Vi står inför en civilisationernas kamp.

Jag trodde Huntingtons ”profetia” om islam mot väst var lite problematisk och passé?

Nej, nej, inte den. Det här är något mycket allvarligare, jag pratar om samtidens viktigaste skiljelinje.

Som är?

Den mellan humoristerna och de som inte tycker saker är roliga.

Aha, du pratar om den där Nej Out West-krönikan och Politism-kritiken mot den.

Exakt! Gång på gång smutskastas humorismen genom att kallas någon annan -ism. Sexism, rasism, homofobism… anything goes! Det viktiga är att humoristen får veta hut och vart skåpet ska stå.

Som humorist kände jag: satir är inte längre ett försvar.

Men också att en butter ton inte hjälper vår kamp.

Nu ser jag att vissa skriver på Facebook att de minsann inte skäms för att de skrattar.

Well, det ser jag som ett slags humoristens svar på Bagdad Bob.

Hm… humorismen är nuförtiden accepterad och tolererad enbart i de fall den kämpar på godhetens sida.

Ja, nu är det nog bara en tidsfråga innan det blir suspekt att tycka något är roligt överhuvudtaget.

Jag ser framtiden framför mig. Där kommer den enda godkända humorismen vara gjord av Bianca och Tiffany Kronlöf – men även då kommer vi högst förväntas le lite inombords.

Du, har du tänkt på att i USA pratas det om det viktigaste presidentvalet i kvinnominne, men få har uppmärksammat att det inte bara står mellan en kvinna och en man utan också mellan en humorist och en som inte tycker saker är roliga.

Precis, det är som Camille Paglia påpekade: Donald Trumps ”åsikt” om John McCain (“Han är ingen hjälte – han blev ju tillfångatagen!”) är ju klassisk komedi. Sedan kallade hon även Hillarys inövade skämt för ”kollektiv tortyr”.

Det är lite roligt.

Humorister världen över måste helt enkelt dra slutsatsen av detta: om framtiden inte ska vara humorbefriad måste skrattet omfamnas även när det leder till fascism.