Meriç Algün Ringborg är konstnären som undersöker motstånden i att vara människa. Hon är född 1983 i Istanbul men bor och arbetar i Stockholm. Det är kontrasterna mellan dessa städer som ligger till grund för hennes konstnärskap – särskilt de sociala och politiska. Hennes arbete undersöker frågor om identitet, gränser, byråkrati och språk. Meriç har bland annat undersökt texter i bibeln, outlånade biblioteksböcker, byråkratiskt språk från visumansökningar och kvinnlig sexualitet sedd genom fikonets speciella pollineringsprocess. Hon har en rad framstående utställningar i bagaget och har bland annat ställt ut på 14:e biennalen i Istanbul (2015) och den 56:e biennalen i Venedig (2015).

Varför blev du konstnär?

– Jag hade inte planerat att bli konstnär och det finns egentligen inte ett specifikt tillfälle då jag bestämde mig. Det bara hände.

Hur är det att jobba och verka som konstnär i Turkiet jämfört med i Sverige?

– Tyvärr så är Turkiet en otroligt svår miljö att vara i för en konstnär, speciellt nu med tanke på den rådande politiska tumulten. Jag hade nog inte kunnat arbeta som konstnär om jag stannat där. Även om Sverige skulle kunna förbättras på många sätt så finns det mycket mer frihet och möjligheter för en konstnär här.

Vad med din karriär är du mest stolt över?

– Jag är stolt att jag har klarat mig utan att behöva kompromissa för mycket.

Vad vill du åstadkomma med din konst?

– Jag vill att min konst ska vara ärlig och kunna möta människor. Jag har inte ett speciellt uppdrag att utbilda eller provocera publiken.

Jag pratade med Andres Serrano om budskap inom konsten. Han sa, “Jag litar inte på någon som har ett budskap. Budskap tenderar att dö när de ses som politiska ståndpunkter. Människor verkar stänga av när det kommer till politisk konst”. Håller du med?

– Jag tror att alla som ställer ut något offentligt till viss mån behöver ta ansvar för vad de har sagt och erkänna att de har en privilegierad position. Men ibland är det svårt att förutspå vilka effekter det man ställer ut kommer att ha på sin omgivning.

I din utställning A Work of Fiction 2013, försöker du locka fram skrivandet genom att inte skriva. Känner igen mig i hur ångestladdat själva skrivandeprocessen kan vara. Hur skulle du beskriva din egen skapandeprocess?

– För att man ska kunna skapa något behöver man tillåta en kreativ process. Ofta fastnar man när man har beslutat var projektet tar slut innan man ens börjat. Det är därför jag i början av ett projekt ofta tar några steg tillbaka, läser, tar anteckningar och betraktar andra konstnärers verk innan jag aktualiserar, eller till och med får en idé. Den andra delen av mitt skapande handlar om att hitta rätt material eller form till iden.

När känner du dig nöjd och färdig med ett projekt?

– Det är just det som är det svåra. Jag ändrar mycket till och med efter att mina alster ställts ut. Jag behöver misslyckas för att gå vidare.

Vilken plats tror du är mest central för nya idéer inom konstvärlden idag?

– London inspirerar mig alltid mest.

Vad arbetar du med nu?

– Jag arbetar med en serie inför min kommande soloutställning på Galerie Nordenhake. Tyvärr är det för tidigt att avslöja ämnet jag arbetar med.

Vad ser du fram emot mest 2017?

– Det här året har lyckats bringa många människor hopp eftersom det symboliserar slutet på ett fruktansvärt år. Jag antar att det är vad jag ser fram emot mest, att det är början på något nytt.