I år firar den feministiska tidskriften Astra 100-årsjubileum och tidigare i år släpptes jubileumsantologin Denna framtid är vår. Texterna i denna antologi behandlar ämnen som vänskap, föräldraskap, kärlek och makt och är skrivna av kvinnor med olika perspektiv på ämnet, bland andra Ebba Witt-Brattström och Monika Fagerholm men också en yngre generation feminister som Ylva Perera och Hanna Lutz. Denna framtid är vår bidrar med viktiga inslag i den ständigt pågående debatten.

JAG ÄLSKAR DIG MEN SÅ FÅR MAN VÄL INTE LÄNGRE SÄGA

Livet i ett heterosexuellt förhållande är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. (1)

 

Alla mina uppvaknanden kom för sent. Kärleken hann före. Vigselringen skaver på mitt finger medan jag vänder bladen i Solanas manifest. 

SCUM. Society for Cutting Up Men.

Jag skrattar. Solanas är skoningslöst briljant och hennes analys av samhället på pricken: världen organiseras enligt mäns rädsla för sin egen svaghet. Världen dyrkar fallosar, penetration, oberoende och styrka eftersom det är ett sätt att sublimera drag som beroende och förmåga att kunna relatera till andra. Ur denna sublimering uppstår krig, kapitalism och kärnfamiljer – alla med effekten att isolera och passivisera kvinnor. Instängda i slutna tvåsamhets- eller familjeenheter kan mannen förstärka sin identitet som den starka individen, medan kvinnor matas med idén om att vår uppgift är att vårda och ta hand om mannen och hans avkomma.

Fast vänta, är det verkligen här kampen står 2018? Att tala om äktenskapet som en kvinnofälla känns närmast retro, speciellt bland upplysta samtidsfeminister. Reaktionen tenderar oftast bli ”det vet jag väl, men vem fan skulle gifta sig?” Och ja, det är frågan. Överhuvudtaget att som kvinna i dag ha en tvåsam, monogam relation med en man – oberoende av juridisk status – känns faktiskt svårt att motivera, rent ideologiskt och intellektuellt. Det räcker att titta på statistiken över kvinnors mående i den typen av relationer, eller på det strukturella förtryck och skambeläggande som samhället fortsättningsvis utövar mot alla som inte lever i den typen av relationer, för att på feministiskt förnuftiga grunder slå fast att en annan väg än heterotvåsamheten är att föredra.(2) För allas bästa.

Men här sitter jag ändå, och snurrar på min vigselring, och jag är inte ensam. Många är de kvinnor och feminister som hittar sig här alldeles frivilligt. Jag tänker på dansrevolutionären
Isadora Duncan, som enligt internet har sagt ”Any intelligent woman who reads the marriage contract, and then goes into it, deserves all the consequences” och undrar om jag a) överhuvudtaget kan klassas som intelligent och b) egentligen har koll på konsekvenserna? Vad betyder det att ha gift sig med en man, samtidigt som jag brinner för det tillstånd som är SCUM? Ett tillstånd som är en avprogrammering av historiens patriarkala hjärntvätt. Som, enligt Solanas, kan åstadkommas genom att: ”störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet”.

Jag tänker nämligen att hon har alldeles rätt.

Sen tänker jag en mening till:

Jag älskar honom.

Vad betyder det?

Alla mina uppvaknanden kom för sent. Kärleken hann före.

På något plan visste jag nog att jag var bisexuell under hela min uppväxt, men det kändes för skrämmande att ta in, för riskabelt i den (trodde jag) hundraprocentigt straighta omgivningen på landsbygden där jag växte upp. Jag minns hur jag både älskade och skämdes över att vissa flickor fick det att pirra i min kropp, men tröstade mig med att pirrandet också kunde tändas av pojkar. Jag kunde välja. Så jag valde. Straightheten. Det här var långt innan jag blev feminist.

(Ett annat minne tränger sig på: vi har skolbesök från Seta, de informerar om sexuellt likaberättigande. En av gästerna är den vackraste man jag någonsin sett, jag tänker uttryckligen tanken: ”Jag tänder på honom, jag måste vara straight”. Sedan visar han sig vara trans och jag blir rädd att det ogiltigförklarar min reaktion – vad hos honom är det egentligen jag tänder på? Jag önskar att jag kunde lugna ner mitt unga jag och bara njuta av förtjusningen. Så mycket vällust kvävd av krampaktigt kategoriserande.)

Så blir jag kär och kär och kär igen. Som 18-åring hals över huvud, smälter samman i två år, sedan överrumplad en gång till – den här gången av en kärlek som jag först inte alls tror på, dömer ut på alla grunder: vi är för olika värderingsmässigt, delar ingenting förutom en brännande fascination för varandras kroppar, skratt och tankar. En fascination som inte lägger sig med åren, växer starkare till bådas vår förvåning, och värderingarna kryper närmare varandra tills vi plötsligt en dag säger att vi tänker vara vi och vi vill fira det med lag och tro och alla våra vänner.

Häremellan hinner ändå uppvaknanden ske: feminismen hittar mig, jag hittar underbara queera sammanhang och vågar komma ut ur skåpet medan antikapitalismen och tvåsamhetskritiken växer sig allt starkare i mitt tänkande och världsåskådning. Samtidigt lever jag heterokodat och monogamt och gifter mig av ren och skär vilja.

”Hur normkritiska vi än känner oss inordnar sig vårt förhållande i den förtryckande heteronormens struktur och det kan vi inte komma undan.”

Det är nu jag kunde försöka argumentera för att detta i själva verket är en feministisk handling. Eftersom jag gift mig med en man som på olika sätt bryter normer: som är ickevit, gillar att städa, kallar sig feminist och höll med mig om att vi skulle vänta med att gifta oss tills Finland röstat för en jämlik äktenskapslag. Men vet ni, det skulle bara vara bullshit. Hur normkritiska vi än känner oss inordnar sig vårt förhållande i den förtryckande heteronormens struktur och det kan vi inte komma undan.

Vi får gå hand i hand på gatan utan blickar (utom av vissa rasister, men det är en annan diskussion).

Vi uppmuntras av samhället till att låna pengar för att köpa hus och föda barn.

Vi får se vår boy-meets-girl-berättelse bekräftad av mainstream-kulturen i tid och otid.

Med andra ord: jag kan känna mig hur queer och feministisk som helst – det gör inte automatiskt mitt sätt att leva subversivt.

Frågan blir: kan jag leva med min man och ändå vara en del av SCUM – vilda universumshärskare, kvinnor som är coola och har hjärna? Eller är jag dömd att klassas som Daddy’s Girl: ”kvinnorna som förverkligar sig själva som dörrmattor och avelsdjur, som vill fortsätta att hänga med aporna och vältra sig i kloakerna, [som] känner sig säkra bara med Big Daddy i beredskap, med en stor stark man att luta sig mot och ett fett hårigt ansikte i Vita Huset”?(3)

Jag vet ju vilken sida jag vill höra till. Jag vill inte gå med på att höra till den andra, inte i högre utsträckning än vad vi alla gör, alla vi som är uppfostrade inom ramen för patriarkatet och därav har en massa internaliserad sexism att motarbeta hela tiden.

(Att påstå något annat är både lögnaktigt och ointressant. Det vore att eftersträva en feministisk renhet. SCUM är inte rent. Daddy’s Girls är rena. Oklanderliga feminister är bara en annan variant av Daddy’s Girls. SCUM driver runt med smutsigt hår, säger opassande saker och vägrar behaga.)

Alla mina uppvaknanden kom för sent. Kärleken hann före.

Jag bläddrar vidare, i andra böcker, och funderar på vad som går fel när det går fel. När en kvinna inte lyckas älska en man och ha det bra fastän hon begär honom och vill ha honom som bundsförvant i livet, utan istället målar in sig i en tvåsamhetens bur.

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen har ett diktjag som vill stå i bredd, men en man som hellre talar om sin stora Kärlek. ”Älska mig mindre/Tro på mig mer”,(4) säger diktjaget, men det fallerar just eftersom mannen i ekvationen inte gör några försök att bemöta jaget som en människa – bara som Kvinnan Han Älskar (och som konstnären han känner sig hotad av utan att vilja erkänna det). Samma sak händer i romanen Maken av Gun-Britt Sundström. Där upplever huvudpersonen Martina gång på gång att partnern Gustav sätter sin kärlek till henne högre än han sätter henne som person: ”Din kärlek står mellan oss. Jag skulle önska att vi kunde ha varandra bara, som man har en kastrull på hyllan utan att kalla det något speciellt. Du bedrar mig med vårt förhållande.”(5)

Det är formen, normen, för det heterosexuella förhållandet
som lägger sig som ett galler över människorna. I Maken vill Gustav att Martina ska vara meningen med hans liv, vilket Martina opponerar sig mot: ”Att vara varandras mening, det förefaller mig lite för enkelt, en lite för billig lösning”.(6) Hon tänker sig att människan väl är satt på jorden för att göra en skillnad också på ett bredare plan. Ändå är det hon som blir förloraren: när deras relation tar slut efter flera stormiga år hittar Gustav genast en ny kvinna att skala potatis åt, medan Martina finner sig själv ensam. Alla hennes vänner har antingen gift sig eller försvunnit in i lika slutna storfamiljer eller kollektiv. Kvar finns hon, och inget underbart systerskap dyker upp och fångar upp henne. Samhället visar sig vara en plats där du antingen skaffar dig din egen minitrygghetsbubbla, eller så döms du ut.

Det låter skrämmande likt samhället som Valerie Solanas beskriver – det skittråkiga samhället som männen skapat: ”Vårt samhälle är inte en gemenskap, det är bara en anhopning av isolerade familjeenheter. […] Isolering gör det möjligt för [mannen] att behålla sina pretentioner på att vara individ genom att bli en ’hård individualist’, en ensamvarg, som jämställer icke-samarbete och eremitliv med individualitet.”(7)

Så ska det inte behöva vara. Så kan det inte behöva vara. I Århundradets kärlekssaga finns ändå systerskapet där, och hoppet om förändring: ”Det är dags/ för oss/att skrota ner/vårt dåliga samvete systrar//det här samhället/lever/på vårt dåliga samvete”.(8) Ändå sitter diktjaget boken igenom väldigt fast. Hon tar hand om sina barn och klarar inte av att lämna sin man eftersom hon ändå, någonstans, älskar honom. Samtidigt utsätter mannen henne systematiskt för fysiskt och psykiskt våld.

Frågan är: kan det ens kallas kärlek? Eller handlar det om offrets identifikation med övergriparen, som så mycket av forskningen om våld mot kvinnor har kunnat uppvisa? Och finns det i så fall spår av detta hos alla kvinnor som lever i en patriarkal värld och älskar män?

Jag undrar: är hela samhället ett enda heterosexuellt förhållande där kvinnor lärt sig älska sina förövare?

Med Sylvia Plaths ord: ”Every woman adores a Fascist/The boot in the face, the brute/Brute heart of a brute like you”.(9)

Måste en kvinnas kärlek till en man vara en masochistisk självutplåning? Kan den vara något annat?

”I patriarkatet har kärlek gjorts till något som det inte borde vara, till ett sätt att isolera individer i små enheter, istället för att öppna upp dem mot världen.”

Alla mina uppvaknanden kom för sent.

Jag tänker på mig själv, igen, förstås – jag är ett barn av narcissismens tidsålder. Jag tänker på personen som jag älskar. Han har aldrig burit hand på mig, aldrig misshandlat mig psykiskt. Med det inte sagt att vi inte har varit klumpiga och elaka mot varandra vid upprepade tillfällen, men det har alltid varit fall då vi känt oss otrygga och rädda. Det går över när vi genomskådar det, och om och om igen väljer att lita på varandra. När vi klarar av att se förbi vår idé om vad den andra är och ser varann som människor, när vi märker att den andra inte håller på sin oföränderlighet utan är beredd att komma till mötes. Saken är bara att det måste ske från bägge håll. Och det är svårt. Det går inte att gömma sitt dåliga beteende bakom argumentet ”jag älskar dig”.

Som bell hooks skriver: ”love and abuse cannot coexist”.(10)

Som Carrie Bradshaw skulle säga: ”I couldn’t help but wonder”: kan det finnas heterosexuell kärlek utan övergrepp?

På individplan blir svaret självklart ja. Det vill säga, jag tror att två människor kan älska varandra respektfullt, oberoende av könsidentitet. Men om vi pratar om heterosexualiteten som idé, som norm, är jag inte lika säker. Där finns något inneboende problematiskt, just för att kärleksbegreppet alltför ofta används för att legitimera våld.

Ofta pratar vi om samhällsproblemet ”Män som hatar kvinnor”. Men frågan är om inte ”Män som Älskar kvinnor” är ett större problem. Här tänker jag på Älska med stort Ä, upphöjandet av den heterosexuella kärlekens trop, att det skulle finnas något genuint och magiskt i det – vilket männen i både Maken och Århundradets kärlekssaga implicit antyder.

Men nej, det finns ingen självklar godhet i den heterosexuella kärleken – DET är en av de stora hjärntvättarna som måste avprogrammeras. Tvärtom är det ett sätt att förvägra
de män och kvinnor som faktiskt råkar älska varandra möjligheten att vara människor istället för könsrepresentanter för varandra. Kärlek är inte något som vi bara ”kan”. Kärlek är något vi måste lära oss, och lära oss på nytt.

I patriarkatet har kärlek gjorts till något som det inte borde vara, till ett sätt att isolera individer i små enheter, istället för att öppna upp dem mot världen. Alltför ofta blir relationen en arena för förtryck, beroende och förakt, där allting handlar om att värna om sig själv och sin osäkerhet istället för att närma sig den andra med respekt och omtanke.

Solanas skriver: ”Ett verkligt samhälle består av individer – inte bara medlemmar av arten, inte par – som respekterar varandras individualitet och privatliv och som samtidigt interagerar känslomässigt och mentalt med varandra – fria själar i fria relationer – som samarbetar med varandra för att uppnå gemensamma mål.”(11)

I den bilden är vi inte kön – säger jag, även om Solanas skulle säga att vi är kvinnor – utan människor. I den bilden ligger fokus på hur vi är mot varandra, hur vi interagerar, inte på hur vi låser fast oss själva i definitioner och konstellationer.

Här kommer frågan om kapitalismen också tydligt in. Eftersom vi lever i ett ekonomiskt system som uppmanar oss att se alla andra som konkurrenter och hela tiden ställa frågan ”What’s in it for me?” är det inte så märkligt att vi går in i relationer med förvrängda förväntningar –nämligen att samvaron med den andra ska ge oss avkastning på ett sätt som går att mäta, om det så är i termer av status eller ekonomi.(12) Det är en samhällsform som brukar kallas individualism, vilket är intressant i jämförelse med Valerie Solanas användning av begreppet. För henne är inte individen en beräknande, girig egoist (även om hon ibland använder ordet egoist i positiv bemärkelse för att markera skillnaden mellan integritetsfulla SCUM och självutplånande Daddy’s Girls), utan en person som är tillräckligt trygg i sin egen existens för att klara av att rikta sig utåt istället för inåt:

”Att söka på insidan efter frälsning och fundera över sin navel är, som Ge-Upp-Folket vill få dig att tro, inte svaret. Lyckan ligger utanför dig själv, den uppnås genom interaktion med andra. Att glömma bort sig själv borde vara målet, inte att vara upptagen av sig själv. Mannen, som är förmögen bara till det senare, gör en dygd av en obotlig brist och betraktar självupptagenhet inte bara som något gott, utan också som det Filosofiskt Goda. Därigenom får han också cred för sitt djup.”(13)

I Maken ställs frågan om huruvida det är sunt att ha en annan människa som meningen med sitt liv – är det mindre själviskt än att bara leva för sig själv? På sätt och vis kanske, men jag tror hela dikotomin är falsk. Valet står inte mellan mig själv och min partner. Varför skulle vår kapacitet att älska sluta där?

I Århundradets kärlekssaga står det: ”För mej/kan kärleken aldrig vara/två som kryper ihop/i ett hörn/medan livet brusar förbi//För mig/måste kärleken alltid vara/många som kämpar i bredd/– också du, också jag –/mitt uppe/mitt ute i livet”.(14)

Här finns både kärleken och världen kvar. Som utopi, absolut, men SCUM Manifest är också utopisk. Här nuddar vi vid en kärlekssyn som växer. Som inte ställer tvåsamhet och solidaritet mot varandra. Jag vill tro att det är möjligt. Jag har några tankar om hur.

Alla mina uppvaknanden kom för sent. Kärleken hann före. Men kärleken kom också att forma de uppvaknanden som fortsättningsvis sker.

Feminismen är en kamp. Genom att sätta hårt mot hårt, genom forskning, demonstrationer, aktioner och argument har flera framsteg vunnits. Det är den typen av metoder som väger i vår värld. Kalla fakta och logik har varit patriarkatets sätt att maskera sina övergrepp. Ett exempel är hur heterosexuella, tvåsamma och monogama relationer har målats upp som den enda vettiga levnadsformen för att trygga barns uppväxt.

I kampen för att förändra den nuvarande samhällsordningen har motståndet ofta fått röra sig med samma hårda medel för att uppnå resultat. Det är förståeligt och samtidigt märkligt. Feminismen handlar ju också om att uppvärdera de egenskaper som traditionellt tryckts ner av patriarkatet: omsorg, mjukhet, känsla. Det är värt att fråga sig ifall kärleken – en i högsta grad känslostyrd aktivitet – tvunget ska underkastas rationaliserande argument?

För att återgå till exemplet med barnen handlar det inte om att motbevisa att barn kan ha en väldigt fin uppväxt i en heterosexuell kärnfamilj, men snarare än att det skulle bero på familjekonstellationen i sig beror det på tillgången på kärlek, tillit och grundläggande ekonomisk trygghet. Barn behöver ett stadigt nätverk av närvarande och kärleksfulla vuxna, oavsett inbördes släktband. Ju mindre fokus som läggs på gränssättande kring uppväxtmiljön (du hör till vår familj, du hör inte), ju tydligare kan barnet bli en del av ett större sammanhang, ett samhälle. Fokus kan inte ligga på hur konstellationen ser ut, utan hur människorna som finns i den tar ansvar för varandra.

Med andra ord blir det märkligt om jag skulle motivera mitt val av relation enbart på rationella grunder – om än feministiska sådana. Till exempel: ”jag lever polygamt eftersom det motverkar patriarkatets ägartanke, men jag mår inte bra av det” är inte bättre än alternativet: ”jag lever monogamt och heterosexuellt för att mina barn ska må bra, men jag mår inte bra av det”. Här är tanken varken att försvara vänsterprassel eller själviskhet, utan helt enkelt att lyfta upp hur farligt och destruktivt det är att låta hur en relationskonstellation ser ut bli viktigare än hur det känns att leva i den. Att samlevnadsformen ser rätt ut i samhällets eller den egna ideologins ögon är ingen garant för att personerna som lever i den mår bra.

På sätt och vis kunde man ju tro att vårt nuvarande samhällsklimat – där magkänslan väger tyngre än fakta – skulle innebära en möjlighet att uppvärdera känslornas funktion i hur vi organiserar världen på ett produktivt och kärleksfullt sätt. Dessvärre ser vi det motsatta hända, dels för att förbiseendet av livsviktiga forskningsresultat förstås inte leder till något positivt, och dels eftersom känslorna som styr är hat och rädsla. Istället för att förhålla sig undersökande och nyfiket till världen och varandra råder en febril aktivitet att stärka gränser, måla upp revir. Inte ens feminismen går fri från denna rörelse, alltför många diskussioner ägnas åt att slå fast vad som är feministiskt istället för att försöka förändra världen. Också den här texten måste hela tiden akta sig för att inte balansera fel.

Jag är inte ute efter att moralisera eller legitimera. Jag försöker förstå om min relation kan vara förenlig med störtandet av patriarkatet.

Mitt försiktiga svar är: ja.

SCUM må vara för avrättning av män (eller idén om mannen i vårt samhälle), men SCUM är samtidigt ett kärleksbudskap. Ett tillstånd som gör kärlek möjligt:

”Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap.”(15)

Kärlek är vänskap. Systerskap. Ett sätt att engagera sig i världen tillsammans. En rörelse som inte kan sluta med att ett jag riktar sig till ett du, utan genom att ett jag och ett du glider in i ett tillstånd av vi. Inte så att man slutar vara en egen individ, men så att man slutar se den andra som en konkurrent eller motspelare.

På så vis har Gustav i Maken helt enkelt fel. Att självutplånande ge sig hän för en enda människa är att stanna upp kärlekens rörelse när den precis bara börjat. Det betyder inte att du inte kan ha en monogam sexuell relation, men kärleken som sådan måste vidare. Självutplåning är faktiskt aldrig the way to go, inte heller i relation till världen. Det leder bara till duktig-flicka och martyrskap på ett sätt som är fjärran från SCUM. Det går inte att vara meningen med någon annans liv, det går inte att leva för världen om man inte också lever för sig själv, men det går att skapa mening tillsammans.

”Men finns det tid för revolution och feministisk världsomstörtning ser jag ingen fara med att också knulla.”

Alla mina uppvaknanden kom för sent. Kärleken kom före. Till stor del kom den till mig via mina vänner. Jag tänker på hur de har lärt mig älska.

Den stora omvälvningen ägde rum när jag kom från att ha funnits i en heteronormativ miljö – där alltför många mina och mina väninnors inbördes samtal handlade om män, och vad de månne tänkte och tyckte om oss (classic Daddy’s Girls) – in i queera och feministiska sammanhang där vi själva och det vi intresserade oss för fick stå i fokus. Inte så att relationsdiskussioner för den skull slutade ta upp energi, I wish, men istället för att sitta med kristallkulor och spekulera om Mystiska Mäns beteenden förutsattes alla vara egna tänkande individer vars tölpaktighet inte ursäktades av könstillhörighet. Den praktiken har varit guld värd att tillämpa också i min kärleksrelation, och i vänskapen med mina barndomsvänner.

Det får inte finnas några ursäkter, inget ”manligt” frikort. Att komma ut som bisexuell har hjälpt mig att förstå att jag inte kan tolerera ett visst beteende av en man som jag inte skulle tolerera av en kvinna. Det krävs en medveten avprogrammering, det uppstår missförstånd emellanåt, men det går framåt. Och det gör det tack vare att förhållandet i sig inte är målet utan utgångspunkten.

Jämställdhetsdebatten genomsyras ofta av ett kallt stråk av ekonomism. Kvinnor som lever med män ska i första hand vakta på sina rättigheter och värna om sitt oberoende. Och visst, som världen har sett ut har det varit livsviktiga åtgärder att vidta – rätten till egen inkomst, till skilsmässa och så vidare. Men i förlängningen, om vi nu tänker utopiskt, kan målet inte vara att leva i konstant misstänksamhet gentemot den andra. (Kommer han att lura mig? Förlorar jag på vårt förhållande?) Det är att leva kvar inom det ekonomiska tankesystem som enligt Valerie Solanas är raka motsättningen till kärlek. Vi måste leva på ett sätt där vi kan sluta räkna.

Roland Barthes är inne på det här i Kärlekens samtal, under rubriken ”Jag älskar dig – Jag också”: ”Jag också föder förändring: de gamla reglerna faller, allt blir möjligt – till och med detta: att jag avstår från att äga dig. Kort sagt: revolution – kanske inte så långt från politisk revolution, ty i bägge fallen fantiserar jag om det absolut Nya: reformism (i kärleken) känner jag ingen dragning till.”(16) Det är alltså inte kärleken i sig som måste reformeras, utan det handlar om att ta ansvar för den kärlek som vi praktiserar. Det handlar om att vara öppen för vad kärleken kan göra med oss, om att sträva efter ett tillstånd där ägande och räknande inte längre är relevant. Där jag som självförverkligande individ inte är det viktigaste, utan vilken värld jag kan vara med och skapa – utan att för den skull själv utplånas.

Det här tillståndet är inte begränsat enbart till romantiska relationer, tvärtom. Men de finns där som en del av nätet. De kan vara monogama, flersamma, straighta eller queera – precis efter behag. Valerie Solanas påstår att sex är sublimering, att det enda sättet att vara SCUM är antisex, men jag tänker att det beror på vilken roll sex spelar i ens liv och ens relationer. Blir det den högsta meningen med allt man gör, då har vi ett problem. Men finns det tid för revolution och feministisk världsomstörtning ser jag ingen fara med att också knulla. Det gäller bara att inte göra andra människor till medel i sitt identitetsbygge – vare sig bygget är normföljande eller normkritiskt – utan ta ansvar för att dela värld, och vara lyhörd för de gränser som finns i relationen. Som heterokodat par hjälper man inte världen genom att gå runt och känna skam, men nog genom att leva så kärleksfullt man kan, och aktivt arbeta för att ens privilegier ska bli tillgängliga för alla.

Det är inte vem vi älskar, utan hur. Hur vi förvaltar kärleken i världen.

Här tror jag vi kan närma oss en feministisk definition av kärlek. Där vi inte låter patriarkatets strukturer bestämma hur vi älskar, utan där vi aktivt, kollektivt arbetar för att skapa en värld där en annan kärlek är möjlig. Inte genom att upprätta ett motsatt normsystem för relationer, utan genom att få älska vem vi vill, bara med insikten att det krävs övning och självrannsakan för att kunna göra det utan normernas kletiga barlast.

Det gör vi bäst genom att tillsammans vända oss mot världen: Skapa, leka, protestera mot orättvisor och göra sådant som vi tycker om.

Det är det som är kvinnors – och därmed alla vettiga människors – uppgift enligt SCUM:

”att leka, att relatera till och älska andra människor, att vara sig själva, ersättliga av ingen. […] att utforska och upptäcka, att uppfinna, lösa problem, skoja och göra musik – och allt det med kärlek. Med andra ord, skapa en magisk värld.”(17)

Det här är inget som vi bara kan. Det är något vi lär oss – av varandra och oss själva, om och om igen. Genom att vara SCUM. Skapa ett tillstånd av SCUM. Inte ge upp utan fucka upp. Systemet, inte kärleken.

Vägra sluta älska.

***

Fotnoter:

1. Valerie Solanas, SCUM Manifest, översättning: Sara Stridsberg , Modernista: Stockholm 2003. Original: ”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor” (s. 29).

2. Mian Lodalen och Matilda Tudor gör en utmärkt genomgång av denna statistik i Liten handbok i konsten att bli lesbisk, Leopard: Stockholm 2014, s. 14–50.

3. Solanas 2003, s. XV. Sara Stridsbergs förord.

4. Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga (1978), Schildts & Söderströms: Helsingfors 2015, s. 130.
5. Gun-Britt Sundström, Maken. En förhållanderoman (1976), Repris: Stockholm 2012, s. 140.

6. Sundström 2012, s. 56.

7. Solanas 2003, s. 44.
8. Tikkanen 2015 s. 180.
9. Sylvia Plath, Daddy, hämtat:16.6 2017.
10. bell hooks, All about love, William Morrow Paperbacks: New York 2001, s. 6.
11. Solanas 2012, s. 45.
12. Formuleringarna är starkt inspirerade av Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde, Wahlström & Widstrand: Stockholm 2012.
13. Solanas 2012, s. 75.
14. Tikkanen 2015, s. 144.
15. Solanas 2012, s. 54.
16. Roland Barthes, Kärlekens samtal (1977), Korpen: Göteborg, 1983, s. 137.
17. Solanas 2012, s. 42–43.