”Det finns ingen dårskap hos jordens bestar som inte överträffas av människans galenskap.” – Herman Melville, Moby Dick.

***

För plus minus tjugo år sedan tog jag del av en dokumentär på Discovery Channel som handlade om världens fulaste fiskar. Sedan dess har min tid som badare kantats av rädslan för pirayor, kattfiskar och muränor. Det kan inte vara rätt att något levande ting har mer än 100 tänder och känslospröt som lyser friskt med syfte att upptäcka lovliga byten. Eftersom jag dessutom är lätt paranoid har denna dokumentär aldrig släppt taget om mig och min rädsla för havet är sällan logiskt förankrad och centrerar sig främst kring just fula fiskar.

Eftersom jag är en stor förespråkare för lite semester-KBT har jag därför läst Havsboken: eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider för att hobbybehandla min egen rädsla.

En snabb resumé:

Författaren Morten A Strøksnes och konstnären Hugo Aasjord sitter i en gummibåt vid Lofoten – för att fånga en Håkäring. Håkäringen är en uråldrig haj som kan bli upp till sex meter lång, väga ett ton och bli över 400 år gammal. Aasjord kommer själv från ett långt släktled av sjöfarare som seglat i just dessa vatten och under bokens gång betonas och upphöjs de tappra männens fiskartraditioner genomgående. Ramberättelsen utgörs av jakten på den mardrömsliknande hajen med parasiter hängandes från ögonen. Den varvas sedan med fängslande fakta om hav och havsliv och tar breda famntag om frågor som rör miljöförstöringen av världshaven, livets ursprung och fiskepolitik.

Undervattensdjuren som håller min havsfobi i fast grepp under läsningen är följande: den vedervärdiga Håkäringen, samt de fulaste av fiskar – de nöjesfiskande männen i gummibåt. Kanske är jag inte den ideala läsaren, men det är svårt att se förbi den till synes empati- och meningslösa fritidsjakten. Särskilt när vi vet att vi idag har svårt att ens motivera yrkesfiskande då 60 procent av världens bestånd är utfiskade till sin gräns och 30 procent är redan överfiskade.

Det är på intet sätt unikt att skriva en bok om mäns besatthet av att besegra bestar, och på många sätt är det kanske mest intressanta med Havsboken hellre hur den plockar upp en litterär tradition som envisas med att utmåla vattnet och vad som befolkar den som som något ondskefullt. När exempelvis Herman Melville skrev Moby Dick 1815 dröjde det över 100 år innan omvärlden började ifrågasätta kampen mellan den besatte kaptenen Ahab och den vita valen. Var det verkligen valen som var djävulen eller var djävulen den människa som – till synes utan mening – beslutat sig för att jaga valen?

I Moby Dick går kaptenens besatthet till och med så långt att han får med sig hela besättningen i en galen kamp där liv och lem riskeras. Inte helt olikt Havsboken där den oproportionerligt lilla båten känns illa lämpad för valjakt och där de två vise männen (som de själva kallar sig) väntar på Håkäringen i dagar, veckor, månader.

Herman Melville förstod snart att den som ska kallas dåraktig är den människa som tror sig äga världen. Mindre kan sägas om vare sig Strøksnes eller oss människor som envisas med att utrota djupet och vårt egna ekosystem.