Det nemeiska lejonet är ett monster i den grekiska mytologin vars skinn var ogenomträngligt, inga knivar, spjut eller svärd kunde penetrera det. En av Zeus söner, ”hjälten” Herakles, var tvungen att krama ihjäl lejonet med sina bara händer. Det var hans första, så kallade, stordåd. Han flådde djuret med dess egna klor och skapade en mantel som gjorde halvguden helt osårbar. Kejsare i antika Grekland och Rom lät ofta avbilda sig som Herakles, med skinnet över sina axlar, med lejonhuvudet under sin fot, som ett sätt att manifestera sin makt. Människans övertag över natur, människans godhet och rationalitet i kontrast till det instinktiva, farliga, allt i en enda marmorstaty. Men också människans mindervärde i relation till det verkligt starka – naturen.

Djurhudens status rann inte ut i sanden i och med antika Roms fall och bytet till en monoteistisk religion i väst. Päls fortsatte att vara en indikator på makt, sällsynta mårddjur som mink och sobel blev bland regenter och adel populära att klä sig i eller att detaljsmycka sina dräkter med. Senare, under 1400-talets spirande handelsrenässans var pälsen inte längre något som enbart aristokratin bar, animaliska material som silke och päls blev tillgängliga för köpmän som själva hade tjänat ihop sin rikedom, en statussymbol som bevisade deras duglighet och skärpa. Det var ett sätt för den ”vanliga människan” att nå en ny nivå, nästan likvärdig adeln.

Klipp till 600 år senare, och Guccis vd Marco Bizzarri har nyligen insett det bisarra i en pälsklädd toffla. Han kommenterar företagets syn på päls till Business of Fashion med “I don’t think it’s still modern… It’s a little bit outdated”. Helt klart inte en etisk ståndpunkt, snarare en trendmässig sådan. Men deras avståndstagande är ett stort kliv framåt eftersom att dagens modeklimat fungerar cirka såhär: om Gucci säger något är det så. Vilket bevisas med att Michael Kors är den senaste att ställa sig bakom en pälsfri industri, som kan tyckas vara något av ett scoop. På deras onlineshop kan en nämligen fortfarande shoppa parkasjackor med prärievargstrimning, men märket utlovar en nystart 2018.

I Stil i P1 för ett par veckor sedan diskuterades fuskpälsens hyllade intåg som alternativ till den äkta varan ur en rad vinklar – vad fuskpälsen kommunicerar, vad som ger status idag och hur miljövänlig den är i relation till djurpälsen. Rent kommunikativt menar de att fuskpälsen sänder ut signaler av en ny typ av medvetenhet. Bärarna vill uttrycka sin humana sida, därför kickar de hellre färgglad fuskpäls än rent imiterande.

Under 2018 kommer några nya goa Superhjälte-filmer från Marvel som bland annat innefattar: Black Panther och Antman and the wasp. En ny Spiderman-rulle kommer ut varje år och ligger alltid på bio-toppen. Vad har de gemensamt? Jo, att ingen av superhjältarna kallas för Humanman, med krafterna att kunna forska, analysera, planera och institutionalisera. För fyfan vilka tråkiga superkrafter. Och som vi redan varit inne på, andra djur har sedan antiken fått representera och väga upp för det som människan saknar. Och någonstans kan jag förstå vår kollektiva avundsjuka, många andra djur har extremt coola egenskaper. Till exempel den arktiska grodan som överlever med två tredjedelar av deras kroppsvatten nedfruset och basically kan vara en levande isstaty. Eller ökenråttan som är helt immun mot cancer, bara genom att vara sitt rynkiga, nakna jag. Eller den härmande bläckfisken som kan imitera andra havsvarelser, en shapeshifter på riktigt. Människan älskar att undersöka dessa djur, sno deras egenskaper för att komplettera tillkortakommanden. Att vi vill vara kompis med djuren samtidigt som vi tallar på deras talanger är tydligt. Det är så vi sätter oss själva i toppen av näringskedjan. Drömmen verkar vara att kombinera vår mänskliga medvetenhet med naturens (förädlade) magi tills vi blir gudomliga.

Jag tänker ofta på ersättningsprodukter, vad de innebär för idealet. Oumph, Hopes rosa fuskpäls som trendar just nu och allt pläder (som jag själv är ett stort fan av), är det egentligen inte bara ett sätt att bekräfta originalet? En injektion av liv i en trend som annars hade dött ut. De är ju definitivt utseende- och smakmässigt baserade på djurindustrin. Jag kan inte låta bli att tro att företag som Saga Furs drar nytta av fuskpälstrenden. Den okritiska konsumenten ser någon i en nice, fluffig jacka på stan, utan att reflektera över om den är fusk eller inte, och bara VILL HA. De blir en målgrupp. När jag går igenom Saga Furs hemsida, är de modeller som de marknadsför hårdast de som påminner mest om fuskpäls – rävkragar (utan huvuden) i klara kulörer från Michael Halpern och infärgade rutiga pälsjackor från Fendi herr. Fendi, som också producerar enorma mängder ”bag charms”. Små bollar, gubbar, sagodjur och frukter i färgsprakande kombinationer, som påminner om gosedjuren vi hade som barn, att hänga på väskan eller fästa i nyckelknippan. Skillnaden är bara att dessa kostar mellan fem- och sextusen kronor och är gjorda i hundra procent räv. Stils spaning är alltså korrekt, det är högre status i fusk än äkta, äkta härmar till och med fusk. Det blir fusk-fuskpäls? Det är för meta även för meta-tiden vi lever i.

Så även om vi tror att vi har gått vidare imiterar vi fortfarande Herakles på många sätt genom fusk och filmfantasier. Jag tycker att det är dags för oss att acceptera våra mänskliga tillkortakommanden, så att vi kan börja göra gott istället för ont. Så länge mindervärdeskomplexet gör att vi skär upp grodor för att förstå hur deras celler överlever extrema minusgrader så kommer vi inte kunna nyttja allt som är starkt och positivt i vår mänsklighet. Istället för att appropriera djur kanske vi ska försöka värna om deras naturliga habitat, så att de kan fortsätta vara organiska superhjältar. Och vi själva kan försöka se planering och organisering som våra krafter, det som gör att vi faktiskt kan gå in och bromsa vår egen ödeläggelse i natur, emellan människor, mellan människa och andra djur. Vi har egentligen alla förmågor att göra det.

Jag vill inte säga att det är ondskefullt att bära fusk, alla medel är tillåtna för målet. Utan bara att det finns en ironi i att det anses just humant att bära akrylpäls, när det är sprunget ur och ibland till och med föder idén om att djur finns till för oss människor. Och den idén, om något, är omodern. Den har rest hela vägen från antiken, via regenter och adliga till köpmän hungriga på status och klänger sig fast i samhällsstrukturerna än idag, i form av en liten pälsboll på en it-väska eller för den ännu mer medvetna – ett akrylsubstitut.