1990. Tarik står i kön till BZ när en svart jeep kör upp på trottoaren utanför nattklubben. Ut hoppar Ahmed med ett leende som gnistrar lika mycket som hans Breitling. Ahmed skyndar runt bilen och öppnar passagerardörren. ”Nej, nej, nej”, tänker Tarik när han ser sin ex-flickvän kliva ut: böljande svarta lockar, gyllenbrun hy, långa fransar över ögon av smaragd. Fatima liknar en arabisk prinsessa.

Tarik gjorde slut med henne för några veckor sedan när han fick reda på att hon gått på bio med Ahmed, som just kommit ut efter fyra månaders fängelse. Den här kvällen är hon, smärtsamt nog, vackrare än någonsin. Och det värsta är att Fatima och Ahmed, som båda har marockanska föräldrar, ser perfekta ut tillsammans.

Tarik blev bekant med Ahmed när de hängde på samma fritidsgårdar i västerort. Redan då var Ahmed känd som den slugaste snubben längs hela blå linjen. En hustler som, till skillnad från Tariks andra laglösa kompisar, tog sig fram med hjälp av charm och fräckhet snarare än knytnävar och taekwondosparkar. ”Du är en orm, Ahmed”, sa folk. ”Haha! Jag vet!” svarade Ahmed.

Nu har båda fyllt 18. Tarik läser andra året på gymnasiet, efter att ha intalat sig själv att den kriminella banan är meningslös. Ahmed säljer kokain. Han morsar på BZ:s vakter och Tarik minns en gammal bild från Gröna Lund där Ahmed poserar mellan två blonda tjejer och, utan att de märker något, glatt håller upp bankomatkorten som han just stulit ur deras handväskor. Nu fyrar han av samma triumferande flin med armen runt Fatima.

Tarik förbannar sin far som tvingade honom att börja på gymnasiet. Det var ett idiotiskt beslut. Så här kommer resten av livet att se ut. Han kommer alltid att köa som en tönt medan killar som Ahmed får tjejerna, pengarna, bilarna och respekten. Tarik hukar i kön för att inte bli upptäckt. Några tröstande ord från polarna hade behövts, men när de ser vem Tariks ex-tjej eskorteras av vrålar de imponerat, som om de sett någon knockas av Mike Tyson: ”Aj! Aj! Aj! Vad knäckande! Så jävla KNÄCKANDE! Det där måste göra ont!” ”Jo… det gör ont”, mumlar Tarik medan ormen och den arabiska prinsessan glider in på klubben.

—

– Mina första flickvänner, mina första stora kärlekar, har alla haft längre relationer med några av de värsta personerna i den här stan, säger regissören Tarik Saleh om bakgrunden till Tommy, hans första gangsterfilm.

Med sin glåmiga realism skiljer den sig rejält från hans förra film, den animerade science fiction-dystopin Metropia. Förtexterna projiceras över det snömoddiga landskap som möter huvudpersonen Estelle när hon åker från Arlanda in till Stockholm en vinterdag. Hennes man Tommy är en fruktad brottsling som gömmer sig utomlands efter en stöt. Estelle har kommit hem för att kräva hans del av bytet. Först vågar ingen opponera sig mot Tommys fru men snart dras hon in i en härva av svek och skoningslöst våld. Estelles konfrontation med maffiabossen Steve spelas in i en Saltsjöbadsvilla som, till skillnad från filmens i övrigt råa och gråa miljöer, är en orgie i kitsch. Ett vattenfall porlar i det palmfyllda vardagsrummet, feta karpar simmar genom kanaler i parkettgolvet och två enorma kristallkronor kastar ett giftgult sken över jacuzzin och de snidade träskulpturerna (enhörningar, demoner, tjocka män i sombrero). Det ser ut som om Tony Montana flyttat in på Skansenakvariet. Den tropiskt spejsade interiören uppfördes på order av IT-drottningen Helen Wellton i slutet av nittiotalet.

Steve, diaboliskt gestaltad av Johan Rabaeus, sitter bakom ett massivt skrivbord i mahogny. Estelle, en nervig Moa Gammel, har sjunkit ned i en stol mittemot. Hon har grå munkjacka, rufsigt hår och jagad blick. ”Du går bakom min rygg”, säger Steve. ”Efter allt som jag gjort för dig.” ”Tommy kommer hem”, flämtar Estelle. Gangstern lyssnar inte utan drar upp en växt ur en kruka och drämmer den i huvudet på henne. ”Tack”, säger Tarik. ”Kan du blixtra till lite mer när du svingar plantan?” Scenen tas om tre gånger. Blomjord yr genom luften och Moa Gammel kastar sig åt sidan när hon träffas.

Tommy innehåller fler ännu brutalare inslag: scenen där en man spänns fast på en gammaldags elspis och steks ihjäl blev ökänd redan på manusstadiet. En vattenkokare används på ett lika grymt vis. Nästan inga av de våldsamma scenerna i filmen visar två personer som slåss.

– Det är en person med ett vapen. Och en person utan. Så ser det ofta ut i verkligheten. Och på film blir såna scener jävligt vidriga, säger Tarik. Verkligheten är egentligen för hemsk för att skildras på film.

—

Efter att ha sett sin ex-flickvän glida förbi kön till BZ med en stormrik knarkhandlare försökte Tarik intala sig själv att den väg han valt var bättre än den som Ahmed gått. Det kändes som om han ljög för sig själv.

– Sanningen är att brott lönar sig, åtminstone ekonomiskt. Allmänheten har genomskådat det. Till och med politiker har genomskådat det och säljer ut allmän egendom till sina kompisar. Alla gör klipp. Samtidigt vill jag inte göra en film med budskapet ”brott lönar sig”. Det är inte, som det brukar heta, the message I want to give the kids. Tommy är ett försök att ta reda på vad som är det egentliga priset för ett kriminellt liv.

Det har gjorts hundratals polisfilmer i Sverige och bara ett tjugotal som visar den andra sidan. Tarik gillar Snabba cash och Sökarna men säger att hans film har mer gemensamt med Jan Troells dystra mördarskildring Il capitano. Tommy skiljer sig också från andra svenska maffiafilmer genom att inte lägga ett moraliskt perspektiv på berättelsen.

– Svenska filmer har alltid sensmoralen att brott inte lönar sig. Det är inte som i USA där det finns en stark misstro mot staten vilket ger mindre moraliserande gangsterfilmer. I Sverige har vi en lång tradition av att kultur måste vara uppbygglig. Ibland kan man tro att vi lever i Nordkorea.

Att hjältinnan fick heta Estelle beror på att manusförfattaren Anton Hagwall letade efter antitesen till ett Svenssonnamn. Det skulle höras att Estelle, som betyder ”stjärna”, var ämnad för något stort. Manuset hade cirkulerat i ett år när Tarik såg löpsedlarna om den nyfödda svenska tronarvingen.

– Det var en chock. Vi bara: ”Nej, nej, nej, det är inte sant.” Vi fick höra från en del håll att vi borde byta namn på Estelle. Vi tänkte lite och kom fram till att… fuck that, vi var först. Dessutom har ju kungen haft en del kontakter med den undre världen.

Tommy börjar där de flesta gangsterfilmer slutar: efter den stora stöten, efter att man flytt utomlands, efter att man passerat trettioårsstrecket. Före inspelningen gjorde Tarik långa intervjuer med förbrytare och deras ex-flickvänner och ex-fruar.

– Jag ville ställa alla de frågor som jag inte fick chansen att ställa till Fatima. Vad fick de ut av den här livsstilen? Hur såg de på sina liv nu när de blivit vuxna?

Tarik har en återkommande mardröm om att hans researchmaterial kommer på villovägar så att han blir en måltavla för indrivarna och värdetransportrånarna som han lovat anonymitet.

Några av historierna han fick höra är så absurda att de inte kunnat användas. En tjej berättade om när hon just fått barn med en efterspanad knarkhandlare och polisen gjorde husrannsakan. De vände upp och ner på hela lägenheten tills en konstapel triumferande drog fram en plastpåse med vitt innehåll ur frysen. Tjejen svor över att hennes kille var så korkad att han förvarade droger hemma. Först när påsen skickats till kriminaltekniska laboratoriet mindes hon att den innehöll fryst bröstmjölk.

Under intervjuerna uppfattade Tarik kvinnorna som krassa och uppriktiga, till skillnad från männen som gärna framställde sig själva som hjältar eller hederliga affärsmän (trots att några av dem inte dragit sig för att mordhota sina fienders barn). Flickvännerna gav en annorlunda bild av den undre världens värstingar.

– De berättade om impotens, om killar som ligger och gråter i fosterställning och om hur den så kallade tjyvhedern inte existerar. Tvärtom så raggar man gärna på polarens flickvän när han sitter inne. De här tjejerna chockade mig med sin ärlighet. Det gav mig ännu mer lust att berätta Estelles historia.

Inledningsvis hade kvinnorna charmats av maffiamännens självförtroende och karisma. Men en bit in i förhållandet, ofta i samband med att de blev gravida, hade de ryckts upp ur romantiken. En tjej berättade om hur bankrånaren som hon väntade barn med köpte kamphund. Hon var rädd för hunden och sa att hon ville ha det lugnt hemma. En dag vägrade hunden sluta skälla. Då låste pojkvännen fast jycken mellan sina ben och matade knytnävsslag mot den för att visa vem som bestämde. ”Så här galen är han”, tänkte hon. ”Och jag ska föda hans barn.”

Liknande anekdoter inspirerade scenen i Tommy där Estelle varnar sin lillasyster Blanca för att dejta en gangster: ”Om du får barn med de här så är du fast för evigt. Allt de här människorna tar i dör.” Samtidigt vill tjejerna i Tommy inte att deras män ska byta bana. De är mer uppgivna än moraliskt indignerade.

– När jag har varit i förhållanden så har mina flickvänner ofta sagt: ”Älskling, du jobbar för mycket. Måste du ta med datorn när vi åker till landet? Kan du inte softa?” Här är det mer: ”Älskling, måste du vara med på helikopterrånet? Tänk om du får sitta inne fyra år? Kan du inte softa?”

Författaren Stig Larsson, som hjälpte Tarik att skriva manus till Metropia, försåg honom med en metafor för att beskriva den kriminella världens attraktionskraft på unga kvinnor.

– Tänk dig en tjej som går över Västerbron tidigt på morgonen. Det är helt tomt, inga bilar, och hon har en dyr Chloéväska med alla sina tillhörigheter: mobil, nycklar, kreditkort. Hon kommer till den högsta punkten på bron, tittar ut över räcket och tänker: ”Vad skulle hända om jag släppte väskan?” Sedan gör hon det. Och känslan när väskan singlar ner mot vattnet är den hon letar efter hela tiden. Den kan hon bara få med en man som hon, varje gång han går ut, inte vet om han kommer att dö eller döda någon eller hamna i fängelse eller komma hem.

Varför skulle de vilja känna så?

– Det är alltid vanskligt att generalisera, men vad jag uppfattat som en röd tråd hos de här brudarna är att de är kontrollmänniskor. De är inga hysteriska tjejer, inga drama queens, utan väldigt coola. Det är svårt att rubba dem. För dem är vanliga män ingen match. Det är för enkelt. De vill ha killar med pondus och makt. Samtidigt vill de känna det här fria fallet.

—

1988. Tarik hänger på Plattan en varm sommardag. Två av hans äldre vänner, Vladi och Joel, är också där. De är våldsamma snubbar men brukar alltid vara schysta mot Tarik. Plötsligt får Vladi syn på en annan kille som kommer gående från Gallerian. Tarik känner igen honom. Han har just släppts från fängelset. Innan han åkte in tjallade han på Vladi som också dömdes. Nu kommer han gående i ett par skinande vita Nikes. Freestylen som hänger från hans bälte ser också ny ut. Han får inte syn på Vladi förrän han kommit så nära att det är för sent att fly. Och även om han kunde det skulle han nog inte springa därifrån, tänker Tarik. Mötet med Vladi är oundvikligt och blir värre om han skjuter upp det. Killen ser rädd ut. Han biter sig i underläppen. Kanske fruktar han att Vladi ska lägga en roundkick i huvudet på honom, som han gjorde med en snubbe vid Slussen för några månader sedan. Men Vladi säger bara: ”Följ med.”

De går uppför trappan till bankomaten vid Café Muttern. ”Plocka ut allt du har”, säger Vladi och tjallaren lyder. Han knappar in sin kod och räcker med darrande hand över ett par femhundralappar. ”Din Walkman också”, säger Vladi. Killen tar loss den från skärpet och lämnar den ifrån sig. Vladi vrider och vänder på apparaten, som om han stod i en stereobutik och funderade på att köpa den. ”Äh fan, jag har redan en sån här”, säger han och slår den i huvudet på killen så hårt att plasten spricker och kassetten ramlar ut. När tjallaren för en hand till sitt ömmande huvud ger Vladi honom ett slag i magen. Han stönar och böjer sig framåt. Genast börjar Vladi och Joel att gapskratta. De lägger en kamratlig arm runt killen och böjer sig framåt de också – som om alla tre garvade åt samma skämt. Det fungerar. Inga av de hundratals människor som passerar på Drottninggatan ser vad som pågår.

Tarik kan inte röra sig. Han har sett blodiga slagsmål och kung fufajter, men det är som om någon sorts gräns passeras i det här ögonblicket. Han borde göra något. I stället ser han på när Vladi beordrar tjallaren att ta av sina Nikes. Killen lyder, tar några steg och lämnar fläckar efter sig på betongen. ”Fan vad äckligt! Du har fotsvett!” utbrister Vladi. ”Sätt inte på dig skorna igen. Då slår jag ihjäl dig. Du kan gå nu.” Med sina Nikes i handen går tjallaren på ostadiga ben nerför trappan till tunnelbanan. ”Varför hade du sönder hans Walkman?” frågar Joel.

Vladi rycker på axlarna. Sedan går de två därifrån utan att ta notis om den chockade Tarik. Han står kvar så länge att de fuktiga fotspåren hinner torka i solen.

—

En vägg i Tarik Salehs lägenhet täcks av böcker och dvd:er. På en av hyllorna sitter en post-it-lapp med texten: ”What is success? Success is survival.” Ett myller av fotografier pryder väggen mittemot. De flesta föreställer snaggade män som antingen viskar något i örat på sina advokater eller stirrar rakt in i kameran med en blick som skulle få ett godståg att spåra ur. Ett ensamt fotografi är uppsatt på kortsidan av rummet. Det visar en ung kvinna i en park på vintern. Hon har kastanjebrunt hår och vemodigt drömmande ögon. En stor mage putar ut ur hennes duffel. Där inne ligger Tarik.

– Min pappa var konstnär när han kom hit från Egypten. Han flydde lika mycket från sina klasskamrater som från polisen. På sextiotalet drogs hela landet med i Nassers militaristiska anda. Pappa blev väl omhändertageni Sverige eftersom han målade så bra och behärskade film och foto. Kretsen kring Carl Johan De Geer tog honom till sig. Sedan träffade han en vild tjej från Södertälje och gjorde henne på smällen.

Tariks mor och far träffades på en konsert med rockbandet Resurrection. Hon var deras körsångerska. Han var ljustekniker. De separerade några månader efter sonens födelse. Tarik växte upp med sin mor och flyttade 15 gånger innan han fyllt 14. Som längst bodde de i Kungshamra, ett studentområde med många akademiska invandrare. Genom sin unga mor (hon var 20 när han föddes) hamnade Tarik i kreativa och kaotiska kretsar. Hans tidiga minnesbilder påminner om något ur en dekadent rock’n’roll-biografi.

– En kvinna som sitter på huk och kissar i en vask. En snubbe som skjuter horse i en bastu. En man med helt sjuka ögon som säger att han kan prata med katter. Att vakna upp och märka att en vilt främmande kvinna ligger sked med mig. ”Maammaaaa!” ropar jag så att hon ska komma in och ta bort henne. Vissa pratar om hur jobbigt det var att växa upp på sjuttiotalet och titta på Staffan Westerbergs barnprogram. För mig var det lite grövre än så. Jag växte upp i en kulturell men ganska barnovänlig miljö där folk var jävligt utflippade.

Tarik betonar att han älskar sin mor. Han kallar henne kreativ, kärleksfull, spontan, rolig, smart och en slipad historieberättare. Numera bor hon i Norrland med en man som Tarik säger är ”helskön”.

– Men när jag växte upp hade hon dålig smak när det gällde killar. Några av dem var konstnärstyper. Några var rena busar. Några gillade mig men hade en skev syn på barnuppfostran. En gång berättade jag för mammas nya kille att jag hade problem med en unge i skolan. ”Ta med den här”, sa han och gav mig en kniv.

Tror du att din mamma också letade efter känslan av att se en handväska falla från Västerbron?

– Kanske. Hon var en kicksökare. Och jag klandrar henne inte. Hon gjorde så gott hon kunde. Det var jobbigt ibland. Samtidigt förberedde det mig inför det här jobbet. Regiyrket handlar om att tillåta folk att gråta, skratta, skrika och vara knäppa. En filminspelning är en cirkus men människor blir aldrig knäppare än dem jag träffade när jag växte upp. Hur utflippade saker folk än gör känner jag mig aldrig överrumplad.

—

1984 såg Tarik en video med hiphopgruppen Rock Steady Crew och bestämde sig för att bli graffitimålare. Han köpte två sprayburkar, en röd och en svart, och skapade sitt första verk. Nästa dag ringde en arg granne på dörren och sa att Tarik vandaliserat källaren. ”Är det sant?” frågade hans mor. Tarik bedyrade sin oskuld. ”Följ med”, sa grannen. De gick ner i källaren där det stod ”TARIK” med gigantiska bokstäver.

– Det fanns ett gammalt zigenarordspråk: ”Den som erkänner först förlorar.” Jag levde efter den devisen.

I mitten av nittiotalet skrev Tarik en artikel om sina tidiga tonår för tidningen .doc. I den berättar han om sitt gäng, de enda killarna i plugget som identifierade sig själva som ”svartskallar”: ”Förutom oss fanns det i min skola massor av mörka människor, men de kvalificerade sig av ett eller annat skäl inte som svartskallar. Om man vill göra det enkelt kan man säga att de som identifierade sig själva som svenskar definitivt inte var svartskallar. Att vara svenne var ungefär lika med att vara snål, tråkig, mesig, dålig på att dansa, svag och bög.”

Tarik lyckades dock inte smälta in i svartskallegänget så mycket som han hade önskat. Han talade en ljus Lidingösvenska som vännerna beskrev som ”bögig”. Han tyckte om att läsa poesi och måla akvareller.

– Jag kände mig som en främling. De andra såg mig som en poet. ”Tarik är annorlunda”, sa de. ”Han är förmodligen homosexuell men han är schyst ändå.” Många år senare pratade jag med fotografen Mattias Montero, vars bakgrund liknar min. ”Nånstans kom man till insikt med att man var en konstnärsbög, trots allt”, sa han. Så var det för mig också. Jag hade inte klarat av att bli gangster. Det var inte min grej.

Som 13-åring ägnade Tarik sprayburkarna betydligt mer tid än läxböckerna. Efter nattliga räder orkade han sällan gå till skolan. Snart var han en Sveriges främsta graffitimålare (jättemålningen Fascinate, som han och kompisen Circle gjorde i Bromsten 1989, blev den första kulturminnesmärkta graffitin) men efter att ha gått ut nian kunde han knappt läsa och skriva. Vid den tiden hade många av hans vänner fastnat i grov kriminalitet. De såg allt stiligare ut.

– Tjuvar och rånare i förorten började ha konstiga märken som Henri Lloyd och Busnel. Det var helt absurt att se en turk i Rinkeby klädd som en seglare på Östermalm. ”Vad fan har hänt?” tänkte man.

Tarik drömde också om snabba pengar. Han var med när en kompis ryckte en väska av en tant på Karlaplan. Bytet blev en Alladinask, ett par läsglasögon och 35 kronor. Tarik skämdes. ”Fan vad vi är låga”, sa han. ”Håll käften”, sa kompisen. Efter det gjorde han, bortsett från graffitin, inget mer olagligt än att sälja tvättmedel till brats som trodde att det var kokain. Vänskapen med värstingar blev alltmer sporadisk när Tarik som 16-åring flyttade från sin mor i Bromsten till sin far i Hornstull. Pappan hade en mer strikt syn på barnuppfostran.

– ”Vad ska du gå för linje?” frågade han. ”Ingen”, sa jag. ”Man kommer inte in på gymnasiet med mina betyg.” ”Om du inte går en treårig gymnasielinje ska jag göra ditt liv till ett jävla helvete”, sa min pappa. Jag ringde Skolverket och sa: ”Hej, jag måste komma in på gymnasiet.” ”Dina betyg räcker inte”, sa de. ”Jag fattar det”, sa jag. ”Men min pappa kommer att mörda mig.” Jag önskar att jag visste vad damen på Skolverket hette för hon gjorde en väldigt cool grej. ”Du får inte berätta att jag sagt det här”, sa hon. ”Men på Kärrtorps gymnasium råder fullständigt kaos. De har ingen som helst koll. Åk dit när det gått en vecka av terminen, sätt dig på en lektion och låtsas som att du ska gå där. Testa den här klassen: S1B. Den är ett hopskrap av alla Stockholms södra förorter.”

Ingen synade Tariks bluff. Han började plugga för första gången i sitt liv. Hemma blev han tvingad att läsa Dostojevskij, Dickens och Kafka. För Tarik, som inte läst något annat än det som kunde sprayas på en betongvägg, blev mötet med litteraturen närmast hallucinatoriskt.

– Det värsta han tvingade mig att läsa var James Joyce. Sedan fick jag en trea i engelska. För mig var det ett mirakel. Farsan flippade ut och sa: ”Jag vet att dina klasskamrater inte har läst Ulysses på engelska.” Och det hade de förstås inte. Han skrev ett brev till min lärare och inledde det med orden ”Hej engelskakärringen”. Sedan blev det ännu värre. Lyckligtvis nådde brevet aldrig engelskakärringen. Jag gömde det.

Tarik är tacksam över att hans pappa aldrig slog honom. Fadern, som själv uppfostrats med bambukäpp, hade lovat sig själv att bryta en lång och våldsam familjetradition. Tarik är också glad att han – till skillnad från de flesta av hans vänner med svensk mamma och pappa från Afrika eller Sydamerika – inte hade en frånvarande far utan en som engagerade sig.

– Men han hade en enorm förmåga att sätta skräck i en. Och han tyckte att svenska föräldrar var slappa. När jag var fem år gammal och kom med teckningar så satte han inte upp dem på väggen utan sa bara: ”Perspektivet är snett.” Inte särskilt uppmuntrande. Men jag blev snabbt bättre än alla andra på att rita.

Efter gymnasiet bodde Tarik en tid i Kairo där han startade tidskriften Alive. Strax därefter erbjöds han jobb som programledare för SVT:s ungdomsmagasin Elbyl vars reportage om förortskultur fick stor uppmärksamhet. Tarik ogillade att bli en offentlig person.

– Det finns fördelar, precis som i kriminalitet. Gratis grejer. Tjejer vill ligga med en. Men jag var van vid graffitivärlden där man är någon på grund av vad man gjort. Som programledare är man bara en jävla personlighet. Det var inte min grej. Jag blev väldigt självmedveten. En fjant. Och ingen brydde sig om något annat än det där programmet. ”Kolla vad jag har gjort!” sa jag. ”En graffitimålning!” Och folk bara: ”Jaha, men var inte du med i tv?” Ärligt talat hade jag nog för stort ego för att vara kändis. Jag ville inte vara med i tv. Jag ville bygga monument!

Tariks första monument blev det ”samhällsengagerade kampsports-magasinet” Atlas som gick hem hos allt från kickers till reklambyråer. Därefter gjorde han och Erik Gandini de hyllade dokumentärerna Sacrificio, om mannen som förrådde Che Guevara,
och Gitmo, om lägret i Guantanamo. Samtidigt drog han igång produktionsbolaget Atmo tillsammans med Kristina Åberg som producerat både Tommy och långfilmsdebuten Metropia. De avancerade animationerna i den sistnämnda filmen imponerade till och med på Saleh senior.

– Pappa är väldigt teknisk. Och kritisk. Han hjälpte Lennart Nilsson att göra svåra tagningar. Han ägnade 30 år åt att göra 20 minuter av sin stop-motion-film Krukmakaren. Han tycker att jag tar för enkla vägar. Helst ska man framkalla sin egen film. Och slipa sina egna kameralinser för att få en unik look. Han tyckte förstås att graffiti var bullshit. ”Ni har ingen koll”, sa han. Och till viss del hade han rätt. Men vissa grejer fattade han inte. Det är skönheten med graffiti. Det finns en kod som man antingen förstår eller inte förstår.

I Per-Olof Sännås fotobok Graffiti finns en bild på dig när du smyger genom betongen, maskerad med snusnäsduk och beväpnad med basebollträ. Sännås skriver att du alltid har med dig tårgas. ”’Man vill ju inte åka  fast’, säger Tarik urskuldande.”

– Tårgasen var nog inte mot väktare utan mot andra ungdomar. Och den där bilden med basebollträet är arrangerad. Det var inte mycket våld. Men en del målare gick från att snatta sprayburkar till att göra inbrott. Stora inbrott.

Så när Moderaterna säger att graffiti är en inkörsport till grov kriminalitet så har de rätt?

– Allt är en inkörsport till grov kriminalitet! Ziggy, en av de största målarna, brukade säga att skolan var en inkörsport till grov kriminalitet. Det är där man lär känna alla jävla dåliga människor.

—

Södertälje badar i ett persikogult skymningsljus. Tariks team försöker fånga det i kameran som monterats i minibussen. Den rullar långsamt framför en tjej i indianskrud som trampar genom förorten på en damcykel. Tarik böjer sig över kameran och noterar belåtet att solstrålarna silas genom fjädrarna. Amelie, som tjejen heter, medverkar i en av åtta reklamfilmer som Tarik regisserar på uppdrag av Smittskyddsinstitutet. Ungdomar pratar om sitt sexliv i fyra minuter. Sedan glider de fram på cykel, moped eller skateboard, ackompanjerade av Lena Philipssons Dansa i neon i en flummig chopped & screwed-version. Filmerna ska få ungdomar att använda kondom. Tarik vann ett silverägg för de fyra första.

– ”Oh my God! Det är som att vinna en Oscar”, sa vissa. Nej, det är det inte. Det är inte Det  sjunde inseglet. Det är inte Apocalypse Now. Det är reklam. Men jag är stolt över filmerna. Jag har träffat helt osannolika ung-domar. En tjej som använder en sån där klicker som dörrvakter har för att hålla reda på hur många killar hon ligger med. En kille som ligger med en massa tjejer men tycker att det viktigaste är att ha det rent och snyggt hemma. Han kan inte låta bli att bädda sängen när tjejen fortfarande ligger i den. Jag fick lust att göra en långfilm om de här ungarna. En svensk Kids.

Uppdrag från myndigheter och företag finansierar Tariks andra projekt. När han blir erbjuden reklamjobb frågar han sig alltid om han har råd att tacka nej.

– Jag är helt inne på Dogges linje: ”Kredd och respekt betalar inte mitt barns blöjor.” Jag har i och för sig inga barn. Men jag vill inte bli en fattig regissör som står med mössan i hand och ber Filminstitutet om hjälp. Fuck that. Jag är inte för fin för någonting.

För att Tommy, som har en budget på 26 miljoner kronor, skulle bli verklighet var han ändå tvungen att förhandla med Svenska Filminstitutet som hade synpunkter på manuset. En av konsulenterna tyckte inte att Estelle skulle pressa sin mans maffia-kumpaner på pengar: ”Varför söker hon inte ett jobb i stället?”

– Vi hade översatt manuset och skickat det till min amerikanska agent. Där borta ville de göra det direkt. Men det är en svensk story så vi fortsatte jiddra med Filminstitutet. ”What’s happening with Tommy?” undrade min agent efter ett par månader. Jag förklarade att en konsult tyckte att Estelle borde söka ett jobb i stället. Han var tyst i 20 sekunder. Sedan frågade han: ”Do Swedish people want to see that shit?”

En scen där en gangsterfru går till Arbetsförmedlingen skulle i och för sig kunna bli bra.

– En av tjejerna som Estelle  bygger på berättade att hon, efter att ha läst en ekonomiutbildning, sökte jobb på ett finansbolag och kom ända till tredje intervjun. Där tog det stopp. ”Vi har kollat upp dig och din ex-man”, sa de. ”Du kommer aldrig att jobba här.” Anton Hagwall och jag skrev en scen utifrån det. Men det kändes som en annan film. Det var inte Estelle. Ett av skälen till att jag intervjuade så många maffiaflickvänner inför filmen var att Filminstitutet annars inte skulle ha trott att de existerade.

Varför inte det?

– För att de flesta svenskar fortfarande lever i en Beck & Wallander-verklighet där polisen är effektiv och vi egentligen inte har någon organiserad brottslighet. Det var först med Snabba cash som Svensson fattade att de här elementen fanns på riktigt. Det är konstigt hur mycket fiktion styr hur vi uppfattar verkligheten. Gudfadern har format vår bild av maffian i USA mer än någon sann beskrivning. Gangsterfilmer är populära eftersom de speglar vårt samhälle. De spetsar bara till konflikterna vi har i våra liv. Nästan alla har bråkat om pengar. Här blir den yttersta konsekvensen av det att någon skjuts ihjäl ute i skogen.

Maktspelet i den undre världen fascinerar Tarik. I Tommy finns alltid en större och starkare person som även de värsta busarna är rädda för.

– Alla får säga sin mening i en demokrati, även de som är blyga och stammar. I den kriminella världen har de idéerna aldrig fått fäste. Där råder en gammal Shakespeareiansk attityd. Om du inte har karisma så är du fucking dead. Om du stammar så ljuger du. Som regissör tilltalas jag av att allt fortfarande är så grundläggande. Och av att könsrollerna är så stela att de nästan blir karikatyrer. Tjejerna har akrylnaglar, plasttuttar och hårförlängningar men det är en sorts utklädd kvinnlighet. Egentligen är de stenhårda.

I samband med Metropia fick Tarik flyga första klass till Dubai och bo på femstjärnigt hotell där han hade en egen butler. Han mindes den längtan efter lyx som han och vännerna känt i förorten. När han planerade Tommy med manusförfattaren Anton Hagwall var de angelägna om att få fram samma shoppingtörstande desperation. Det är en saga om materialism i lika hög grad som kriminalitet.

– Jag kommer inte från underklassen. Jag har alltid haft kulturella resurser. Men jag har upplevt den skam över fattigdom som är central för personerna i Tommy. Och hur de dövar den genom att flasha de allra dyraste lyxgrejerna. Jag vet hur det är att inte ha och vilja ha. Den skammen är så stark att man är beredd att gå jävligt långt för att slippa den. Den moraliska skalan förändras om man tror att det gäller överlevnad. Och det jag säger är inte ett försvar av de här människorna. Det är inte ens en förklaring. Bara en insikt. 

Namnen på Tarik Salehs gamla bekanta har ändrats i texten.

 ***

Lykke Li

”Sluta tänk med fittan”, säger hjältinnan Estelle till sin lillasyster Blanca i Tommy. I själva verket är Blanca den enda i filmen som tänker med hjärtat. Medan de andra strider om pengar och makt kämpar hon för sin kärlek till gangsterlakejen Bobby.

– Blanca är sitt namn, säger Lykke Li. Hon är ljuset i en mörk värld.
Lykke Li hade gjort två musikvideor med Tarik Saleh som regissör när han föreslog att hon skulle provfilma för Tommy. Båda två var osäkra på om hon var rätt för rollen, att de tidigare varit ett par gjorde också att de drog sig för att samarbeta.

– Hon tackade nej två gånger och jag letade efter någon som kunde göra rollen bättre än hon, säger Tarik. Det gick inte. Jag visste att Lykke kunde agera men när jag såg provfilmningen blev jag ändå förvånad. Hon kändes som en osäkrad pistol.

Enligt Tarik var det inte friktionsfritt att regissera sitt ex (”när vi jobbar är det inte pleasant, det är ett krig”) i en roll som delvis inspirerats av hans tidigare flickvänner. Lykke Li beskriver dock Tariks registil som ytterst lugn.

– Han är en profet. En visionär. Så jag litade på honom när han sa att jag passade. Dessutom var jag sjukt trött på mig själv i min musikkarriär. Mina texter är så personliga. Jag längtade efter att vara någon annan.

Sedan hon flyttade till Los Angeles för snart två år sedan har Lykke Li jobbat med dramainstruktören Sandra Seacat, som tidigare anlitats av bland andra Mickey Rourke och Harvey Keitel.

– För mig har det alltid känts fåfängt att vilja bli skådespelare om jag inte kan förmedla en sanning. Sandra hjälpte mig med det. Jag gjorde drömövningar och dök in i barndomsminnen av min uppväxt och den första stora kärleken.

Lykke Li har en roll i den legendariske regissören Terrence Malicks kommande film. Hoppas hon. Malick är känd för att klippa bort skådespelare – även stora stjärnor som trott att de haft en huvudroll.

– När jag hörde Nina Simone första gången tänkte jag: ”Jag måste göra musik.” När jag såg Terrence Malicks Days of heaven tänkte jag: ”Jag måste göra film.” Att få jobba med honom var en dröm. Jag blev nästan religiös.

Du har gjort en låt med David Lynch på hans senaste album. Hur var det?

– Han är cool. Han ger mig råd i livet. ”Life is not so serious, Lykke Leeeee, säger han. För jag tar allt extremt seriöst hela tiden. Och blir jämt skållad av livet.

När hände det senast?

– Typ i dag. I går. Hela tiden. Jag var livrädd för att inte leverera det Tarik ville ha. Jag hade aldrig gjort en film förut. Hajar du? Jag höll på att dö.

***

Moa Gammel

Ett par veckor efter Tommy-inspelningen gick Moa Gammel på stan och fastnade framför en Adidasbutik. Hon var på väg in för att köpa en huvtröja när hon mindes att det var Estelle, inte hon själv, som gillade Adidas. Rollfigurens smak färgade Moas. Likt den tuffa gangsterbruden kände hon en stark dragning till bomberjackor och andra kickersattribut. En natt drömde hon att Estelle försökte klamra sig fast i hennes kropp. När Moa vaknade hade hon klöst sig själv så mycket att hon slitit av sin förlovningsring.

– Estelle är en krigare. Hon har tvingats bli väldigt hård för att anpassa sig till den undre världen där hon befunnit sig hela livet. Hon ger aldrig upp. Hon är nere men uppe på fem.

Att Moa råkar citera Håkan Hellström i föregående mening beror antagligen på att hon var kreativ producent och upphovskvinna till filmen Känn ingen sorg. Sedan hon gick ut Handelshögskolan för fyra år sedan har Moa kombinerat sin 22 år gamla skådespelarkarriär (hon debuterade på Dramaten som tolvåring) med att pröva vingarna som producent.

– Jag kan nog förstå miljön i Tommy eftersom jag varit nära en annan ytterlighet på Handels. Överklassvärlden och förortsvärlden har många likheter. Kvinnorna styrs av en hederskultur i båda. Man gifter sig rikt. Många av tjejerna jag gick på Handels med blev hemmafruar trots sin utbildning.

Hur förberedde du dig inför rollen?

– Jag tränade fyra gånger i veckan. Jag lyssnade mycket på Joy Division. Det finns en ödslighet och hårdhet i den musiken som för mig är väldigt mycket Estelle. Jag lunchade med en av kvinnorna som Estelle är baserad på. Hon var väldigt ärlig och öppen. Och jag inspirerades av hennes blick. Makt handlar mycket om att kunna nagla fast någon. Att inte vika.

Vilken scen var jobbigast?

– När jag blev släpad i håret genom skogen. Och slagen i huvudet med pistol. Jag har alltid trott att man lätt kan ställa om och sluta vara skådespelare efter att ha varit med om något sånt. Men den här mörka världen sipprade verkligen in. Jag kände mig döende.

***

Ewa Fröling

”Hon har ögon som alltid är torra. Hennes män har alltid varit farliga. Och hennes smycken alltid äkta och dyra”, står det om den kallhamrade matriarken Katarina i Tommy-manuset. Tarik Saleh hade imponerats av Ewa Fröling ända sedan han såg henne i Fanny och Alexander men insåg att hon borde vara med i hans gangsterdrama först efter att ha sett henne i en informationsfilm från Hjärt-Lungfonden. Där spelar hon en stroke. Hon stirrar in i kameran och säger att hon kan förlama, förvirra och döda.

– Den filmen har en amerikansk förlaga, berättar Ewa Fröling. Sharon Stone spelar en stroke i originalet. Hon fick själv en hjärnblödning och att se henne i den rollen är så starkt att man bara ryser.

Katarina är, milt sagt, inte som andra mormödrar. Ewa Fröling beskriver henne som en komplicerad figur, en företagare inom brott och kvinna med ett ”vargkall”.

– Hon tillhör de människorna som tror sig ha hittat friheten och en väg ut ur systemet. Om hon var lite mer galen skulle hon kanske kallas häxa. Men hon håller sig precis inom gränsen. Och hon har skaffat sig de här snubbarna för att det kittlar lite extra.

I Maffiabröder finns en scen där gangstern ber sin flickvän att gömma en pistol. Hon tänker att hon borde göra slut men i stället blir hon upphetsad.

– Det är en kick. Som att dra i sig någonting. Du borde se The Paperboy där Nicole Kidman spelar en tjej som går igång på en kille som sitter inne och är livsfarlig. I en scen besöker hon fängelset. De sitter två meter från varandra men det är ändå värsta påsättningen. Det går för honom och hon sliter sönder sina strumpbyxor. Sedan släpps han och då börjar hon bli rädd eftersom verkligheten kryper på.

Hur många gangsterfilmer har du sett?

– Jag har sett Gudfadern men det är bara en snäll liten gubbröra jämfört med Tommy. Jag tycker att såna här historier är obehagliga. Man ska göra upp och massakrera och förgöra och blodet ska stänka. Ju äldre jag blir desto vidrigare tycker jag att det är. Det märks att man närmar sig döden och föser undan allt som gör ont, allt som är hårt, allt som är gränsöverskridande.