasst sätt. Min genomgripande känsla var att de valde att undvika känslor i Slutet. När de läste upp sina monologer/dialoger kring döden var det utan sentimentalitet. När hon berättade om sitt liv och visade bilder, var även det flyktigt. Allt var ganska ytligt?

Justina Det är intressant att du känner så, för jag upplevde tvärtom just detta som väldigt talande. Det flyktiga i livet och att få ta del av en persons hela liv på så kort tid. Men jag tror också att det beror på att det ringar in min personliga rädsla för döden: inte att dö – utan att inte hinna med att leva.

Saga Allt avrundades sedan med att vi fick sitta i ett rum, möblerat ungefär som det första rummet. Men denna gång satt vi ner på golvet, framför en hög med jord, och vi hade inga hörlurar. Däremot spelades malande, elektronisk musik i bakgrunden. Jordhögen och urnan vad det enda vi hade att roa oss med. Jag vet inte hur länge, men jag uppskattar det som att jag satt i en timme och stirrade på en hög med jord. Jag har aldrig haft så tråkigt i mitt liv.

Justina Ja, ”dödstråkigt”. 

Saga Jag hade nog en förväntan om att bli underhållen och känna massa känslor, vilket är typiskt mig, att ha höga krav. Så blev det inte. Däremot har jag nog tagit första steget i min KBT mot att vara rädd för döden. Vad fick du ut av Slutet?

Justina Jag tycker att döden är ganska vacker. Jag romantiserar den nog lite, som många lätt melankoliskt lagda personer har gjort före mig. Jag tror mer än något annat att Slutet befäste något jag känt innan – att det är väldigt svårt att veta hur man ska prata om döden. Och jag tror att frustrationen som kan uppstå kring att det kan bero på att döden är så allmängiltig. Att vi alla ska dö ger fog till en känsla av att vi tillsammans borde ha kunnat förstå den nu, men det kan vi inte för döden är samtidigt det mest personliga som finns. Den är något vi genomlider helt ensamma, och just den porträtteringen tycker jag att Slutet kom åt på ett väldigt fint och intimt sätt.

Saga Exakt, de befäste något vi redan visste. Jag fick inga nya insikter, inte ens av jordhögs-meditationen.