I en text av Vanessa Friedman i New York Times diskuterar hon #shirtgate, alltså när en av kometlandarna bar en skjorta med lättklädda kvinnor på när han skulle diskutera landningen med media. Hon är inte intresserad av att bestämma om skjortan i sig var sexistisk eller inte, utan slår i stället fast att det val av kläder vi har i offentligheten betyder något:

Clothing is part of any message delivered personally. This is not a new idea — public figures have considered the semiology of their appearance since Cleopatra — but it is ever more important in the social media age. It is part of communication, and communication is a skill that involves practice and planning. It is fully accepted that people should consider their remarks. Why should they not also consider the shape in which they are, literally, framed?

Potentiellt är detta en provocerande tanke. För vad hindrar oss från att dra denna logik hela vägen ner i våldtäktsdebatten – något som också många uppenbarligen gör? Men om vi bortser från sådana extremfall så är det en intressant fråga.

Konsensus verkar vara att det inte borde spela någon roll hur vi klär oss eller framställer oss – med betoning på borde. Debatten kring detta rör föga förvånande främst tjejer, som ofta blir tvungna att fundera på om deras klädsel kommer framställa dem som mindre smarta eller kompetenta, eller om en viss hårfärg är bättre än en annan.

Men konsensus säger lite om vad som faktiskt sker i verkligheten. I en studie (Glick, P., Larsen, S., Johnson, C., & Branstiter, H. (2005). Evaluations of sexy women in low- and high-status jobs. Psychology of Women Quarterly, 29, 389–395) fann författarna att kvinnor som klädde sig ”professionellt” snarare än sexigt upplevdes som mer kompetenta när det gällde jobb med hög status – men inte i lågstatusjobb.

När det gäller makeup är det att inte ha någon makeup över huvud taget som är negativt. Kvinnor utan make upplevdes som mindre kompetenta än de som hade sminkat sig, enligt en studie som refererades i New York Times, så länge de inte gick till överdrift.

”Om du är en person som har på dig extremt sexiga kläder när du jobbar på kontor sänder du ju uppenbarligen ut ett budskap – om inte annat att du gillar att vara sexig.”

Att göra sådana här bedömningar utifrån klädsel och make är så klart fel ur ett perspektiv – kläder och smink säger trots allt inget om bärarens faktiska kompetens. Men vad en person har på sig (plus så klart även frisyr och eventuell makeup) säger ändå något. Om du är en person som har på dig extremt sexiga kläder när du jobbar på kontor sänder du ju uppenbarligen ut ett budskap – om inte annat att du gillar att vara sexig.

Poängen som Friedman gör är dock att ifrågasätta varför ett ointresse eller okunskap om kläders budskap är accepterat. Män kommer ofta undan med att säga att de är blinda för vad de har på sig. Och debatten just nu kring både män och (särskilt) kvinnor går ofta mot att kläder och utseende ska vara utan mening. Men vi skulle aldrig säga detta om resten av vad vi kommunicerar – som de ord vi väljer, eller sättet vi levererar dem på. Att vara bra på retorik är bara något positivt, men att vara bra på mode/klädsel anses om inte förkastligt så i alla fall som ytligt och oviktigt. Det ses också skrämmande ofta som ett nödvändigt ont, snarare än något som kan vara en talang och ett verktyg.

Frågan är om man inte skulle behöva vända på det hela och säga att vi borde tänka mer på hur vi presenterar oss i offentligheten. Att ignorera de budskap vi sänder ut gör oss ju trots allt bara korkade. Sedan om det är orättvist är en annan fråga. Men en kunskap om vad kläder har för makt skulle kunna påverka hur kompetent andra tror du är, om du anses rätt för ett jobb eller inte eller om du är att lita på. Jag vet inte vad ni säger, men det känns inte helt irrelevant.