För den som slår från underläge har loggan en närmast ikonisk symbolik. Den är ett sätt att visa att man sitter på makt och rikedom, ibland fejkad sådan, ibland äkta sådan. Dapper Dan of Harlem ses av många (och sig själv) som logomanins fader. Han nådde toppen av sin karriär i 80-talets New York genom att skapa kläder av egentryckta tyger täckta med logotyper från Gucci, Fendi och Louis Vuitton. Rappare och andra kändisar strömmade till Dapper Dan’s Boutique i Harlem för att köpa tracksuits, kostymer och rockar strösslade med piratkopierade loggor från dyra modemärken. Historien kunde ha fått ett abrupt slut i och med att Dapper Dan efter en incident blev stämd av samtliga inblandade lyxvarumärken, men nästan 40 år senare väcktes märket till liv på nytt, nu under Alessandro Micheles beskydd. Idag finns designerns kollektioner att köpa via Gucci, och känslan är nu långt ifrån screenprintade DIY-loggor, likaså prislappen.

Men småspelare som Gucci, Fendi och Louis Vuitton toppar inte precis logotypernas logotyp – den kungliga kronan.

”Att ikläda sig rollen som furste var på 1500-talet bokstavligt talat en fråga om att med exklusiva material som sammet, guld och pärlor iscensätta kungamakten.” Så står det i beskrivningen av föreläsningen som nyligen hölls på Livrustkammaren av Cecilia Candreus och Ingela Wahlberg från Textilvetenskapen vid Uppsala universitet. De har studerat Erik XIV:s mantel under lupp, det äldsta plagg som bevarats från en svensk kröning. Att manteln är bevarad är ett under i sig för landets textilhistoriker, för oftast har äldre plagg sytts om, återanvänts och slutligen blivit till ingenting.

Det första som slår mig när jag ser manteln i verkligheten är att den är närmast parodiskt utformad. Helt täckt av små guldkronor från topp till tå påminner den mer om fantasin av vad en kung skulle ha kunnat ha på sig, än vad han faktiskt skulle ha på sig i verkligheten, om det låter logiskt. I mina ögon är den mer Disney än ett äkta historiskt föremål. En pr-produkt skapad av någon som vill skriva historien om sig själv.

Erik XIV:s kröning i Uppsala 1561 var verkligen en uppvisning i överdåd. Han gjorde bland annat entré på en 300 meter lång röd matta. Kortegen bestod av tusentals gäster med tillhörande hästar. Den vida, purpurfärgade (något annorlunda i tonen från den definition av purpur vi har idag) manteln i sidensammet pryddes av inte mindre än 455 handbroderade guldkronor och tusentals äkta pärlor. Erik XIV var just på väg att ta över stafettpinnen från sin far Gustav Vasa som Sveriges mäktigaste man, och hans mantel var en uppvisning i det mest dyrbara som gick att få tag på i 1500-talets Europa.

Här kanske man tänker att det redan borde ha varit självklart att denna blivande konung var på väg att bli Sveriges mäktigaste man, och att han lika gärna hade kunnat komma klädd i en säck med samma pondus, men det är inte så enkelt. Även om han inte precis var en underdog hade han mycket att bevisa. Det var knappt 40 år sedan hans far Gustav Vasa sammanförde landet till det Sverige vi känner till idag, och att ärva makten i släktled var något nytt. Erik XIV hade inte råd att, som exempelvis brittisk adel kan roa sig med, bära något gammalt och slitet. För han kom inte från old money. Han höll på att etablera något, han behövde legitimera sig.

Det är svårt att säga vad manteln skulle ha kostat om den hade tillverkats idag. Uppskattningsvis skulle varje enskild guldkrone-applikation kosta cirka 1000 kronor i dagens penningvärde, exklusive materialkostnad. En snabb överslagsräkning visar att det här är en mantel i miljonklassen. Jag undrar om inte folket blev upprörda över allt detta omåttliga slöseri, men svaret blir ”troligtvis inte”. Under kröningsfesten bjöds de på vin och bröd, och på avstånd kunde de se fyrverkerierna från festen på slottet – ja, en klassisk manifestation av ”bröd och skådespel”. Frågan är om de ens hade accepterat att bli regerade av en kung i sjaskig klädsel. Vi kan i alla fall konstatera att hovets livskräddare Claes Bertilson och broderimästaren Påwel Thurolth var långt före sin tid med logomani. Och att en person som bär mycket loggor ofta har något de försöker bevisa.